Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

En socialdemokratisk epok är nu slutligen över

Så var Margot Wallströms tid som utrikesminister.
Mona Sahlin och Margot Wallström. Foto: STEFAN SÖDERSTRÖM
Anna Lindh. Foto: VIRGINIA MAYO / AP AP

När Margot Wallström nu lämnat regeringen försvinner en tongivande, liberal generation från Socialdemokraterna.

Torbjörn Nilsson ser en ny hållning födas – tydligast manifesterad i SSU:s stramare migrationspolitik.

De kallades kottplockare. Deras idé var att staten vuxit sig för stor eller åtminstone för stark, att den borde luckras upp nerifrån. De trodde på kooperativ, på valfrihet, egenmakt blev vartefter ordet på deras läppar. De var en generation socialdemokrater som växte upp i oljekriser, kärnkraftsbråk och försurningslarm. De ifrågasatte det grå i partiet: storskaligheten, sättet att prioritera BNP-siffror, det snävt nationella intresset. De förstod inte, menade kritikerna, behovet av statliga branschplaner för industrin, de flummade mest runt i skogen och plockade kottar.

Självförvaltarna – det var namnet rörelsen fick i den officiella historieskrivningen – ville vända sig ut mot världen, öppna Sverige, de älskade FN, såg muren falla, globaliseringen komma, de var med och tog Sverige in i EU. I mycket fick de rätt. Deras sätt att tala om mänskliga rättigheter – ett liberalt sätt – om jämställdhet mellan kön, om rasismens faror, om alla människors möjlighet att fritt uttrycka sin sexualitet; allt det blev allmänt och brett accepterat. Men då i mitten av 1980-talet, i SSU, var de utmanande.

En trio utkristalliserade sig, tre kvinnor som inte var överens om allt men vars öden sammanflätades.

Lindh, Sahlin, Wallström.

Det var de som skulle rädda partiet.

Till dem satte man sin lit.

Berättelsen om Anna, Mona och Margot är i hög grad den om ofullbordade förhoppningar. Att avreglera den byråkratiska staten var inte fullt så enkelt, inte heller att bli partiledare eller att vinna val, gubbarna flyttade inte på sig själva. Valfriheten, den blev mer marknadsanpassad än de någonsin tänkt. Internationalismen mindre folklig. In till byggfuttarnas fikabord och metallarbetarnas möten nådde de väl aldrig riktigt.

Ändå, ingen idé har de senaste 40 åren påverkat socialdemokratin inifrån så starkt som självförvaltarnas.

Och nu är de plötsligt borta.

Det är en epok som packas ihop och läggs till handlingarna, lugnt och ordnat en septemberonsdag, strax efter lunch, när statsministern knarrar fram namnen på sina nya statsråd från talarstolen i kammaren.

Margot Wallström, den sista kottplockaren, finns inte längre i svensk politik. 

Är det högtflygande idéer från naiva ungdomar? Nej, man ska nog se förändringen i ljuset av den svenska debatten.
Philip Botström, ordförande för SSU. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Socialdemokraternas kansli är tomt. Det blir så när riksdagen öppnar. Snittarna, vinet – inte minst skvallret – håller folk kvar på talmannens mingel. Men Philip Boström har kilat upp hit, till ett kalt mötesrum och där sitter han och viftar med armarna i luften.

– Ärligt talat så har den socialdemokratiska migrationspolitiken inte varit så enkel att förstå, den är det fortfarande inte. Vi satte oss ner och funderade igenom vad det egentligen är vi vill uppnå och resultat blev att vi tänkte om en del.

Han vet att tala diplomatiskt om saker.

Han är ändå ordförande för socialdemokratiska ungdomsförbundet.

Men att beskriva SSU:s nya migrationspolitik i så förminskande ordalag blir förledande. Det beslut de tog på sin kongress för snart en månad sedan har revolutionär karaktär. Journalisterna var förstås upptagna med annat, men allt står prydligt i protokollet.

Att dagens asylsystem missgynnar de svagaste och fattigaste människorna, men gynnar de starkare och rikare. Att regelverket ger flyktingsmugglarna makten att bestämma vem som ska få hjälp och vem som inte ska få det. Att asylsystemet driver fram okontrollerad och oplanerad migration som är svår för enskilda mottagarländer att hantera.

Sverigedemokraterna var först, partiet drev länge ett avskaffande av dagens asylsystem och en övergång till ett kvotflyktingsystem.

Att den rimliga lösningen är att gå över till ett helt nytt globalt kvotflyktingsystem.

