Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Har Carl Bildt nånsin haft rätt – i inrikespolitiken?

Carl Bildt (M). Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Hanif Bali. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Liberaler och konservativa har i ett historiskt perspektiv inte varit vänner i svensk politik särskilt länge.
Torbjörn Nilsson undersöker den konservativa väckelsen i Moderaternas utkanter. 

På ett hotell döpt till Nordiskt Ljus – fast inte på svenska, förstås – slog de sig ner, nio panelister som fått audiens, och längst fram i publiken på en inverterad tron: den vuxne i rummet. 

Ulf Kristersson.

Han som ska – glosan hämtad från partiet – borra i sakfrågan. Bottna, säger de också. Följa de långa linjerna.

Det är ett eget språk, kristerssonska. 

”Sverige som invandrarland”, löd i alla fall rubriken.

Omedelbart när de satte igång framme på scenen stod en sak klar: Det är inte så enkelt att vara moderat som de gått och trott i partiet i några månader. 

Efter EU-valet – 16,8 procent – ryckte de flesta medborgare i riket på axlarna åt det gamla högerpartiets resultat, men inne på kansliet på Blasieholmen, bland de allt färre medarbetarna, bedömdes saken som en jordskredsseger. 

– Där ser ni, sa de, det går visst att förena liberalism med konservatism!

Och det nickade de moderater i publiken till som ännu inte förlorat sig helt i sina telefonskärmar.

Ingen har väl påstått att en sådan förening är omöjlig – man kan korsa en tupp med en tjäder om man vill – vad många däremot påpekat är att några av samtidens stora konflikter skär igenom underlaget för liberalkonservativa partier. Att högern splittras och misslyckas i ambitionerna att bygga breda väljarkoalitioner. 

Att livet inte är lika enkelt som förr. 

Det sa förstås inte panelisterna på det moderata partiets seminarium om integrationen i måndags. 

Men de visade det. 

Ulf Kristersson. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Först ut var en svart t-shirt från Malmö högskola. 

– Problemet med migrationspolitiken, deklarerade forskaren, är att den aldrig har brytt sig om vad som är bäst för landet, för Sverige. 

– Den svenska kulturen ska råda, fortsatte en profilerad moderat kommunpolitiker i tunn sommarklänning. 

– Vi måste definiera det svenska, vilka värderingar vi tillåter, vad lägstanivån bör vara för att ha en framtid i det här landet, adderade en säkerhetskonsult i prydligt ansat skägg. 

Sedan kom Mauricio Rojas

Mumlande vred han sig i sin vita skjorta om hur fel allt gått, om de förlorade åren, om att ”vi”, som han sa, har områden som ”vi” inte har kontroll över längre. 

Han sa inte staten. 

Men det var rimligen vad han menade. 

– Rättigheter ska man erövra, inte få. Det strider mot vår allmänna uppfattning om rättigheter till alla, ja, men så måste det vara.

Sa Mauricio Rojas till slut. 

Och det nickade de moderater i publiken till som ännu inte förlorat sig helt i sina telefonskärmar. 

– Vi bör omdefiniera begreppet ”lika rättigheter”. Det betyder ju inte ”samma rättigheter”, inflikade sommarklänningen. 

Det står så att säga en del på spel här, osämjan kan bli långvarig.

Om man var en liberalt sinnad person, en som tror på pluralism och fundamentala rättigheter, en vars instinkt det är att värna minoriteter från potentiellt förtryckande majoriteter, ja, då hade man vid det läget hamnat i uppförsbacke. 

Två personer anmälde ändå avvikande uppfattning. En yvig förläggarfrisyr från Timbro, som punktade upp farorna i att förväxla rättigheter med värderingar, och en lågmäld redaktör från Svenska Dagbladet, som vädjade till åhörarnas marknadsmässiga ryggmärg: 

– Politiken ska inte ge sig in i så mycket. Ikea löste hijabfrågan genom att ta fram en egen Ikea-hijab.

Hade någon av åhörarna mot förmodan lyckats undgå de slitningar mellan konservativa och liberala ideal som integrationsfrågan innebär lyckades det moderata partiets seminarium borra i den konflikten, bottna i den och visa upp den som den långa linjen i politiken som den är. 

