Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Uppgörelsen visar hur svagt S är i dag

Centerpartiets partiledare Annie Lööf (C) Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven (S). Foto: NAINA HELEN JÅMA/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Statsminister Stefan Löfven (S). Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Stefan Löfven bildar regering med stöd av L och C med motivet att hålla nationalismen stången.
Torbjörn Nilsson ser i stället ett märkligt blågrönrött paket av 20 år gamla käpphästar.

De förhöll sig allvarligt till saken eftersom det var något seriöst som skulle presenteras. Fyra podier, fyra lokaler. Sammanbitna ansikten. Socialdemokraterna väntade till sist.

– Förtroenderådet och samtliga centerdistrikt står bakom partistyrelsens förslag.

– Vi minimerar inflytandet för ytterkantspartierna.

– När land efter land faller för högerpopulismen väljer Sverige en annan väg.

– Sammantaget har vi nu möjlighet att sätta punkt efter fyra månaders politisk osäkerhet i Sverige och få en regering som inte är beroende av sverigedemokrater.

Detta var det nya.

En allians skapad utifrån ett smalt men tydligt definierat behov: att motverka den växande nationalismen. Annie Lööf, Jan Björklund, Gustav Fridolin och Stefan Löfven pekade ut det som motiv till uppgörelsen.

Strax stod Jonas Sjöstedt i riksdagens presscenter och snackade om ett hemligt papper ingen någonsin skulle få se, ett traktat som band Löfven att bryta avgörande delar av regeringsuppgörelsen.

Det var tur för dem att Sjöstedt sa så.

Utleda murvlar, förbittrade moderater och smånöjda sverigedemokrater började förstås gräla om detta. Hemligt avtal? Med ett gammalt kommunistparti? Vem har lurat vem här?

Det var en bra pseudodiskussion för den nya regeringen.

Jobbigare kunde det ha blivit om någon lagt motivet till uppgörelsen bredvid det framförhandlade programmet och frågat: Kan den här konstellationen uppfylla sitt syfte?

Ja, man kommer hålla sverigedemokrater borta från parlamentarisk makt. Men i övrigt?

Har de fyra partierna en gemensam analys om orsakerna till att nationalismen växer?

Nej.

Vet den här regeringen hur den ska rå på nationalismen?

Nej.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och riksdagens talman Andreas Norlén (M). Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

 

Nationalismens drivkrafter

Diskussionen om nationalismens drivkrafter är lång och snårig. Förenklat går det tala om fyra kategorier.

Demografiska skäl: Alltså själva migrationsströmmarna, som har ökat. Var människor bosätter sig i sina nya hemländer, hur det påverkar sammansättningen i samhället, i vilken grad segregation och kriminalitet uppstår, den rent fysiska otryggheten.

Kulturella skäl: Att konflikten mellan olika religiösa föreställningar och andra sedvänjor har stegrats. Tanken att globaliseringen har drivit fram en skiftning bland medborgare där några identifierar sig mer med sin nationalstat och andra mer med ett internationellt medborgskap. Att tron på traditionella auktoriteter har minskat.

Tekniska skäl: Föreställningen att ny teknik har förstärkt en rotlöshet som drivit på en motreaktion. Men också att medielandskapet har förändrats, de sociala mediernas genombrott och att dessa har gynnat eller skickligast utnyttjats av nationalister.

Ekonomiska skäl: Oron över en föränderlig arbetsmarknad. Att ökade materiella klyftor har skapat en känsla av att vara missgynnad och att frustrationen över detta har vänts mot invandrare. Förmögenhetskoncentrationen hos en liten elit, upplevelsen att välfärdsstaten rämnar. Tanken att sociala band och ekonomisk trygghet har offrats för den individuella friheten.

Bland de 73 punkter som den nya regeringen har satt på pränt som svar på nationalismen finns absolut åtgärder som går att koppla till den här diskussionen.

Men de är få.

Det ska bli skärpta straff för hedersbrott, språkkrav för medborgarskap, en ny lag om EBO, fler poliser. Den tillfälliga migrationslagen ska förlängas, men försörjningskravet förändras så familjeåterförening gynnas. Man ska stärka mediers oberoende.

Men det finns knappt några åtgärder alls som är kopplade till de ekonomiska förklaringarna av nationalismen, och flera förslag motverkar varandra.

Regeringen ska ”öka drivkrafterna till arbete” och ”minska klyftorna mellan dem som får jobb och dem som står utanför”. Å ena sidan säger man att man ska sänka de högsta inkomstskatterna, å andra sidan att man ska utjämna dagens ekonomiska klyftor. Marknaden ska få mer att säga till om, men rättvisan ska öka.