Är det högtflygande idéer från naiva ungdomar? Nej, man ska nog se förändringen i ljuset av den svenska debatten. Kvotflyktingar finns redan i dag. Det är det fåtal som i läger nära konflikterna av UNHCR väljs ut och får rätt att flytta till ett annat land. Ett komplement till båtarna och de illegala vägarna. SSU är inte ensamma om att vilja bygga politiken på kvoterna.

Sverigedemokraterna var först, partiet drev länge ett avskaffande av dagens asylsystem och en övergång till ett kvotflyktingsystem. För ett par år sedan fattade moderaternas partistämma ett liknande beslut. Bland kristdemokrater finns en grupp som till slut hoppas få igenom en motion om kvotsystem på höstens riksting. 

SvD:s ledarskribent Ivar Arpi. Foto: UR

Nationalekonomen Joakim Ruist anser att Sverige bör gå före och skrota asylrätten. Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har under lång tid propagerat för saken, och skrev nyligen: ”Asylrätten bör upphävas. Den har spelat ut sin roll.” Vilket fick författaren Ola Larsmo att reagera i Dagens Nyheter härförleden. Han påpekade – helt riktigt – att det inte är om bidragsregler eller anhöriginvandring den riktiga migrationsdebatten handlar, utan om asylrätten som sådan. 

”Menar Ivar Arpi att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är överspelad?”, frustade Larsmo förnärmat.

Ja, det är den, svarar SSU.

– Asylrätten såsom den ser ut i dag fungerar inte tillfredsställande. Flyktingkonventionen har inte tillräckliga lösningar på dagens och framtidens migrationsutmaning. Går man utanför den snäva svenska debatten och vill vara solidarisk på riktigt så är det viktigt att också hjälpa på plats, säger Philip Botström.

Revolutionärt, som sagt.

Att staten ska ta ett tydligare grepp om migrationen, att migrationen ska vara förutsägbar, att integrationen ska gå att planera.

Viktiga åsiktsskillnader kvarstår förstås. SSU argumenterar att ett kvotflyktingsystem är sättet att bevara en reell rätt till asyl, inte att avskaffa den. ”Vår principiella övertygelse om att alla ska ha rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse står fast”, skriver man. 

Men man tror inte längre på flyktingkonventionen.

Skälen till omprövningen skiljer sig något åt. Där kvotförespråkare till höger oftare talar om att kunna hantera mottagandet talar kvotförespråkare till vänster oftare om behovet av mer rättvisa. Philip Botström för en vänsterargumentation – en om ekonomiska ojämlikheter – när han tar sig fram till det här beslutet.

Men den viktigaste saken är gemensam.

Längtan efter kontroll.

Att staten ska ta ett tydligare grepp om migrationen, att migrationen ska vara förutsägbar, att integrationen ska gå att planera. Det ber kommunalråden om, blå som röda. Och det är den hållning som vinner mark i socialdemokratin, tydligast manifesterat i tidningen Tiden i somras när chefredaktören Payam Moula krävde minskade volymer för arbetarklassens och välfärdsstatens skull. Makarna Myrdal kunde ha skrivit den texten. Här krävs, hävdade Moula, planhushållning och rationalitet. Staten måste få makt att lägga livet tillrätta.

Det är den större saken, den samtida längtan efter en stat med förmåga att lösa det man börjat betrakta som en kris i befolkningsfrågan. Finge politikerna i den parlamentariska migrationskommittén för sig att tala om detta skulle de finna att de är mer ense än de trott, åtminstone i riksdagens tre stora partierna.

Centerpartiets Annie Lööf. Foto: FREDRIK WENNERLUND /STELLA PICTURES

Man kan en sådan här vecka stirra på Stefan Löfvens ministerutnämningar och granska hans regeringsförklaring och ropa: Se så han anpassar sig till Annie Lööf!

I sak är det sant.

Men då stirrar man sig också blind.

Januariavtalet har föga att göra med den förändring som präglar politiken i vår tid – från höger till vänster – nämligen omdefinierandet av staten. Från något nödvändigt ont, vars inflytande bör begränsas, till något potentiellt gott, som ska ges ökade befogenheter.

Att SSU tidigare angripit partiet från ett migrationsliberalt håll men nu gör det från ett migrationskonservativt håll, att LO släpper en gigantisk välfärdsutredning, det säger mer om vår tid än någon av de regeringspromemorior januaripartierna ägnar sig åt att förhandla fram.

Ingen plockar kottar längre.

Margot Wallström då?

Hon ska väl, viskar ett par personer när jag går från det socialdemokratiska riksdagskansliet, bli landshövding hemma i Värmland nu.

Statens förlängda arm.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.