Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Det här handlar om Löfven, inte Hultqvist

Stefan Löfven har en del att fundera på. Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTU STELLA PICTURES
Peter Hultqvist hit eller dit – den stora saken är vad den här affären säger om statsminister Löfven, skriver Torbjörn Nilsson. Foto: ERIK SIMANDER/TT / TT NYHETSBYRÅN

En regeringschef som inte blir informerad av sina statsråd!  ”Detta måste av alla uppfattas som bevis på att statsministern inte fyller sin uppgift som ledare av regeringens politik”. Skrev Tage Erlander i sin dagbok för 54 år sedan. 

Sommaren 1963 unnar han sig riktig semester. Sonen Sven med fru och barn reser liksom syster Anna före med charter hos Reso till Riva del Sole, arbetarrörelsens nya hotellkomplex i Toscana. Aina och han själv kommer efter med SAS reguljära avgång, fördröjda av en spektakulär uppvisning av jaktplanet Draken i Linköping. 

Våren har varit för jävlig.

Spruckna jordbruksförhandlingar, Sandlers krånglande utredning om ny författning och oförklarligt svaga mellantider på den långa promenaden runt Harpsund. Han behöver vila sig och får göra det i Italien. De första dagarna skakiga telefonsamtal hemifrån, men vartefter en tilltagande tystnad.

Den 20 juni skriver han i reseboken:

”Det finns tydligen inga som helst behov av mig i Stockholm.”

Just den dagen grips i Stockholm överste Stig Wennerström, misstänkt för mångårigt spioneri på uppdrag av Sovjet.

Detta vet statsministern inget om.

Det finns tydligen inga som helst behov av mig i Stockholm.
Före detta statsministern Tage Erlander. Foto: DN

Han känner inte till att misstankar mot Wennerström funnits en längre tid. Eller att de stärkts det senaste året, till följd av en intensivare spaning. Säkerhetspolisen har informerat regeringen, i meningen berört statsråd.

Men Tage Erlander badar på.

Första gången han får höra talas om ärendet är på kvällen den tredje dagen efter gripandet. Då ringer Torsten Nilsson, utrikesministern, med panik i rösten. Han vet. Och förutsätter att Erlander också gör det. Men Tage är van vid att Torsten oroar sig för mycket. Så han rycker på axlarna. Först när han kommit åter till Sverige går omfattningen av skandalen långsamt upp för honom.

Wennerström har, som journalisten Anders Sundelin senare skriver i en bok om spionen, sålt ut hela det svenska luftförsvaret till Sovjet. Organisation, flottiljer, flygplan i luften, flygplan på ritbordet, hemliga baser, underjordiska hangarer, drivmedelsförråd, robotvapen, sikten, radarvarnare, mobiliseringsplaner.

Allt har ryssarna fått veta.

Det svenska försvarets stolthet – flygvapnet – har läckt som ett såll.

Radioreportern Bengt Dennis. Foto: BJÖRN LUNDBERG

Den riktigt besvärliga saken, politiskt sett, är röran. Vem visste vad? Och när? Sven Andersson, försvarsministern, finner Erlander helt bragd ur balans. På Anderssons departement har de känt till anklagelserna i åtminstone två år. Han och inrikesminister Rune Johansson kommer till Erlanders rum i kanslihuset och försöker reda ut saken. Johansson vet också. Tyvärr, som Erlander senare noterar, förs diskussionen i radioreportern Bengt Dennis närvaro, varpå tidsskillnaden får offentlighet.

Varför informerades inte statsministern om försvarsministern visste redan för två år sedan?

Där klamrar sig pressen fast.

Erlander har en gnagande känsla av att ändå känna igen ärendet. Han försöker rannsaka sig. Hade någon möjligen nämnt detta för honom i förbigående? Han frågar runt. Kan justitieminister Kling ha sagt något? Men för varje ny information blir bilden bara vagare. Kan han ens lita på sitt eget minne? Pusselbitarna passar inte ihop. 

Erlander är i sammanhanget inte vem som helst. I början av sin politiska karriär har han som statssekreterare hos Gustav Möller byggt upp den hemliga polisen i landet. Flera av de centrala tjänstemännen i Wennerström-affären känner han väl. Och han har lett sin regering i 17 år. Han för bok över alla viktiga tilldragelser och har valt sina statsråd med omsorg.

Ändå har de hållit honom utanför.

Flera ministrar, visar det sig, har haft kunskap om Wennerström och misstankarna.

Men inte statsministern.

