Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Det mest absurda av alltihop är Nyamko Sabuni

Daniel Ingmo går igenom kandidaterna.
Erik Ullenhag. Foto: PONTUS LUNDAHL / TT / TT NYHETSBYRÅN
Nyamko Sabuni. Foto: NAINA HELéN JÅMA/TT / TT NYHETSBYRÅN

I Liberalernas partiledarval mäts Leijonkungen mot Westerbergeffekten.

Torbjörn Nilsson analyserar ett parti där den bästa vindflöjeln kommer vinna.

I en ny liten essä om något helt annat – året 1989 – råkar förläggaren Andreas Johansson Heinö formulera den bästa sammanfattningen av ledarvalet i det gamla svenska liberala partiet året 2019. 

”Få politiker, oavsett ideologisk hemvist, har en egen kompass. De flesta följer tidsandan”, skriver Heinö.   

Hans text handlar om ungersk politik, om hur liberalismen där vände sig inåt under åren efter att järnridån rasat, till slut så långt inåt att ideologins företrädare vände sig mot sig själva, mot vad de en gång hade trott på: liberalismen. 

Det är alldeles oavsett en bra beskrivning av liberalpartiets ledarkandidater: Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni och han den där avslappnade pricken från Örebro.

De är fast i tiden. 

Kanske inte Pehrson från Örebro, han är nog fast i just Örebro. 

Nyamko Sabuni, Johan Pehrson och Erik Ullenhag. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT

Men de andra, de två huvudaspiranterna, de har ägnat ett par veckor nu åt att försöka få fatt i samtiden genom att prata om gångna tider. Genom att hänvisa till, snegla åt och anspela på några tillfällen i historien då det har gått bra för partiet. 

Problemet – definierat av de aktiva själva i olika dokument och utfästelser – är avsaknaden av en sammanhållen politik. Man har tänkt för kortsiktigt, säger man, profilerat sig än hit och än dit men missat helheten, varpå man förlorat relevans för väljarna och egentlig plats och syfte i den samtida politiken. 

Därav sökandet inåt. 

De letar efter kompassen. 

De frisinnade, det var Folkpartiets väljare på den tiden partiet hade väljare.

Lustigast är Erik Ullenhag. Han har plockat tre favoriträtter från det folkpartistiska smörgåsbordet som han frenetiskt försöker sammanföra till en aptitlig helhet. Lite frisinne från 1913 när partiet ännu var riksdagens största, en rejäl portion av Bengt Westerbergs succéval 1985 och så toppar han med en liten läcker åminnelse av allianssegern 2006. 

Hur partisterna reagerar? 

De glufsar i sig förstås. 

Men finns det någon näring i anrättningen? Det där försöket att väcka frisinnet till att börja med, det är inte tillagat från grunden om man säger så. Det var något han kastade ur sig på den första utfrågningen – ”vi borde återkoppla till vårt frisinnade arv” – utan motivering eller argumentation. Vad? Hur? Varför? Oklart. En vecka senare dök han oannonserad upp när Equmeniakyrkan höll kyrkokonferens – ”jag råkade vara i Jönköping för att träffa liberala företrädare” – fortfarande utan förklaring till varför frisinnet skulle vara framtiden för liberalismen.

Bengt Westerberg. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Jag ska inte trötta ut er med frisinnets historia. Bästa sättet att förklara saken är så här: De frisinnade, det var Folkpartiets väljare på den tiden partiet hade väljare. Under 50 år eller så byggde organisationen på ett upplägg där ledningen var ett slags kulturradikal kampfront med bas i studentföreningen Verdandi, som försökte gå före och sida vid sida med folket: de relativt lågutbildade låginkomsttagarna med starkt engagemang i missionsföreningar och nykterhetsloger som utgjorde medlemsbas och väljarunderlag. De frisinnade var konservativa i små ting och radikala i stora. 

Organisatoriskt finns de inte riktigt längre, vare sig i samhället eller partipolitiken; de är som alverna hos Tolkien, förskingrade eller hemkallade. Som väljargrupp betraktad kan de inte komma till undsättning.

Men – och detta är poängen – talet om frisinne handlar inte om att söka rötter, utan om att orientera rätt i samtiden. Den i partiorganisationen nu aktuella valutvärderingen pekar ut avsaknaden av väljare utanför storstäderna som ett akut problem. Klyftan mellan land och stad präglar samtiden. Ordet ”frisinne” blir Erik Ullenhags svar. 

Det är det här primärvalets kärna: 

Det uppvisar två pretendenter som utger sig för att kunna forma tidsandan, men i själva verket vill följa den.

