Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Det är Vänsterpartiet som har normaliserats

Jonas Sjöstedt berättade i SVT:s Aktuellt i förra veckan om beslutet av avgå som ledare för Vänsterpartiet.
Jonas Sjöstedt, avgående partiledare för Vänsterpartiet.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT
Ulf Kristersson, partiledare för Moderaterna.Foto: LISA MATTISSON

Vänsterpartiet gjorde i veckan gemensam sak med M, KD och SD för att underkänna januaripartiernas politik.

Torbjörn Nilsson skriver om Jonas Sjöstedts politiska projekt som kan vara på väg att väcka en motreaktion.

”Min favoritmotståndare”, skrev Jan Björklund

Det var inte anmärkningsvärt; personen Jonas Sjöstedt är lätt att tycka om. Artig, proper, oftast saklig, mannen som Annie Lööf turnerade med för att på mysiga allhusmöten få diskutera ideologiska spetsfundigheter. En ”favoritmotståndare” – hur mycket tyngd man än lägger vid prefixet – är fortfarande en fiende, en som tycker fel, en person som kan attackeras, i trängda lägen avhumaniseras, eftersom den står för dumma idéer, kanske farliga idéer.

Men Jan Björklund fortsatte. 

”Stort tack för dina insatser i vårt samhälle.”

Det var något annat det. 

Vilka insatser? Vilket vårt samhälle? Så där skriver inte en före detta liberal partiledare, uppfostrad med Per Ahlmark som ledstjärna i utrikespolitiken, till en avgående vänsterpartiledare.

Eller, så skulle inte en borgerlig politiker ha skrivit förr. Vänsterpartister var paria då. Demokratiskt opålitliga. Extremister.

Nu, mys med Jonas. 

https://twitter.com/bjorklundjan/status/1217519778425966593

Betraktar man saken som enkom ett utslag av förmågan att skilja sak från person – Björklund var inte ensam om att uttrycka varma känslor – missar man den större saken. Det är inte mer än femton år sedan som Janne Josefsson jagade Lars Ohly om ordet kommunist och fick hela Ohlys partiledarskap att handla om just det. På den tiden fanns en förförståelse, en acceptans av Josefssons problemformulering. Vänsterpartiet var potentiellt farligt. Jämför med den intensiva kampanjen inför förra riksdagsvalet, den som pekade ut två extremer i svensk politik, två partier som det inte gick att samarbeta med. Den imploderade. Folk tyckte helt enkelt inte att det gick att likställa sverigedemokrater och vänsterpartister. Det gamla pariapartiet har i väljarnas ögon – SOM-institutets siffror visar detta – har ersatts av ett annat. Det är den större saken.

Normaliseringen av Vänsterpartiet. 

Lars Ohly blir avtackad på partiets kongress 2012, när Jonas Sjöstedt tar över. Foto: SVEN LINDWALL

Sura socialdemokrater och en del liberaler vill göra gällande att moderater och kristdemokrater går i ohelig allians med vänsterpartister om arbetsförmedling och välfärdsmiljarder bara för att lättare motivera ett planerat närmare samarbete med sverigedemokrater. Kanske det. Men de är så sura att de inte ser att också det omvända sker. 

Moderater tvättar vänsterpartister. 

En högerpartiledare står med trasan i hand och putsar upp ett gammalt kommunistparti så att det riktigt blänker om det. 

Det måste betraktas som höjdpunkten i Jonas Sjöstedts partiledarskap. 

Man skriver en vitbok över sin historia och Gudrun Schyman blir folkkär.

Vägen till legitimitet har varit lång. Historikern Petter Bergner beskrev den för några år sedan i sin avhandling ”Med historien som motståndare”. Hur det i mitten av 1950-talet påbörjas en intern diskussion om den direkta beroendeställningen till Sovjetunionen, hur den kritiska inriktningen intensifieras när C H Hermansson ersätter Hilding Hagberg 1964. Hur svår processen är. Bergner, som också verkar som liberal ledarskribent, begriper utmaningen för en lätt sekteristisk organisation som hyllat Stalin att erkänna att man haft fel. 

Reformatörerna hålls tillbaka av viljan att inte splittra partiet. När den prosovjetiska falangen ändå bildar eget parti 1977 breddas internkritiken. Inför kongressen 1987 presenteras ett program där man försöker lägga kommunismen bakom sig och återknyta till en vänstersocialism som präglade partiets allra första år. Fast då blir det bakslag igen. Förslaget röstas ner. Sedan faller muren och förändringarna görs ändå. Man skriver en vitbok över sin historia och Gudrun Schyman blir folkkär. Men en del vill inte släppa det gamla – eller hävdar att begrepp som kommunism för dem betyder vad Marx åsyftade, inte vad Lenin och andra gjorde – varpå Lars Ohly blir partiledare och många reformister tystnar, tills Jonas Sjöstedt tar över och tar ny sats. 

