Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Greta har blivit stor av samma skäl som Jimmie

Greta Thunberg höll ett uppmärksammat tal i FN.
Greta Thunberg i New York på onsdagen.Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jimmie Åkesson (SD) vid riksmötets öppnande den 10 september.Foto: OLLE SPORRONG

Otryggheten är det som gjort Jimmie Åkesson stor. Det samma kan sägas om Greta Thunberg.

Men svenska miljöpolitiker har tappat förmågan att underblåsa otrygghet, oro och rädsla för att bygga engagemang, skriver Torbjörn Nilsson.

Först vinner hon en uppsatstävling i Svenska Dagbladet. Hon är femton år. Tidningen publicerar hennes text.

Den handlar om trygghet.

Hon skriver att hon vill kunna gå ensam hem om kvällen, att hon vill kunna åka tunnelbana, att hon vill sova tryggt om natten.

Men det kan hon inte. Inte som det har blivit i samhället.

Det är en intelligent strukturerad berättelse. Hon visar upp den basala önskan att få slippa vara orolig och sedan öppnar hon hål efter hål framför läsaren, som till slut står bredvid henne vid avgrunden och stirrar ner i mörkret.

Femton år tidigare hade en text av det här slaget sannolikt innehållit ett resonemang om feministiskt självförsvar eller rätten att bära pepparsprej. Nu i maj 2018 har man börjat prata om kronvittnen och visitationszoner, som i Danmark. Läsaren sitter och väntar på att hon ska komma dit. Att hon ska vilja bura in buset så att hederligt folk ska få lite lugn och ro. Men dit kommer hon aldrig.

Den här uppsatsen handlar inte om kriminalitet.

Den handlar om klimatet.

Hur ska jag kunna känna mig trygg när jag vet att vi befinner oss i den största krisen i människans historia? skriver Greta Thunberg.

Det är första gången hon omnämns med namn i en svensk dagstidning. Hon har inga förslag till åtgärder, hon har inte ens några överraskande överord om brådskan. Men hon definierar otryggheten i samhället till temperaturförändringar, det är det nya. 

Hon säger att hon är rädd.

Det är många människor som är det, visar det sig. 

Greta Thunberg, augusti 2018.Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Greta Thunberg är ikonisk. Bilderna på henne utanför riksdagshuset: den ensamma flickan mot graniten med den lilla skylten om skolstrejk bredvid sig. När det här decenniet ska sammanfattas kommer de fotografierna hängas upp bredvid bilderna av massdemonstrationerna i Australien och Guatemala, Japan och USA, Norge och Maldiverna, av självaste FN-skrapan upplyst med den svenska 16-åringens ord. Uppsatsen som blev tre veckors skolstrejk inför ett riksdagsval som blev en kontinuerligt pågående fredagsstrejk i rörelse över hela världen.

Greta Thunberg definierar den här tiden, oavsett vad surmulna svenskar säger. Den inhemska Greta-debatten – halsstarrig och frenetisk – är flugan som surrar innan den faller ner och dör.

Rädslan däremot, den är det intressanta.

Miljöpartisten Per Garhton fångad i Almedalen 2003.Foto: MAJA SUSLIN / TT / TT NYHETSBYRÅN

I begynnelsen förstod miljörörelsens politiska gren hur man utnyttjade den. Krisen handlade om en ”samhällsmoralisk upplösning”, skrev Per Gahrton i boken ”Sverige behöver ett framtidsparti” 1980. Miljöpartiets fundament vid bildandet ett år senare var sjuttiotalets teknikpessimism, oljekrisens effekter på välfärdsstaten, känslan av ett samhälle där var och en såg om sitt eget hus men ingen tänkte på den gemensamma morgondagen. Man kan följa resonemangen i den enkät om samhällsproblem som genomfördes bland pionjärerna. De var uppriktigt övertygade om att det var kört. I deras skrifter förstår man vidden. Lars Norberg, en civilingenjör som gav betydande ideologiska bidrag, producerade titlar som ”En betraktelse på domedagen” och ”Genom död till liv”. Anna Horn, en av partiets profiler vid inträdet i riksdagen, skrev en bok om hur ett nätverk av bondgårdar skulle bevara livsvärden efter armageddon. 

Förtvivlan drev miljörörelsen in i politiken.

Eftersom ni vuxna skiter i min framtid gör jag det med.

