Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Det här är en generation politiker som inte orkar

1 september 1976. Statsminister Olof Palme (S) och Centerns partiledare Thorbjörn Fälldin skakar hand efter en valdebatt i Scandinavium i Göteborg inför riksdagsvalet.
Gustav Fridolin. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Om politiken går mot en längre tid av osäkerhet och instabila regeringar – och det är den rimliga prognosen – så är också personalunderlaget sällsynt svagt rustat. Vilka av dagens karriärpolitiker orkar komma igen efter en andra valförlust som Palme?

Politiken, den är människorna som befolkar den. Man glömmer lätt det. Vad som blir beslut och lagar, det har med mänskliga faktorer att göra: fåfänga och drömmar, rädslor och trauman, högst personliga bilder av vad som definierar framgång.

När SVT sände en dokumentärfilm om Thorbjörn Fälldin i veckan var det den gamla vanliga historien: succén i början, sveket om kärnkraften, satiren och bordellaffären och svetten, de fallande valresultaten, Hulken-debatten 1982, den segdragna rivaliteten med Olof Palme.

Det är väl en sann berättelse.

Tänk om uthålligheten inte bara var ett personligt drag utan också något tidstypiskt?

Tålamodet och tjurskalligheten skildrade förresten journalisten Björn Elmbrant redan 1990, i den mest ömsinta och granskande av biografier över statsministern från Ramvik.

Men tänk om uthålligheten inte bara var ett personligt drag utan också något tidstypiskt? En inställning som präglade några generationer politiker men som inte längre riktigt finns kvar?

Det finns en del som talar för det.

LÄS OCKSÅ: Persson föll i kamp – Löfven föll i kramp 

Thorbjörn Fälldin (C), vid kärnkraftsomröstningen 1980. Foto: WEINE LEXIUS

En del ledare prövas aldrig i val

Nuförtiden avgår allt och alla efter en valförlust. En del ledare får inte ens prövas i val.

Och några rivaliserande par som år ut och år in gnatar på varandra i debatter eller möts i Kalmar och förvandlas till science-fiction-hjältar, det finns inte. Vilket är lite lustigt, eftersom så mycket av svensk politik har skapats i den sortens tandemrörelse.

Det är historien om det moderna Sverige

Erlander mot Ohlin, Fälldin mot Palme.

Det är historien om det moderna Sverige.

Carlsson mot Bildt.

Sedan tar det liksom slut.

LÄS OCKSÅ: Sex, lögner och politik 

Under valutakrisen 1992 nådde Carl Bildt, M, och Ingvar Carlsson, S, en uppgörelse över blockgränserna. Foto: BJÖRN LUNDBERG

Det nya är karriärstänkandet

Omsättningen är högre nu, fler får dela på uppdragen, det är mer demokratiskt kan man hävda.

Jo, fast har man då skärskådat de personliga drivkrafterna?

I sin banbrytande bok ”Den politiska adeln” beskrev journalisten Anders Isaksson hur förtroendeuppdrag förvandlats till försörjning. Det var 2002. Analysen håller än, men behöver nog kompletteras. Nu när partiledarna Annie Lööf och Gustav Fridolin och Ebba Busch Thor knappt har hunnit fylla trettiofem innan de lär sluta.

Analysen håller än, men behöver nog kompletteras

Det nya är karriärstänkandet.

Politiken har blivit ett yrke, precis som Isaksson sa, men nu handlar det mindre om att komma på insidan och skaffa sig livslång försörjning och mer om att hastigt hoppa in för att nå rampljuset och boosta sitt varumärke.

Låt det vara hypotesen.

LÄS OCKSÅ: Brutalt politiskt spel där ingen går säker 

Ebba Busch Thor. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Politik har blivit ett slags jakt på en snygg meritlista

De unga politikerna vill i dag vandra genom maktens korridorer och ha det som avstamp för en karriär nummer två, i näringslivet eller annorstädes. Politik har blivit ett slags jakt på en snygg meritlista. Går det emot de unga pretendenterna någonstans på vägen ger de lätt upp, går det bra kräver de sin rätt till toppositionerna – direkt!

Historien om Ebba Busch Thor hemma i Uppsala är för bra för att inte dra.

Man ska komma in med fart – som i en smash-and-grab-aktion

År 2009 får hon jobb som politisk sekreterare åt kommunalrådet Gustaf von Essen. Hon är 22 då. Snart uppstår konflikt, Busch Thor tycker von Essen dricker för mycket, noterar allt i en bok, konfronterar honom, har redan bokat plats på behandlingshem. Von Essen tvingas till timeout. Och Busch Thor hoppar in som ersättare. När listan ska sättas ett knappt år senare petar hon ner honom från förstaplatsen, i valrörelsen 2010 driver hon personkampanj på bloggportalen Finest.se och får åtta gånger fler personkryss än von Essen.   

Fyra år senare väljs hon till partiledare.

Så ser idealet ut i dag.

Man ska komma in med fart – som i en smash-and-grab-aktion – sätta avtryck, leverera kvicka one-liners i en partiledardebatt, vifta med papper som Annie Lööf, göra sig ett namn och sedan rusa vidare.

LÄS OCKSÅ: Grotesk tvärvändning – men inte oväntad 

Annie Lööf. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Skyttedal är bara ett exempel, men ett rätt bra sådant

Ni tycker jag överdriver?

