Torbjörn Nilsson
I september 1969 valde de Olof Palme, läktaren i Folkets hus bågnade. Det är verbet som brukar användas. Borgerligheten trodde sig aldrig kunna vinna val sedan klubban fallit, skriver Björn Elmbrant i en typisk skildring.
Tage Erlanders avskedstal kom bort.
Det är synd, för det fanns en passage där som har relevans nu, varför jag tänker envisas med att referera den.
Gubben hade alltså varit Sveriges statsminister i två decennier. Han hade lett sitt parti till ett valresultat på över 50 procent året före. Rekordåren levde i folks medvetande. En meter och nittiotvå centimeter framgångsberättelse var det som äntrade talarstolen.
I den bostadssociala utredningen, befolkningsutredningen, socialvårdskommittén och arbetarrörelsens efterkrigsprogram drogs riktlinjerna upp för samhällets förändring.
Vad han talade om?
Tre stycken utredningar, alla mer än tjugo år gamla.
– Kriget, utbrast han i kulmen av talet och menade då det andra stora kriget, berövade oss inte vår framtidstro och inte heller viljan att planera för framtiden. Debatten inom partiet var livlig. Det stannade inte vid drömmar. När vi närmade oss krigsslutet fanns utarbetade planer för samhällsbyggandet. I den bostadssociala utredningen, befolkningsutredningen, socialvårdskommittén och arbetarrörelsens efterkrigsprogram drogs riktlinjerna upp för samhällets förändring. Det innebar så djupgående förändringar i samhället att vi ansåg det uteslutet att de borgerliga partierna skulle vilja medverka i dess utförande. Krigsårens samlingsregering ersattes av en socialdemokratisk enpartiregering.
Kongressen trodde sig få höra en berättelse om framgången.
Erlander förmedlade orsaken.
Att ingenting hade blivit gjort om man inte hade kartlagt verkligheten.
Den bostadssociala utredningen pågick i 14 år från 1933 och ledde till allmännytta och statliga lånebidrag. Befolkningsutredningen kom till 1941 och resulterade i barnbidrag, fria skolmåltider och möjligheter till bostadsbidrag. Socialvårdskommittén började arbeta 1938 och gav reformerade folkpensioner och underlag till det som blev det svenska socialförsäkringssystemet.
Det var socialminister Möllers utredningar och de administrerades av hans statssekreterare, som hette Tage Erlander. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram hade Erlander inte mycket med att göra – det blev heller aldrig så mycket av de förslagen – han nämnde väl programmet mest för partifridens skull.
Den möllerska metoden var nyfikenhet, en vilja att förstå samhället sådant det var, också bortom ideologiska önskningar. Kartlägga, kategorisera, siffersätta. I två decennier hade Sverige en matematiker som statsminister.
Vad han ville förklara för sitt parti var att utan statistiska underlag fanns absolut ingen politik alls.
När Statistiska Centralbyrån i förra veckan vann en rättslig tvist mot Sveriges Kommuner och Regioner med effekten att Centralbyrån framöver inte kommer publicera någon statistik om friskolor uppstod en häpnadsväckande enighet.
Dåraktigt, sa företrädare för höger och vänster. Till och med Friskolornas Riksförbund kritiserade beslutet. Hur ska man kunna jämföra och välja skola om man inte vet betygsgenomsnittet, hur många elever som går på skolorna, hur stor andel som är pojkar, hur stor andel som är nyanlända? Plötsligt slog oviljan till öppenhet tillbaka mot företagen som är beroende av de pengar staten betalar ut per antagen elev. Tillbaka mot den medelklass som använder valfriheten mest.
Statistiska Centralbyrån motiv för att driva fram avgörandet, så måste man tolka uttalanden från myndigheten, är den redan rådande oklarheten. Välfärdsföretagens organisationer är gärna öppna med vissa uppgifter – betyg, elevgenomströmning och sammansättning av elever – men har länge velat undgå att omfattas av offentlighetsprincipen, och lyckats med det. Centralbyrån slutsats blev då att sekretessbelägga allt.