Av det finns inte mycket kvar i dag. Åsa Romsons bok om sina femton år i miljöpolitikens tjänst som kom förra året är ett bra exempel. Romson var länge en av partiets viktigaste miljökämpar – språkrör på slutet – och hon skildrar förslag, förhandlingar, förnuftiga vägar framåt, men aldrig fruktan.

Det gör Greta Thunberg varje gång hon öppnar munnen. 

– Människor lider, människor dör, hela ekosystem kollapsar, vi är i början av en massutrotning och det enda ni kan tala om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt, som hon sa i sitt tal till FN i veckan.  

Eller som hon uttryckte det redan några månader efter uppsatsen i Svenska Dagbladet: 

– Eftersom ni vuxna skiter i min framtid gör jag det med. 

Otryggheten är det som gjort Greta Thunberg stor. 

Jimmie Åkesson (SD).Foto: ALEX LJUNGDAHL

I klimatrörelsen finns en levande diskussion om det är mödan värt. Om det inte redan är för sent, att temperaturförändringen inte kan hindras. Senast var det Björn Wiman, Dagens Nyheters kulturchef, som förfäktade att de missmodiga misstar sig. Läget är inte utsiktslöst, skrev Wiman, möjligheten finns.

Det fascinerande är att det där samtalet endast har en motsvarighet i det politiska samtalet i Sverige i dag. På obskyra webbplatser, i trådar på sociala medier och i mejl man som journalist får efter att ha skrivit något om migrationspolitik uppträder samma slags argumentation.

”Invandringen har redan förstört vårt land, det spelar ingen roll vad politikerna gör nu, gängkriminaliteten har slagit sönder tryggheten vi hade och den kan vi aldrig få tillbaka.”

Ungefär så lyder inläggen.

Svaren från Jimmie Åkesson eller någon annan är ungefär som Björn Wimans: Nog går det, med politikens hjälp. 

Men där inget parti riktigt har kapitaliserat på klimatrörelsens rädsla har inte bara ett utan flera lyckats göra det på migrationskritikernas. 

Oron över ökad grov brottslighet – den som hjälpt Ulf Kristerssons att stabilisera det moderata partiet på vad som förr ansågs låga opinionsmätningsnivåer men nu betraktas som framgångar – bottnar ju i en besvikelse på integrationspolitiken och migrationspolitiken. På ängslans våg har också kristdemokrater surfat upp och sedan ner. Och så det mest självklara exemplet: sverigedemokraterna. 

Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö pekade nyligen ut den minskade toleransen gentemot människor från andra länder och med andra religioner som den enda riktiga förändringen i opinionen i samband med riksdagsvalet för ett år sedan. Han stödde sig på siffror från SOM-institutet. Och konkretiserade, via svar från andra undersökningar, misstron mot mångkultur till att i första hand vara en misstro mot muslimer.

Eller mot islam.

Och just rädslan för islam skildrar TV4-journalisten Sara Recabarren i sin nya bok ”Insidan”. Fyra kvinnor som är eller varit aktiva sverigedemokrater berättar där om sin väg in i partiet och sina upplever i det. Upptagenheten vid islam går som en röd tråd genom boken, från det att någon av kvinnorna blir bestulen i sin butik eller bara läser i tidningen om bilbränder och burkor till det att de sitter på internkonferenser där partikamraten Bertil Malmberg föreläser om smygislamisering och alla människor i lokaler reser sig upp och vrålar och applåderar av entusiasm.

Recabarren fångar med en rätt simpel prosa själva kärnan i de sverigedemokratiska framgångarna.

Otryggheten är det som gjort Jimmie Åkesson stor. 

Artur Lundkvist (1906-1991), poet och ledamot i Svenska Akademien.Foto: LÜTFI ÖZKÖK / PRESSENS BILD

Politik, det är konsten att med alla lagliga tillgängliga medel förändra världen i den riktning man önskar. 

Ja, det finns dem som också inkluderar olagliga metoder. 

Men att underblåsa otrygghet, oro och rädsla för att bygga engagemang och iver att få förändringen tillstånd tillhör de historiskt vedertagna och etablerade. Ett slags ABC för politiken, egentligen. Det är bara det att när det kommer till miljöpolitiken tycks de svenska partierna ha förlorat förmågan att använda alfabetet.

En vecka som den här, när Skolverket föreslagit att stryka antiken i historieundervisning, vad passar bättre än att påminna om det poeten Artur Lundkvist konstaterade: 

”Pan är död, paniken finns kvar.”