Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Förr lät de konservativa som Greta Thunberg

KLIMATAKTIVIST. Världskändisen Greta Thunberg, 17 år.Foto: ALESSANDRO DI MARCO / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor.Foto: PATRIK ÖSTERBERG/TT

Den nykonservativa vågen har inte fört med sig någon lidelsefull eller djuplodande miljöpolitik.

Torbjörn Nilsson analyserar varför de konservativa – och väljarna i stort – inte prioriterar klimatfrågan.

Boken är i fickformat, klädd i plast så man kan bära den med sig och läsa i oväder gående på gatan. Den formella titeln: ”Oövervinnerliga tankar i urval”. Fast jag har aldrig hört någon referera till den under annat namn än Björcks lilla blåa. 

Som i Maos lilla röda.

Jag har väl ärligt talat inte hört så många referera till den överhuvudtaget. 

Anders Björcks citatsamling intresserade inte fler än de närmast sörjande ens när den kom, revolutionsåret 1968.

Men för en politisk arkeolog är det en åtråvärd artefakt. Högerns ungdomsförbund, vid den tiden Björck fanns i dess ledning, är sannolikt den sista relativt välfungerande konservativa organisation det moderna Sverige fick uppleva. Man kan gräva sig ner genom jordlagren – wykmansk arbetslinje, idergaardsk flyktingoptimism, hökmarksk pionjärliberalism – och varsamt pensla bort sanden som i en egyptisk öken, och då finna detta unika objekt, en oanfrätt konservativ text.

Förvarsvurmande, kulturintresserad, kritisk till kvartalskapitalism. 

Mitt exemplar har en gång sålts för fem kronor på antikvariat. 

Anders Björck.Foto: TOMMY PEDERSEN

Så här var högern innan den där liberalismen som så många moderater nu talar tyst eller illa om kom och komprometterade allting. 

Det står: 

”Som politiker måste vi klargöra för medborgarna att ett överflödssamhälle som bara flödar över av bilar, grammofonskivor, Coca-Cola-buteljer och avskräde är ett dåligt samhälle.”

Och så här:

”Ibland önskar jag att 1960-talets politiker en gång kommer att ställas inför historiens domstol och dömas för sina brott mot mänskligheten. Medan vattnet förgiftades, luften förpestades, kulturlandskapet förbuskades, kulturmiljöer utplånades och människor stressades sönder satt landets politiker och diskuterade det kommunala sambandet.”

Det där är citat av ungmoderater som Anders Björck vill lyfta fram. Han bidrar själv också: 

”Det kommer kosta stora pengar att komma tillrätta med den fortgående miljöförstöringen. Men det är väl använda pengar. Ty rent ekonomiska och materiella fördelar kommer i framtiden att kännas lätta att avstå ifrån om vi inte får möjlighet att leva i en människovänlig miljö.”

Så lät den konservativa ungdomen. 

Och så säger folk att Greta Thunberg är vänster. 

Thorbjörn Fälldins grej var civilisationskritik.

Vi kan kalla det för klimatparadoxen. Två tendenser präglar samtiden. Ett ökat intresse för konservativa värden respektive ett ökat intresse för miljöpolitik.

Men någon konservativ miljöpolitik, det finns inte. 

Det är lustigt.

I den uppskruvade debatten om Greta Thunbergs eventuellt partipolitiska inriktning framstår det ju dessutom som om det aldrig har existerat några andra alternativ än å ena sidan de mest skattehöjande delarna i det miljöpartistiska partiprogrammet och å andra sidan ett antal centerpartister som tillber tillväxt, hoppas att det snart går att gräva ner koldioxiden i marken och tänker att det som inte löser sig genom handel av utsläppsrätter kommer klaras ut på ett seminarium hos tankesmedjan Fores. 

Det är historielöst.

Thorbjörn Fälldin vid kärnkraftsomröstningen 1980.Foto: WEINE LEXIUS

Anders Björck fick inte genomslag i sitt parti, men strax kom en annan politiker, tydligt borgerlig han också. Thorbjörn Fälldins grej var civilisationskritik. Han trodde på företagen men inte på tekniken. Åtminstone inte på människans tilltro till tekniken. Hans kärnkraftsmotstånd, hans kärlek till allt småskaligt, var en konservativ miljöpolitik. Och när han fick focken fanns Alf Svensson. Kristdemokraterna – ni vet det där liberalt teknikoptimistiska partiet som i senaste valrörelsen skulle fixa klimatproblemen med lite mer urankraft – det partiet satt en gång i tiden i ledningen för Linje 3. Det var skeptiskt till tillväxt, åtminstone om tillväxten inte var hållbar, det vill säga kunde fördelas mer rättvist mellan de sedan länge industrialiserade länderna i norr och utvecklingsländerna i syd, de som drabbades av utsläppen.  