LÄS MER: Löfvens hemliga löfte till Ygeman 

Överste Stig Wennerström greps misstänkt för mångårigt spioneri på uppdrag av Sovjet. Foto: FOLKE HELLBERG / FOLKE HELLBERG

* * *

 När Stefan Löfven, 54 år senare, dras in i sin i sak värsta politiska kris är parallellerna nästan fånigt övertydliga. Semesterlojheten, de vidsträckta och sannolikt oöverblickbara konsekvenserna av informationsläckaget från Transportstyrelsen och så då röran i regeringskansliet. Varför lyckades inget av statsråden Johansson, Ygeman och Hultqvist informera Löfven?

Om nu statsministern verkligen inget visste.

Saker skiljer sig också.

På Erlanders tid höll socialdemokrater inte på med privatiseringar av myndighetsutövning, inte ens högerpartister drev sådana idéer, en ämbetsman var så att säga en ämbetsman. Och då var oppositionen inte mer halsstarrig och desperat i sitt behov av att sätta ljus på regeringens misslyckande än att den vackert väntade på utredningar av sakförhållandena – två stycken faktiskt – och sedvanlig votering i konstitutionsutskottet.

Så sker inte nuförtiden.

Statsrådet Annika Strandhäll. Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTU STELLA PICTURES

Den så kallade alliansens högerflygel har drivit en sökande opposition framför sig under hela den här mandatperioden och tjatat sig till eller tvingat fram de avgörande ställningstagandena från Anna Kinberg Batra. Hon som åtminstone till namnet fortfarande är oppositionsledare. Att avslöjandena om Transportstyrelsen skulle användas för att tillfredsställa kraven på visad handlingskraft kom därför knappast som någon överraskning.

Men var det en styrkedemonstration?

Han gjorde allt för att få sakfrågan om själva skandalen att framstå som alldeles ointressant.

Stefan Löfven överraskade väl inte heller någon. Han höll en presskonferens där han gjorde allt för att få sakfrågan om själva skandalen att framstå som alldeles ointressant. Och så vidtog han sina steg och mått.

Först: Säkerställa att socialdemokratin regerar vidare. De uppskattade statsråden Annika Strandhäll och Anders Ygeman får fortsätta utvecklas för framtiden, var och en på sitt sätt, och Tomas Eneroth, mannen som utan knot baxat vad som går att baxa genom riksdagen belönas med en plats vid regeringsbordet.

Sedan: Se till att borgerligheten åter måste blotta sin spricka om samarbete med det parti som Jimmie Åkesson leder.

Den nya treblockspolitiken – och dess regelbundna bud om regeringskriser – börjar bli välbekant för väljarna vid det här laget. Alla kan dansa jenka nu, man hoppar runt under stort buller och bång. 

LÄS MER: Alliansen är splittrad i frågan

Tomas Eneroth belönas med en plats vid regeringsbordet. Foto: ERIK SIMANDER/TT / TT NYHETSBYRÅN

* * *

 

En sak är emellertid ny. Och anmärkningsvärt lite diskuterad.

Stefan Löfven själv.

Och statsministerämbetet.

Det funderade Tage Erlander på en del sommaren 1963.

Till historiens ironi hör att den politiskt viktigaste konsekvensen av Wennerström-affären blev en omfattande expansion av regeringskansliet. Statsministerns okunskap berodde på bristande informationsflöde, sa man, och började anställa informationssekreterare och politiskt sakkunniga. Successivt blev de fler och fler, alla de som har till uppgift att vidarebefordra papper mellan hus på nedre Norrmalm. Wennerström var samordningssamhällets fader. Med fler samordnare skulle haverier i hanteringen av sådant som tsunamin eller Transportsstyrelsen inte kunna inträffa.

Löd teorin.

Tage Erlander såg mer existentiellt på situationen. Dagboken avslöjar hans tankar. Vilka kan han egentligen lita på i sin regering?

Röran stör honom djupt. Hela sommaren biter sig tvivlet fast. Han kan inte begripa varför statsråden inte vid något tillfälle ansett sig behöva hans råd. Vad säger det om hans regering? Om hans egen roll i den?

Detta måste av alla uppfattas som bevis på att statsministern inte fyller sin uppgift som ledare av regeringens politik

”Detta”, skriver han, ”måste av alla uppfattas som bevis på att statsministern inte fyller sin uppgift som ledare av regeringens politik”.

Han sitter ute på Harpsund i juli. Tryckande hetta.

En partiordförande, resonerar han, måste vara något mer än en fördelare av ordet på regeringssammanträdena. Han måste ha förtroende hos dem som ska forma partiets politik. Det har han uppenbarligen inte haft.

Han kommer fram till att han inte håller längre. Han måste avgå.

”Naturligtvis kan man hanka sig fram. Regeringen klarar sig utan ledare. Men partiet? Vi behöver nu en föryngring av vår ideologi.”

Stefan Löfven har en del att fundera på de sista sommarveckorna innan riksdagen öppnar igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!