Mauricio Rojas. Foto: NILS PETTER NILSSON

Här kan det vara på sin plats med en omfattande parentes.

Samarbete till höger tillhör inte det normala i svensk politik. Från början, när liberaler och socialdemokrater stred för demokrati, uppluckring av gamla privilegier, frihandel och rättvisare villkor för breda folklager, redan då hade den konservativa gamla högern svårt att komma överens. Förstakammarhögern gillade inte andrakammarhögern. En gubbe klarade inte av en annan. Ingen av dem stod ut med tanken att bilda något slags parti tillsammans. 

Saken förenklades knappast när de liberalas koalition med de socialistiska sprack. Det var på 1920-talet. De var ense med alla dem som sedan dess har kallats borgerliga om att den socialdemokratiska politiken måste stoppas, men inte om hur. I det liberala partiets ögon hade det konservativa partiet en så skamfylld historia att organiserat samarbete var otänkbart.

Det tog dem 50 år att våga visa sig på en bild tillsammans. 

Det står så att säga en del på spel här, osämjan kan bli långvarig. 

En liberal skribent skrev nyligen på den här tidningens ledarsida: Tag er i akt! Se hur enkelt danska socialdemokrater splittrat sina borgerliga motståndare med migrationspolitiken.

I fem år har moderater ägnat sig åt att ta avstånd från Fredrik Reinfeldt.

Sanningen är väl att det var först med Carl Bildt som moderatledare på 1980-talet som tanken om mer varaktig enighet mellan liberaler och konservativa gjorde sig gällande. Eftersom det gamla högerpartiet då, under starkt tryck av en internationell liberal rörelse, anammade mycket av sina gamla trätokamraters politik. Borgerligheten i Sverige har varit framgångsrik de senaste 50 åren eftersom den enats i sin liberalism. 

Och den står på spel.

I fem år har moderater ägnat sig åt att ta avstånd från Fredrik Reinfeldt. Från det som de kallat hans avvikelser från partitraditionen, hans öppna hjärtan. Nu hörs faktiskt något nytt. 

Fredrik Reinfeldt och dåvarande hustrun Filippa 2010. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Den konservativa väckelsen strax utanför partiet sträcker sig längre i sitt ifrågasättande. 

Det var den stora saken på seminariet i måndags. 

Rådgivarna talade om behovet av mer kontroll, av en starkare stat, av mer planering. För nationens bästa. Det går, antydde de, lägga livet tillrätta. Varför ska vi ta emot en massa analfabeter? Det är rätt långt ifrån den där marknadsliberala entusiasm som tog Carl Bildts moderater till regeringskansliet och som gjorde tanken på borgerlig enighet realistisk. 

'Det är ni moderater som har premierat valfrihet och tagit bort de här institutionerna', fortsatte Trägårdh.

Mer än så. 

Siste man inför Ulf Kristersson var Lars Trägårdh, historikern. Han kom in när samtalet om parallella samhällen, segregering och normupplösning nått till frågan om tillit. Just den har Trägårdh ägnat sig åt att förstå, den unika höga svenska tilltron till offentliga institutioner och andra människor.

– Min forskning visar att tilliten har byggts på tre statliga institutioner, sa Trägårdh. Den gemensamma svenska skolan, den allmänna värnplikten och de gemensamma medierna, alltså public service. Allt det har ju företrädare för ert parti avskaffat eller undergrävt.

Först fnissade publiken. 

– Det är ni moderater som har premierat valfrihet och tagit bort de här institutionerna, fortsatte Trägårdh. Det går liksom inte ta bort dem och sedan tro att man ska kunna uppnå någon integration. 

Då applåderade publiken. 

Man kan tänka på det en vecka efter att en samlad mediekår gjort Hanif Balis twittrande till huvudsak i svensk politik.  

”Säg en gång grabben har haft rätt i utrikespolitiken”, skrev Bali om Bildt.                

Det var en tam, för att inte säga menlös, uppmaning.  

Går man på moderata seminarier får man sig till livs mycket skarpare och mycket relevantare kritik av Carl Bildt och hans långa och framgångsrika epok i partiets historia. 

Säg en gång grabben har haft rätt i inrikespolitiken. 



Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.