Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Det tog tre år – sen fick Åkesson som han ville

Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: OLLE SPORRONG
Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson Foto: OLLE SPORRONG

Det tog tre år men i onsdags fick Jimmie Åkesson för första gången se sin vision tydligt manifesterad i riksdagen. Nu saknas bara 21 mandat till slutmålet - en konservativ majoritetsregering. 

Politiker glömmer så lätt.

Verksamheten kräver tålamod; att ändra världen genom kollektiva beslut är långrandigt, tillvaron tycks ibland stå stilla. Att då notera och förstå att något avgörande sker, det är inte så enkelt.

En hösthelg för precis tre år sedan, i den lilla staden Lund, samlades de fyra sverigedemokrater som många år tidigare mötts på just den här platsen, blivit vänner där och kommit överens om ambitionen att reformera det lilla nynazistiska parti de hade gått med i till en nationalkonservativ rörelse som kunde attrahera breda väljargrupper. Hösten 2015 var stökig. I en brutal aktion hade de uteslutit hela sitt ungdomsförbund, och vad värre var: en uppgörelse i den inre kärnan visade sig oundviklig. I Lund sparkades Björn Söder från partiets verkställande utskott. Vad som varit en kvartett blev en trio, en duo, kanske var och en sig själv närmast.

Om detta skrevs det och talades.

– Vi är på väg att vinna! sa Jimmie Åkesson i sitt tal.

Det gjorde journalisterna också en stor poäng av. Hur självsäker partiledaren framträdde.

Han var mycket hes den dagen. I de sammetsröda stolarna i konferenssalen på Scandic Star lystrade delegaterna till en ledare som tagit dem framåt i tre val i rad.

– Sverigevänner! Vi är på väg att vinna!

I slutet av sitt tal började Jimmie Åkesson tala om behovet av ”att planera för helt nya förutsättningar i svensk politik, för ett helt nytt politiskt landskap”. Han avfärdade samarbeten med socialdemokrater – ”den tiden är förbi” – och lanserade ett framtida konservativt block bestående av moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater.  

– En mitten-höger-regering är det mest realistiska, sa han.

Jimmie Åkesson under valnatten. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Detta noterades. Går man tillbaka till klippen finns artiklarna där. Men tanken togs knappast på allvar. Den bedömdes vara alltför orealistisk. Nämnde en politiker från ett annat parti beskedet i Lund var det enkom för att invända: Den traditionella blockgränsen har styrt svensk politik sedan 1930-talet. Det Jimmie Åkesson drömmer om kommer inte att hända.

I torsdags morse röstade så samtliga ledamöter från tre partier i Sveriges riksdag ja till Ulf Kristersson som statsminister. Moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater.

Det tog tre år.

Sedan fick Jimmie Åkesson som han ville.

 

* * * 

 

Att värdera veckans votering är inte lätt.

Hade centerpartister och liberalpartister också röstat för Ulf Kristersson, hade sverigedemokraterna antagligen dragit sig ur. Utsikten att få det konservativa blocket manifesterat fällde delvis avgörandet.

Det kan knappast heller beskrivas som att moderater och kristdemokrater i och med detta har inlett ett nationellt samarbete med sverigedemokrater. Lika lättvindigt som moderatledaren övergav sin fyrpartikoalition, lika envist har han framhärdat i ambitionen att inte ge sverigedemokrater sakpolitiskt utrymme.

Men vem vet i dessa dagar vad som är moderat partilinje? Ledningen har en ståndpunkt om vilka partiet kan samarbeta med, väsentliga delar av partiorganisationen ignorerar den, utan hörbara sanktioner. Tvärtom tycks ledningen styra sitt agerande i syfte att tillfredsställa den konservativa partiopinionen. Det är kanske den största saken i den här regeringsbildningen, men den minst undersökta och uttömda eftersom alla är upptagna med kaffeträffar och presskonferenser, att ett internt moderat partiproblem har etablerats och knappast kommit närmare en lösning, tvärtom fördjupats.  

Vilket är det bästa sättet för partiet att behålla ledningen för svensk borgerlighet? Vilka följdeffekter skulle konstituerandet av ett konservativt block få för ett moderat parti? Vad vill man – egentligen?

Om detta har moderater inte talat ut.

Man kan tänka på mötet i Lund för tre år sedan. Där och då la den sverigedemokratiska partiledningen fast sin linje. Jimmie Åkesson har vetat vad han vill och hur han ska agera för att uppnå det. Moderaterna har tvärtom vacklat, redan hunnit offra en partiledare på denna sverigedemokratiska utmaning högerifrån, en partiledare som ironiskt nog lanserade sin memoarbok samma dag som Ulf Kristersson föll i kammaren.

Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson under Sverigesradios partiledardebatt i valrörelsen. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Regeringsbildningens första akt går nog att sammanfatta i en mening:

Ulf Kristersson lät sig utnyttjas som statist i Jimmie Åkessons pjäs.

Det kanske inte kommer glömmas.  

 

* * *

 

Annars är förstås den initiala effekten av talmannens misslyckade försök att få riksdagen att godkänna en moderat statsminister splittring i borgerligheten. Det där ska kanske inte överdrivas. Att alliansen inte finns – den politiska konstellationen byggde på just samsyn i regeringsfrågan och vissa gemensamma arbetsmetoder – har varit uppenbart länge. Själva ordet ”alliansen” har ingen relevant innebörd längre. Men det innebär inte att borgerligt samarbete på sakpolitisk grund inte kommer att ske i framtiden.

Frågan är förstås i vilken grad förtroende eller ens respekt finns kvar mellan de fyra partierna.

Man kan citera E O Magnusson i Tumhult, som var högerledaren Arvid Lindmans närmaste rådgivare på 1920-talet. Olof Olsson i Kullenbergstorp, bondeförbundets ledare, föreslog inför en valrörelse att man skulle uppträda hyggligt mot varandra. 

– Javisst, det tycker jag med. Om du lovar att bondeförbundet inte ljuger om högern så lovar jag att vi högermän inte ska säga sanningen om bondeförbundet.

Där någonstans är relationerna i borgerligheten i dag.

Nu ska det bråkas om vems felet är. Det är inte så komplicerat. Varje enskilt parti har förstört fyrpartisamarbetet. Kristdemokraterna som fällde decemberöverenskommelsen mot de andra partiernas vilja. Liberalpartiet som hoppade av energiöverenskommelsen och försvarsöverenskommelsen. Centerpartiet som backade ur misstroendeförklaringen mot Peter Hultqvist, som tog en annan position i bråket om utskotten och talmannen. Moderaterna som öppnade upp för sverigedemokrater, som röstade mot en centerpartistisk talmanskandidat, som gick fram till statsministervotering utan att alla partier var med.  

Ju längre man gör listan desto längre kommer man från själva kärnan i upplösandet av alliansen – det var inte alliansen som förstörde alliansen.

Det var – och det är det riktigt anmärkningsvärda – inte heller Stefan Löfven som förstörde alliansen.

Alliansen Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det var Jimmie Åkesson som förstörde alliansen.

Det var han som hade en idé ingen riktigt trodde på. Som utnyttjade varje tillfälle som gavs under tre år av interna alliansbråk att vidga klyftan mellan liberaler och konservativa. Som arbetade målmedvetet, strategiskt och kallt.

Vid röstförklaringen i onsdags höll han ett av sin karriärs starkaste tal. Det var en direkt uppföljning på det han sa i Lund tre år tidigare. En avstämning, ett delmål på vägen mot det stora målet. Det saknas bara 21 mandat. 

Glöm inte det nu.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!