Läs då statsvetaren Patrik Öbergs avhandling om politiker med karriärambitioner. Han visade redan 2011 att det finns en grupp politiker som förknippar det politiska engagemanget med karriär i högre utsträckning än andra. De är ofta under 35, hemmahörande i Stockholm och kommer inte från arbetarklassen.

Eller läs Michaela Möllers och Anders Rydells reportagebok ”Broilers” från 2014. De följer den nya generationen – Lööf och Fridolin och Busch Thor och Bali – och påpekar att den är formad av vittrade gemenskaper, att de kom in i unga år i åderlåtna rörelser med få medlemmar men ett ständigt ökande utbud av politiska uppdrag och tjänster. 

Incitamenten spelar roll.

Vem vet bättre än hon hur enkelt det kan vara att slå igenom?

I veckan spikade Kristdemokraterna i Östergötland sina listor inför valet. Sara Skyttedal hamnade högst upp. Bryr hon sig om Linköping – där hon bara bor i arbetsveckorna – eller har hon uppdrag där för att skrapa ihop internt förtroendekapital inför nästa steg i karriären?

Sara Skyttedal är bara ett exempel, men ett rätt bra sådant. Vem vet bättre än hon hur enkelt det kan vara att slå igenom? Skaka en flaska skumpa på ett kristdemokratiskt riksting och pang! Du syns överallt.

Det är ju inte som att medierna inte spelar med i karriärpolitikernas varumärkesbyggande.

LÄS OCKSÅ: Kristerssons drömmar är inte Jan Björklunds 

Sara Skyttedal. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Modellen hade många nackdelar, men också fördelar

Det finns motargument. Förstås. Det saknas siffror. Ingen vet hur länge Lööf och Fridolin och Busch Thor och de andra faktiskt håller ut.

Men har man följt den här generationens från ungdomsförbunden och framåt vet man att dess företrädare på lägre nivåer i många fall redan tackat för sig och börjat casha in hos Wallenberg eller på någon byrå. Och partiledare anses ju i dag inte kunna sitta längre än en tio år. Exitåldern torde alltså sjunka rejält framöver även vad gäller partiledare.

Är utvecklingen hemsk?

Jag vet inte.

Det var inte lika enkelt att smita från ansvar

Den gamla modellen med livslånga engagemang hade många nackdelar, men också några fördelar.

Det var inte lika enkelt att smita från ansvar. Gick det åt helvete med ett sjukhusprojekt – vi kan låtsas att det hette Nya Karolinska – så kunde man inte smita vidare till ett välfärdsföretag – vi kan kalla det Aleris – och göra ny karriär på sina kontakter från politiken.

LÄS OCKSÅ: Att vara statssekreterare är att stå mitt i skitstormen 

Jan Björklund. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT

Medborgarna fick starkare band till sina politiker

Och nog hade de styrande lite djupare erfarenheter att bidra med när de nådde sina toppuppdrag vid fyllda 45? Och de kunskaperna förblev dessutom i politiken eftersom gamla statsråd trappade ner som landshövdingar och rörelseanställda i stället för att som nu börja fakturera på konsultbasis varje gång de ska öppna munnen.

Men viktigast är det som Fälldin-dokumentären visar utan att riktigt peka på det. Medborgarna fick nog starkare band till sina politiker. Det ingav förtroende att man inte gav upp och stack vidare. Bara i det ljuset blir Hulken-debatten begriplig. Hur de gamla slagskämparna som väljarna lärt känna i kriser och i framgångar släpas in på arenan igen – och så är rollerna plötsligt ombytta.

Som i alla relationer spelar tiden roll

Fälldin alert och vältalig.

Palme moloken och tillbakapressad.   

Som i alla relationer spelar tiden roll.

Ohlin och Erlander duellerade mot varandra i 23 år. Carlsson slutade först efter framgångar och Bildt har väl aldrig riktigt lagt av med politiken.

Jämför det med Persson och Reinfeldt, som stack så fort någon nämnde ordet opposition. Eller nästa generation, som mest tänker på sitt cv och skrattar åt den ende som försöker fortsätta trots motgångar i val. Jan Björklunds ambitioner att bli en ny Bertil Ohlin har ju varit det stående skämtet 2017.

LÄS OCKSÅ: Var är Carl Bildt? 

Decemberöverenskommelsen hade sitt ursprung i viljan att bevara tvåblockspolitiken. Foto: SUVAD MRKONJIC

Vem har bedrivit oppositionspolitik, på riktigt? 

Den här mandatperioden har mycket handlat om opposition. Vem har bedrivit oppositionspolitik, på riktigt? Decemberöverenskommelsen hade sitt ursprung i viljan att bevara tvåblockspolitiken, i beröringsskräcken, i den allmänna paniken. Men är det så galet att tänka sig att uppgörelsen till någon del också berodde på personliga karaktärsdrag, att få borgerliga partiledarna riktigt pallade att acceptera degraderingen till oppositionspolitiker?  

Poängen skulle i så fall vara den här.  

Vem fortsätter streta på efter en tredje förnedrande regeringskollaps som Fälldin?

Om nu politiken går mot en längre tid av osäkerhet och instabila regeringar – och det är den rimliga prognosen – så är också personalunderlaget sällsynt svagt rustat.

Vilka av dagens karriärpolitiker orkar komma igen efter en andra valförlust som Palme? Vem fortsätter streta på efter en tredje förnedrande regeringskollaps som Fälldin?

Mycket kan man säga om statsministern från Ramvik, men att anklaga honom för att ha suttit och planerat vad han skulle ta sig för efter politiken, det går inte.

Läs fler av Torbjörn Nilssons reportage