Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Höll onda Centern tillbaka de goda Moderaterna?

OBORGERLIG? Annie Lööf, Centerpartiets ledare.Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES
Ulf Kristersson, partiledare för Moderaterna.Foto: STELLA PICTURES

Moderaterna håller på att ändra kurs i frågor som arbetskraftsinvandringen och välfärdsföretagen.
Torbjörn Nilsson skriver om den nya borgerligheten som nu profilerar sig mot Centern och Almega.

Tisdagen kunde tyckas jobbig. Två kritiska rapporter som låg och skvalpade sedan länge och så Riksrevision på det. Journalister som satte sina rubriker. Bättre dagar har Patrick Joyce haft.

Framåt fyrarycket bröt kollegerna upp från mappar och skrivbord och gled ut ur Almegas imposanta lokaler intill Humlegården. Själv drog han ut en stol från ett mötesbord och sa:

– Riksrevisionen marknadsför sin studie som att RUT-avdraget inte ger några intäkter till staten, det är en slutsats byggd på flera märkliga antaganden.

Argumentation var lika anspråkslös som Joyce själv. I grårutig kavaj fingrade han på en penna, tog sig stillsamt genom punkterna, ögonen fästa i bordskivan.

– Avdraget förvandlar svarta jobb till vita, det leder till en intäkt för staten, men Riksrevisionen räknar inte den, viskade han.

Vidare är en del av RUT-arbetarna är arbetskraftsinvandrare, de betalar arbetsgivaravgifter och inkomstskatter, men det tar Riksrevisionen inte med.

– Det kan man tycka är märkligt.

Han var förberedd. Är man chefekonom på tjänsteföretagens intresseorganisation så är man. De hade för länge sedan bett Handelns utredningsinstitut skriva en egen rapport, presenterat den två veckor före Riksrevisionens och kunde nu snurra runt premisser och siffror så att det liksom landade ut i ett stort ingenting.

– Vi, eller Handels utredningsinstitut, kommer fram till att RUT-avdraget finansierar sig själv till 90 procent. Avdraget är ingen kostnad för staten. Riksrevisionen säger att det är en kostnad, men vill inte siffersätta den. Det kan jag tycka är trist.

Det var linjen.

Går det inte vinna debatten, går det göra den poänglös.

De senaste månaderna har det presenterats anmärkningsvärda utvärderingar om RUT-avdraget, rapporter som visar att lejonparten av pengarna går till de mest välbärgade, att en stor andel av mottagarna inte är föräldrar i karriären som får avlastning och därmed kan arbeta mer, att det inte ens är en särskilt stor grupp av de anställda som kommer från utanförskapsområden.

Alliansen i matchande kläder i ”Agenda” 2012.Foto: ROGER TILLBERG / REPORTAGEFOTO STELLA PICTURES

För att adressera några av de reinfeldtska argumenten när reformen infördes 2007. 

Fast Patrick Joyce, som på den tiden var folkpartistisk tjänsteman i samordningskansliet, han tog sig stillsamt igenom antaganden och premisser så saken grumlades.

– Ingen sitter med en bestämd sanning, viskade han till sist.

Egentligen fanns det inga skäl för honom att vara nervös. Inte för RUT-avdraget.

Just i den frågan finns det fortfarande en borgerlighet i Sverige.

Värre är det med allt det andra.

Arbetsgivarorganisationen dominerade Almedalen, den politiska mitten, allt som ansågs vara framtiden.

Almega har en kort lista på sin hemsida. Prioriterande frågor, heter den. Den tar upp:

”En reformerad Arbetsförmedling. Modernisera LAS. Utöka RUT-avdraget.”

Det är vad centerpartister med något stöd av liberalpartister drivit igenom i januariavtalet. Och just de frågor där moderater och kristdemokrater med hjälp av sverigedemokrater och vänsterpartister börjat forma motstånd. Almega är särkullbarnet i det sakpolitiska dödsboet efter alliansen. 

Almega som länge var så framgångsrikt. Arbetsgivarorganisationen dominerade Almedalen, den politiska mitten, allt som ansågs vara framtiden; tjänstesektorn och vårdföretag och utanförskap. Mellan säg 1998 och 2014 fick Almega i mycket definiera det politiskt möjliga. Deras agenda blev konsensus.

Det är det som har ändrats.

Moderater och kristdemokrater tog sin hand från reformeringen av Arbetsförmedlingen före jul. De båda partierna har frigjort sig från den gamla arbetskraftinvandringen – uppskattad och i delar formad av Almega. Och när den udda majoritetskoalitionen i riksdagen behövde spara pengar för att få fram pengar till kommunerna rök det av centerpartister – och Almegalobbyister – omhuldade ingångsavdraget, alltså riktade sänkningar av arbetsgivaravgifterna.

Det är inte så kul att vara Almega längre.

Håkan Boström, ledarskribent på GP.Foto: GÖTEBORGS-POSTEN

Och det var väl vad Håkan Boström ville visa i ett par artiklar i Göteborgs-Posten häromveckan.