Här finns en bakgrundshistoria och en sensmoral.
Emma Leijsne har skrivit bra om det i Sydsvenskan.
År 2013 slog Friskolekommittén fast att offentlighetsprincipen skulle införas i friskolorna, som i all offentlig välfärdsverksamhet. Alla partier var överens, utom vänsterpartisterna och sverigedemokraterna. Alliansregeringen tillsatte en utredning för att genomföra förändringen. Den rödgröna regeringen la fram ett lagförslag 2018. Då bromsade Lagrådet. Flera skolkoncerner hade under tiden hunnit börsintroduceras och lydde nu under aktiebolagslagen. Var den förenlig med offentlighetsprincipen? Ja, svarade ytterligare en utredning 2019. Saken borde varit klar.
Men det var den inte.
Almega och Friskolornas Riksförbund hade invändningar. Administrationen skulle bli omfattande. Små aktörer vara i fara. Tvingas företagen vara öppna också med lärartäthet och bokslut kommer friskolekritiker begära ut mängder av uppgifter bara i syfte att störa verksamheten, skrev Almega. Och det köpte centerpartisterna. Partiet bytte åsikt, moderaterna följde efter, och så var riksdagsmajoriteten borta.
Annie Lööf beskrev nu istället förslaget som en ”en kvarvarande rest från förra mandatperiodens hetsjakt mot friskolor”.
Offentlighetsprincipen var alltså samma sak som hetsjakt.
Att mäta är att veta.
Man kan tänka på det i coronahanteringen. Ulf Kristersson är stolt över att han från den första partiledaröverläggningen har talat om behovet av ökad testning.
– Att mäta är att veta, säger han.
Ulf Kristersson vill ha mer kunskap om pandemin. Skulle också friskolorna omfamnas av Kristerssons vetgiriga sinne skulle offentlighetsprincipen vara en enkel slutsats. Då blir mer data tillgänglig. Att mäta är ju att veta.
I pandemins tid har det visat sig hur svagt offentlighetsprincipen efterlevs. Med vilken energi man försöker kringgå den. Kommuner, regioner och myndigheter hänvisar till patientsekretess, trots att uppgifterna inte rör enskilda personer. Kommuner försöker hindra medarbetare att ens tala med journalister. Det raderas mejl. Folkhälsomyndigheten slutar offentliggöra minnesanteckningar från de regelbundna mötena med regionernas smittskyddsläkare. Till exempel.
Det går att förstå nervösa kommuntjänstemän och myndighetspersoner. Svarta rubriker är jobbiga. Samma fenomen uppdagades i en granskning Aftonbladet gjorde för flera år sedan: opolitiska tjänstemän på regeringsdepartementen skulle varsla politikernas pressekreterare så snart en handling begärdes ut.
Men offentlighetsprincipen är inte till för just journalister, den är till för medborgarna.
För att alla som lever i Sverige ska kunna granska och förstå myndighetsutövningen. För de upplysta besluten i de allmänna valens skull. Offentlighetsprincipen är till för kunskapen.
Den svenska skola som i högtidstal brukar omtalas som en ”kunskapsskola” kommer man nu ha mycket liten kunskap om. Pandemin och hur Sverige bemötte den kommer aldrig riktigt gå att beskriva och förstå eftersom centrala aktörer raderat mejl och slutat föra protokoll.
Tage Erlander hade sina sidor, särskilt när det kom till öppenhet, men insåg i alla fall egenintresset. Utan vettig statistik, utan vettiga underlag för att förstå en situation, kan man inte fatta beslut.
Det är rätt enkelt att begripa.
Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. Han är också en återkommande röst i Expressens politikpodd Verkställande utskottet, med Maggie Strömberg och Viktor Barth-Kron.
LÄS MER: Torbjörn Nilsson: Moderatledaren vrålade – sedan sprack regeringen
LÄS MER: S-ideologernas skarpa utspel om migrationen
LYSSNA: Verkställande utskottet – Expressens podcast om politik: ”Spricker regeringen nu?”