Det finns en tradition att knyta an till. 

Om man nu vill vara konservativ.

Alf Svensson 2002.

Men någon djuplodande eller lidelsefull miljöpolitik har inte den nykonservativa vågen fört med sig. För exakt vad är konservativt med kravet på renoverade eller nybyggda kärnkraftverk? 

Mer än att en del marginalväljare gillar förslaget? 

Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet lanserade i veckan en rapport om miljöopinionen från valet 1982 till valet 2018. Och i väljarkåren syns samma utveckling som i partierna. Miljöpolitiken polariseras. 

Förr var det respondenterna i mitten av politiken som tyckte miljöfrågan var viktigast. Nu är det de som identifierar sig till vänster som prioriterar frågan högst. Mittenväljarna uppger att frågan är allt mindre viktig, medan högerväljarna ligger kvar på en konstant låg prioriteringsnivå. 

Att gröna åsikter samvarierar allt starkare med vänsteråsikter har varit känt länge, men takten i utvecklingen har ökat dramatiskt de senaste åren, visar rapporten. Korrelationen har fördubblats mellan valen 2014 och 2018. 

På det sättet är paradoxen kanske inte så svårlöslig. Det finns ingen konservativ miljöpolitik att tala om eftersom det har blivit allt svårare att vara miljöpolitiker långt till höger. Ingen röstar på en, helt enkelt. 

Konservativa väljare vill inte ha någon klimatpolitik.  

Svenska väljares intresse för miljöpolitik ökade inte i senaste riksdagsvalet.

Fast, då dyker en annan paradox upp. 

Om nu miljöopinionen har polariserats och partierna med den, då borde också konfliktnivån stiga. Och när det blir mer bråk om en sak gör tidningarna större rubriker, varpå människor blir mer intresserade och prioriterar så småningom frågan högre. Så brukar det i varje fall vara. 

Men svenska väljares intresse för miljöpolitik ökade inte i senaste riksdagsvalet, enligt Valforskningsprogrammets rapport. 

Det minskade en smula. 

Valrörelsen 2018 – utspelad efter rekordvärme med stora skogsbränder, otaliga larmrapporter och internationell debatt och krismöten – hamnar först på sjätte plats om man graderar efter hur viktig miljöfrågan varit. Högst upp kommer 1988, då 46,1 procent val av väljarna spontant nämnde miljö som ett viktigt skäl för valet av parti. Sedan – på nivåer runt 20 procent – kommer valen 1985, 1991, 1994 och 2014. I det senaste riksdagsvalet var siffran inte högre än 17,8 procent.

Det är fascinerande, särskilt som en svensk nu reser jorden runt och skapar väckelse och debatt var hon än kommer.

Tittar man på kurvan i rapporten är det epoken av kvicksilver och försurning som står ut, inte epoken av eskalerande global klimatkris. 

Det är som om svenskarna är immuna mot Greta Thunbergs budskap. 

En viktig invändning finns: Valforskningsprogrammets undersökning inleddes strax före valet 2018, samtidigt som Thunberg satte sig att strejka vid riksdagshuset. Hon hade inte riktigt hunnit bli ett fenomen när undersökningen avslutades ett par månader senare. 

Fast frågan skaver. 

Har den konservativa högern inte mer att komma med än mer kärnkraft och lite förolämpningar mot en tonårig aktivist? Kan polariseringen leda till en fördjupad debatt med nya svar eller kommer allt engagemang kanaliseras i radikaliserade grupperingar som inte ens är beredda att bemöta varandra? 

Jag tar upp Björcks lilla blå för att se om den har svar. 

Det står: 

”Vi måste nu vänja oss vid att betrakta miljöfrågorna som lika viktiga politiska frågor som tidigare folkpensioneringen, sjukförsäkringen, arbetslagstiftningen och semesterlagstiftningen varit. Miljöfrågorna berör på ett omedelbart sätt alla människor.”

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.