Det är den interna processen.

Det finns en extern också. 

Partiledaren Gudrun Schyman när hon på kongressen i Växjö år 2000 gjorde en skarp markering mot kommunismen.Foto: HANS RUNESSON / PRESSENS BILD

Under andra världskriget sitter alla andra partiers företrädare i samlingsregeringen, kommunisternas sitter i interneringsläger. 1970 lutar sig socialdemokrater för första gången på partiets passiva stöd för att kunna regera. 1982 lyckas partiet tvinga sig till en sakpolitisk förhandling med socialdemokrater. Samma år tillåts man ha representanter i riksdagens utrikesutskott. 1994 budgetförhandlar man med socialdemokrater. 2010 går man till val tillsammans. Det är också först då partiet får delta i utrikesnämndens arbete. 

Det kan man tänka på om man är sverigedemokrat, normalisering kan ta tid.

Jonas Sjöstedt vet. 

Normaliseringen har varit hans politiska projekt.

Sjöstedt har egen erfarenhet av tiden med östblocket – långt senare skriver han två stora essäer om saken.

Allra vackrast – klarast beskriver nog America Vera-Zavala det. Teaterregissören som en gång var assistent hos en ung europaparlamentariker som hette Jonas Sjöstedt. Hennes text är ett slags dödsruna, publicerad i Göteborgs-Posten i förra veckan.  

Hon inleder med en debattartikel som Sjöstedt skriver tillsammans med en miljöpartist 1998. Vi kan inte längre tillåta att socialdemokrater söndrar och härskar över oss, vi måste forcera oss till reellt inflytande. Det är artikelns budskap. 

”En dröm om att bli accepterad, att bli normaliserad, att få möjligheten att förändra inifrån”, skriver Vera-Zavala. 

Det är Jonas dröm, men inte Ung vänsters, och där är Vera-Zavala engagerad. Generationer skiljer dem. Sjöstedt har egen erfarenhet av tiden med östblocket – långt senare skriver han två stora essäer om saken – han vill bli fri från arvet och få något gjort. Ung vänster, kaxigt och i stark tillväxt, finner kalla kriget irrelevant. De har inga problem att kalla sig kommunister, eftersom det betyder något annat för dem än för de sura borgarbrackor till journalister som ringer och frågar.

America Vera-Zavala kallade Jonas Sjöstedt för en ”svärmorsdröm” i sin artikel när han meddelat sin avgång. Foto: JAN WIRIDEN / GT/EXPRESSEN

Det är bland annat därför Lars Ohly blir partiledare 2004, inte Jonas Sjöstedt. 

Nu då? 

Nu när Jonas Sjöstedt gjort en korrekt bedömning av väljarnas förändrade syn på det egna partiet, insett exakt hur mycket moderatledningen avskyr centerpartisterna och fått Ulf Kristersson att stoppa sänkta arbetsgivaravgifter och i stället lägga pengarna på vård, skola och omsorg. Är de inte nöjda nu? 

Det verkar inte så. 

”Glöm inte att vi är revolutionärer”, lyder en rubrik, i Flamman.  

”Konformism bygger ingen rörelse”, en annan. 

De senaste månaderna har kritiker tagit ton. De tycker det är konstigt att partiet inte vågar mer nu när liberalismen uppenbarligen tappar greppet om västvärlden. De tycker det är obekvämt att inte vilja något större än att tråckla fram någon reform i riksdagen. 

”Vi har inte råd att fortsätta strategin att visa oss regeringsdugliga”, skriver 14 vänsterpartister i Svenska Dagbladet. I tidningen ETC hävdar en medlem från Karlstad att vissa formuleringar i nya partiprogramsförslaget är så vaga att moderater skulle kunna omfamna dem. 

Det handlar om parlamentarismen. Om identiteten. Att Sjöstedt varit så inriktad på att nå framgångar i riksdagen att rörelsen fått lida. Den där känslan av att vara i ständig opposition, att inte ha så många vänner i politiken, att hellre ha rätt än att få rätt. De saknar den. De vill få tro på Den Stora Omvälvningen, som någon gång ska komma, och ostörda få bilda opinion för den. Det låter som det gjorde i Ung på 1990-talet. Eller som i Petter Bergners avhandling: Tar det här partiet två steg framåt kommer strax krav på ett steg bakåt. 

Kanske avgör det efterträdarfrågan. 

Det här var i alla fall veckan då Jonas Sjöstedt slutförde det som C H Hermansson initierade för sextio år sedan.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. Läs fler artiklar av honom i länkarna nedan.