Felet i den gamla borgerligheten, hävdade Boström, var lojaliteten till det välfärdsindustriella komplexet.

Ledarskribenten Boström, en impressionist, målade upp den gamla borgerligheten: Den har, sa han, varit usel på att fånga upp de nya väljarströmmarna och det på grund av gamla låsningar och lojaliteter. Med bred pensel sveptes ett landskap av särintressen och lobbyister fram.

”De som gett oss mångmiljardfiaskot Nya Karolinska i Stockholm och durkdrivna skolkoncerner som delar ut datorer i stället för att anställa lärare. De som gett grönt ljus för allehanda skojare, riskkapitalister och kriminella att dyka upp som ”lotsar” i arbetsförmedlingen, dyra konsulter i kommunerna eller oseriösa ägare av HVB-hem.”

Han uppehöll sig vid tankesmedjan Timbros skuld, varför texten kom att tolkas som ett inlägg i debatten om vem som borde bli näringslivssmedjans nya chef. Men konservativa respektive liberala krafter i den utomparlamentariska borgerligheten har bråkat om Timbro sedan åtminstone 2011. Mer betydelsefull var koncentrationen av kulör kring Almega.

I den första texten några stänk, i den andra en helt dominerande klick.

Felet i den gamla borgerligheten, hävdade Boström, var lojaliteten till det välfärdsindustriella komplexet. Alltså friskolor, vårdföretag, tjänstebolag beroende av offentliga medel. Att man köpt deras budskap, ena dagen jobbat hos dem och andra dagen i partierna, kommit dit med tomma händer och gått ut med motioner och propositioner.

”Har frihetlighet blivit liktydigt med de skattefinansierade Almegaföretagens aktievärde?”

Det var den distinkta fråga hans målning ställde. 

Någon ny borgerlighet tecknade inte riktigt Håkan Boström. Det jobbet gjorde hans kollega på Dagens industri.

Onda centerpartister hade alltså hållit tillbaka goda moderater.

Eftersom artikeln var ett mästerstycke i revidering och eftersom PM Nilsson kan ha betydelse är det nog värt att stanna upp ett ögonblick här. Vid motiveringen. Att den politiske redaktören på den rosa tidningen tycker att alliansen gynnas av att byta ut centerpartister mot sverigedemokrater är ingen nyhet.

Det var däremot historieskrivningen.

”Moderaterna reste den så kallade volymfrågan redan 2011, vilket snabbt blev ett tabu-område inom alliansen”, skrev PM Nilsson.

Onda centerpartister hade alltså hållit tillbaka goda moderater. Nilsson kan knappast ha syftat på något annat än att Tobias Billström, en (1) person som vid ett tillfälle nämnde ordet ”volym”. Och ja, en del andra moderater höll med Billström, det framkom i intervjuer och bakgrundssamtal. Men den stora gruppen moderater tyckte helt enkelt inte som Billström. Han tillhörde en minoritet i partiet då.

Tidigare migrationsminister Tobias Billström (M).Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Fast i PM Nilssons historieskrivning var det plötsligt hela moderata partiet som reste volymfrågan.

”Utvecklingen av friskolepolitiken är ett annat exempel där alla allianspartier utom C var beredda att göra en revision”, fortsatte Nilsson.

Och ja, Anders Borg pläderade verkligen för hårdare kontroll och regler för exempel friskoleföretag. Fast är det någon som på riktigt har gått och trott att det var det då skraltiga gamla bondeförbundet som stoppade finansdepartementets idéer och inte betydligt starkare krafter med kopplingar till det egna högerpartiet? Moderaterna är ett parti där välfärdsföretagande pionjärer ännu är aktiva trotjänare med uppdrag.

I PM Nilssons historieskrivning var sådant irrelevant.

Felet placerades där det skulle, i den centerpartistiska svulst som nu skurits bort.

Vem är fiende här och vem är kamrat?

De här veckorna, de kan framstå som politiskt odramatiska. Men formandet av en ny borgerlighet går bortom den försvunna beröringsskräcken till Jimmie Åkesson.

Centerpartiets liberalism ska inte längre definieras som borgerlig. Almegas särintresse ska tvärt beskrivas som osunt, av ondo. Plötsligt kan en gammal folkpartist som blivit lobbyist inte känna sig säker på någonting längre.

Vem är fiende här och vem är kamrat? Vad blir det här för politik?

– Jag tycker det är olyckligt, viskar Patrick Joyce.

Han vill inte riktigt tro på att moderater på riktigt vill överge sin position om arbetskraftinvandringen eller att de hårda orden mot välfärdsföretag från borgerliga företrädare är uppriktigt menade.

Han är mycket timid, men får till slut ur sig ett tjänstemannens kraftuttryck:

– Skulle man sätta sakfrågorna först skulle moderater aldrig göra så här. Men politik har ju dessvärre också en annan logik.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. Läs fler texter av honom i länkarna nedan.