Det går inte ihop, åtminstone inte för en socialdemokrat.

Det är väl det ironiska, att detta sker i Sverige, och att det tas som en intäkt för att Sverige fortfarande skulle vara ett socialdemokratiskt land.

Om något visar den här uppgörelsen hur svag socialdemokratin som rörelse har blivit och hur irrelevant den traditionella ekonomiska konflikten mellan höger och vänster är. Det är ett program som ignorerar de ekonomiska förklaringar till nationalismen som vänstern – och många liberaler – i övriga västvärlden tar för sanna.

Centerpartiets partiledare Annie Lööf (C) intervjuas utanför kammaren i riksdagshuset. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

 

Band mellan människor

Utanför Sveriges gränser betraktas ekonomin som den centrala förklaringen till växande nationalism. Och där har den ekonomiska debatten också svängt.

”Kapitalism behöver en välfärdsstat för att överleva”, skriver The Economist. Harvard-ekonomen Yascha Monk argumenterar för att ekonomin har varit alltför odemokratiserad. Han pekar särskilt ut de oberoende riksbankernas roll. Den amerikanska ekonomhistorikern Barry Eichengreen pläderar för en ny ”New Deal”, alltså mer statlig arbetsmarknadspolitik. Till exempel.  

Martin Wolf, som inte är socialdemokrat, skriver i Financial Times att ”eliterna måste agera för lite mindre liberalism, visa lite mer respekt för de band som binder människor till varandra och betala mer skatt”.

Finns något av detta i 73-punktsprogrammet?

Knappast.

Sverige drabbades inte av finanskrisen som många andra länder och har inte haft samma reallöneutveckling. Det är rimliga invändningar, men tror socialdemokrater – och för den delen liberaler – att ekonomin inte har någon bäring på nationalismen också här?

Då ligger de längre efter i utvecklingen än man kunde tro.

Den ledande offentligt debatterande ekonomen i Sverige, Lars Calmfors, skrev i Dagens Nyheter i våras att de ökade klyftorna i Sverige beror på minskad omfördelning via skatte- och bidragssystemet, och föreslog därför höjda skatter och uppräknade transfereringar. Motivet? Att säkra ”den politiska och sociala stabiliteten”.

Forskningen har hängt med.

Men inte politikerna.

De har i stället sett en chans att i en krisig förhandling pressa in sina favoritförslag från 1990-talet. Och sedan har de gått ut och sålt detta märkliga blågrönröda paket av 20 år gamla lösningar som ett kraftfullt svar på nationalismen.

Jovisst.

 

Jan Björklund har en pressträff efter att Liberalernas partiråd röstat ja till överenskommelsen med S, MP och C om att släppa fram Stefan Löfven. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

 

Demokrati i 100 år

Vi har ingen gemensam analys. Så säger de när man ringer och frågar dem.

Det är lustigt.

När demokratin firade 100 år strax före jul upprepades påståendet att koalitionen mellan liberaler och socialdemokrater som drev fram rösträtten sedan splittrades eftersom denna fråga var den enda som band dem samman.

Det är en märklig förenkling.

Intressegemenskapen var större än så. De tyckte lika i den stora tullstriden. De var eniga om att upplösa den gamla ämbetsmannastaten. De låg inte långt ifrån varandra i synen på sociala frågor. Liberalerna hade till och med fackföreningar. Och de var ense om unionsupplösningen och försvaret, alltså om nationalstaten.

Vore dagens politiker mindre tjurskalliga funnes det förutsättningar för Stefan Löfvens konstellation att förstå nationalismen tillsammans.

De kunde låna ett argument från en 17-årig liberal som julferien 1918 reste från läroverket i Karlstad längs älven hem till Ransäter och satte sig för att skriva ett brev till en vän i den kristliga diskussionsklubben Lördagsföreningen.

De brukade samtala om Luther och jesuiter och den goda viljan och sådana saker.

Hur ska en skolpojke kunna fylla sin plats som kristen, särskilt med avseende på kamraterna? löd rubriken vid ett av mötena.

Men 1918 smög sig politiken in. Lördagsföreningen bestod av etablissemangssöner, unga konservativa som talade för tingens ordning, och så den 17-årige Tage Erlander, präglad av frisinnet i folkskollärarhemmet.

Brevet behandlade den oroliga samtiden.

”Den sociala frågan”, skrev Tage, ”är inte löst med att säga: Gud har skapat rik och fattig. En lösning måste givas.”

Det var ett liberalt argument.

 

Torbjörn Nilsson är politisk reporter på Expressen och författare. Läs fler av hans reportage här.

 

LÄS MER: TORBJÖRN NILSSON: Detta är frågan M borde ställa sig 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!