Ullenhags betonande av sin tid som minister i en alliansregering har samma förklaring. I relation till konkurrenten är han vänsterstämplad – vilket är svårt att vara när partiet just tagit ett jättekliv åt vänster – alltså ger han varma komplimanger till Fredrik Reinfeldt. Och har Bengt Westerberg och dennes vuxna seriositet – den tror folkpartister är efterfrågad i den skrikiga samtiden – som en vakande pater över kampanjen. 

Fredrik Reinfeldt 2004, två år innan alliansen vann regeringsmakten 2006. Foto: SOFIE WIKLUND / TT NYHETSBYRÅN

Men ska jag kunna förklara Bengt Westerbergs närvaro fullt ut måste jag först berätta om det mest absurda av alltihop:

Nyamko Sabuni. 

Bengt Westerberg sitter längst fram på mötena och applåderar när Erik Ullenhag säger något feministiskt.

Lars Leijonborgs underbart självgoda memoarer som kom förra året handlar om allt klokt partiet gjorde under några månader 2002 och hur det arvet sedan förskingrades. Man kan tillåta avdankade partiledare att tala i egen sak, att få skarva och vara orimligt stolta i efterhand. Det ligger i genren.

Men när en partiledarpretendent bygger sin kandidatur på samma upplägg kommer saken i ett annat ljus. Man ska alltså, lyder idén, välja Nyamko Sabuni eftersom hon satt med på presskonferensen om språktestet en sommar för 17 år sedan, för att hon sedan kritiserade hederskulturer och började kartlägga problem i förorter. Hon hade rätt hela tiden! 

Hur bemöter man en sådan argumentation, som i princip tillskriver Sabuni äran av det där valresultatet på 11,4 procent 2002?

Jo, man skriver själv in sig i ett valresultat på 14,2 procent.

Bengt Westerberg sitter längst fram på mötena och applåderar när Erik Ullenhag säger något feministiskt. Det är Westerbergs väljarstöd från 1985 som Ullenhag vill minna om med tal om ekonomi och arbete – Westerberg slog igenom som högerspöke – och eget rum på långvården och att se människors sociala behov – Westerbergs arv att söka samarbete med socialdemokratin. 

Lars ”Leijonkungen” Leijonborg. Foto: ROBBAN ANDERSSON

Det här är ett partiledarval där Leijonkungen mäts mot Westerbergeffekten. Och det är ett slag om historien som mindre handlar om att befästa principer och mer om att definiera sig rätt i samtiden. 

Sanningen är ju den att förslag som gjorde att Sabuni stack ut 2002 möts av gäspningar i dag.

Man kan fråga sig vad Nyamko Sabuni tänkte – om hon alls gjorde det – när hon gav den nu berömda intervjun med Tomas Nordenskiöld, men bakom de anmärkningsvärda uttalandena om anhöriginvandring och mångkultur finns en enkel logik. Hennes kampanj bygger ju på restriktiv politik och krav, hårda tag som det kallas, och ska man vara det 2019 måste man låta lite som en sverigedemokrat. För sanningen är ju den att förslag som gjorde att Sabuni stack ut 2002 möts av gäspningar i dag. Nu måste man vara så många gånger hårdare för att höras. Det går att förstå intervjun, men det går inte att förstå att hon försökte ångra den. Och än mindre går det förstå vad Nyamko Sabuni egentligen tycker. I sin bok ”Det nya Sverige” från 2010 hyllar hon anhöriginvandring och beskriver mångkulturen som ”en unik kompetens”. I en framtidsvision målar hon upp ett drömt Sverige där ”de gamla svenskarna vant sig vid nykomlingarna och allt det nya”. Hon kan förstås ha ändrat ståndpunkt, men hon fortsätter hänvisa till boken. 

Liberalernas partiledare Jan Björklund får presenter av Kristdemokraternas Ebba Busch Thor efter sin sista partiledardebatt. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT

Få folkpartister har varit så otydliga som Nyamko Sabuni är nu, men det tycks inte utgöra ett problem eftersom hon så sent som denna vecka vunnit nomineringen i både Östergötlands och Västernorrlands länsförbund. 

Och det kanske är den riktiga sensmoralen.

Det här är ett parti som mer än något annat vill följa tidsandan.

Liberalerna, detta sargade och splittrade parti som virrat runt utan riktning, det vill inte riktigt hitta sin kompass. Det har blivit så vant att blöta fingret och låta vinden visa vägen att det inte längre känner till något annat sätt att agera på. Både Erik Ullenhag med sina tråkseriösa långa meningar och Nyamko Sabuni med sitt sätt att tänka högt uppskattas i organisationen. 

Det här är ett parti som mer än något annat vill följa tidsandan. 

Låt det vara hypotesen. 

Så får vi se vem av vindflöjlarna som vinner. 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!