Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Nej, Åkesson kommer inte att samarbeta med Löfven

Vilket håll tänker Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna flörta med? Vänster...?
Foto: Sven Lindwall

Socialdemokraterna gör vad de kan för att låta som goda sverigedemokrater, men nej. Löfven har inte mycket att hämta hos Åkessons parti. 

Slutet av mars, is och sol, men mest is. Som sönderbrutna tappar rasslar regeringens sista propositioner ner från stuprännorna: en ny lag om sexualbrott, förslag om karenstid för statsråd, begränsning av vinster i välfärden, en ny landsbygdspolitik, en ny möjlighet till uppehållstillstånd för vissa ensamkommande unga.

Ja, så heter det när man inte kan enas om att använda ordet amnesti.

De gör så gott de kan i kanslihusen.

Jag kommer att tänka på den inte så framgångsrika sportföreningen Horn-Hycklinge IF hemma i Östergötland. De har en bra devis:

”Vi gör så gott vi kan och vi trivs med varann”.

Trivs de med varandra i den här regeringen? Eller är det i själva verket sista gången någonsin en rödgrön koalition lämnar ett knippe lagförslag till riksdagen? Kommer man i framtiden titta på Stefan Löfven med samma blick som man i dag ser på Ola Ullsten. Så lustigt att han ens kunde bli statsminister!


När man till slut köpt stora delar av den sverigedemokratiska världsbilden, problembeskrivningen och lösningspaketet, vore det inte enklast att börja samarbeta med partiet också?

Det senaste halvåret har de två parterna i Rosenbad glidit isär. Har inte tiggarna delat regeringsunderlaget har snabbtågen gjort det. Att Magdalena Andersson låter som sökte hon en praktikplats på det sverigedemokratiska partikansliet. De religiösa friskolorna nu senast. Eller dieselförbudet. Ebo. De ensamkommande en gång till.

Vad har socialdemokrater och miljöpartister gemensamt egentligen?

Man kan tolka det som något historiskt normalt – inför ett valår måste varje parti frigöra sig för att fånga väljare – eller som något historiskt onormalt – så här djupa sprickor skapar bara den som redan ställt in sig på något annat.

Socialdemokraternas rörelse för att fånga sverigedemokratiska väljare väcker ytterligare en fråga:  

När man till slut köpt stora delar av den sverigedemokratiska världsbilden, problembeskrivningen och lösningspaketet, vore det inte enklast att börja samarbeta med partiet också?

Så man får behålla regeringsmakten.

…eller höger?
Foto: Sven Lindwall

Socialdemokraterna är beredda att offra mycket för få behålla makten

Det där hör man allt oftare i korridorer och tidningsspalter – från borgerligt sinnade förstås, men också andra.

– Räkna inte bort ett samarbete mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson, viskar folk och ser ut som om barn när de sagt något förbjudet.

Så hur sannolikt är det?

Socialdemokraterna är beredda att offra mycket för få behålla makten, lyder ett argument, och ja, det är ju sant. Titta på Danmark, lyder ett annat. I vårt södra grannland snackar socialdemokraten Mette Frederiksen vänskapligt med dansk folkepartisten Kristian Thulesen Dahl.

Det danska exemplet har dessutom bäring på svensk historia. 

Den första kohandeln i Sverige – samarbetet mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1932 – gjordes efter just en dansk förebild. Svenskarna kan väl härma danskarna igen.

Det finns många intressanta detaljer i kohandel, alla noggrant redovisade i Anders Isakssons omfångsrika böcker om Per Albin Hansson. Avgörande för uppgörelsen var att den avgående liberala regeringen fattat ett radikalt beslut om mjölkregleringen som beredde väg för socialdemokrater och bondeförbundare att göra upp. Den förste socialdemokrat som nämnde tanken var den anonyme lokföraren Henning Leo, och hans idé var att en invit till bönderna skulle funka som lockmedel för att få fart på dem man egentligen ville göra upp med – liberalerna. När avtalet väl var klart splittrades de borgerliga längs nya linjer och den gamla axeln socialdemokrater-liberaler skulle för alltid förpassas till historien.


Ett samarbete ansågs helt osannolikt 1933. Ändå skedde det. Det kan ju vara värt att tänka på.

Kohandeln var radikal i hur den omvandlade partilandskapet.

Men en detalj glöms ofta bort.

Socialdemokrater och bondeförbundare avskydde varandra. I de aktuella frågorna stod parterna så långt från varandra som det alls var möjligt. Och i valet 1932 var de huvudmotståndare. En frontalattack sattes in från den socialdemokratiska expeditionen, och partiets tidningar utmålade bondeförbundarna som lealösa drängar åt herrarna till höger. Man hade en valaffisch där den borgerliga jordbrukspolitiken illustrerades med en separator som grädden till godsägarna och skummjölken till småbrukarna.

Sådant var slagkraftigt på den tiden.

Formerna har uppdaterats, men inte mycket annat. Nu skickar samma partiexpedition ut Ardalan Shekarabi för att berätta hur den ekonomiska eliten gynnas av Jimmie Åkessons arbetsmarknadspolitik.

Ett samarbete ansågs helt osannolikt 1933. Ändå skedde det. Det kan ju vara värt att tänka på.


Många behöver Jimmie men att Jimmie egentligen inte behöver någon

Mot detta kan man ställa en rad andra argument.

Det är omöjligt – också för en så vig politisk organisation som socialdemokratin – att flytta sig från miljöpartister till sverigedemokrater i en enda rörelse. Hur man än etiketterar det sverigedemokratiska partiet står det för hållningar som är främmande för socialdemokratiskt fotfolk. Med den förändring av den ekonomiska politiken som Jimmie Åkesson har genomfört föreligger därtill ett reellt avstånd också på en traditionell politisk skala. En inte obetydlig del av av socialdemokratins bas skulle nog välja förtvining, att helt gå under som dominant aktör, före att stödja sig på sverigedemokrater.

Om nu valet skulle formuleras så. 

Det lär det inte göra.

Det som de missar, de som gärna vill prata om det här, är att ett samarbete mellan socialdemokrater och sverigedemokrater inte avgörs av Stefan Löfven eller någon annan i det där så kallade mäktiga verkställande utskottet, utan av Jimmie Åkesson.

Situationen, förutsatt att väljarna röstar ungefär som de säger sig göra i opinionsmätningar, kommer vara den att många behöver Jimmie men att Jimmie egentligen inte behöver någon.

Och visst, man kan föreställa sig en situation där socialdemokrater budar över moderater något alldeles hiskeligt och att det skulle locka en partiledning som drömmer om verkligt inflytande.

Man kan föreställa sig en slät sandstrand och högsommar också, men inte dyker det upp en solstol bara så där när man stretar fram i marsslasket.


Eller vill han ha hela kakan för sig själv?
Foto: Sven Lindwall

Sverigedemokrater avskyr socialdemokrater

Ska man behandla ärendet seriöst måste man alltså fråga sig vilka skäl sverigedemokrater skulle ha att stödja socialdemokrater.

Man kan åka till partiets valkonferens, till exempel. De höll en sådan förra helgen på ett hotell strax utanför en av Stockholms tullar. Där stod Mattias Karlsson, ledare för riksdagsgruppen på scen, och sa att Stefan Löfvens regering var den sämsta Sverige någonsin haft.

– Och då räknar jag in perioden när Erik XIV hade svåra psykoser!

Skratt i auditoriet.

Sverigedemokrater avskyr socialdemokrater, det är det första argumentet.

Det går inte komma från att den moderna sverigedemokratin är en rörelse som startats av missnöjda ungmoderater.

Det andra argumentet väger ännu tyngre. Ett samarbete vänsterut skulle ena den borgerliga alliansen. Just när man kommit en bra bit i strategin att spränga kvartetten i en liberal och en konservativ del skulle man ge den en chans att återhämta enighet i opposition.

Varför skulle Jimmie Åkesson vilja göra något så dumt?   

Den sverigedemokratiska partiledningen ser, med rätta, alliansen som det stora strukturella hinder som ligger i vägen för ökat inflytande. Kan en bieffekt av något val som Jimmie Åkesson måste göra i höst vara en fullständig upplösning av borgerligheten som vi lärt känna den under ett decennium lär han välja det.

Han har inga skäl att stödja socialdemokrater.

LÄS MER: Torbjörn Nilssons tidigare reportage i Expressen