Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Därför kan man inte lita på gamla SCB längre

Statistiska centralbyrån på kontoret i Stockholm.Foto: Karin Wesslén / TT / TT NYHETSBYRÅN
Stefan Löfven med en korvbricka med mos på Leons gatukök i Norrköping.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Socialdemokraterna håller stånd mot Sverigedemokraterna, sa Statistiska centralbyrån i veckan. Fast stämmer det?

Torbjörn Nilsson ser en förändrad värld i opinionsundersökningarna.

De firade förra torsdagen, när novemberregnet föll. Hjort till huvudrätt i Grodans Guldbankettsal, hej och skål i mousserande. Hundra personer – fler är de knappt – och de uppmärksammades som vanligt av ingen. 

Opinionsmätarna är politikens gruvarbetare; de hackar i medborgarnas åsikter, skyfflar i massorna av svårsorterad materia för att för att finna den guldåder som politiker och journalister, lobbyister och idealister är beroende av. Det enkla svaret på den komplicerade frågan, stapeln som visar vad som behöver göras, siffertabellen som skapar samhällsingenjören. 

Förra torsdagen kom de upp ur under underjorden, lite sotiga, och kippade efter luft. 

Sören Holmberg prisades för lång och trogen tjänst. Man belönade ett par kommersiellt inriktade aktörer, inte oviktiga för metodutvecklingen. Och så utsågs Peter Santesson till Årets opinionsundersökare.

Santesson, 45, före detta förläggare, doktor på en avhandling om politikers förmåga att hemfalla till symbolpolitik, sedan sex år chef för opinionsanalys på Demoskop, en gråhårig grävare med klen förmåga att förenkla, beskrevs av juryn som ”pragmatisk, noggrann och transparent med varje detalj i den process det innebär att göra väljarundersökningar”.

Han viftade med blomsterkvasten.

Det var andra året i rad hans institut prisades. Måhända rimligt, eftersom Demoskop lyckades mäta närmast resultatet i senaste valet.

Fast, det tycker inte omvärlden. 

De flesta medier rapporterar inte Peter Santessons mätningar. Sveriges Radio, till exempel, har sedan två år ignorerat allt han gjort. Han har i den mån sådant går att mäta haft mest rätt – eller minst fel, som gruvarbetarna säger – men det spelar ingen roll.

Han har fel sätt, tycker kritikerna.

Fel metod.

Det är ett fascinerande argument eftersom det är så historielöst.

Chef för Demoskops opinionsanalys, Peter Santesson.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
I början är opinionsmätarna inga gruvarbetare, mer schamaner.

George Gallups genombrott är en uttjatad berättelse – också charlataner uppe i riksdagskorridorerna kan den – men bra eftersom sensmoralen passar vår tid.

Gallup är 35 år när han inför det amerikanska presidentvalet 1936 deklarerar att tidskriften Literary Digest – som i två decennier förutspått presidentvalsresultaten korrekt – kommer att peka ut fel kandidat. Han påstår att han vet på vilket sätt tidningen kommer göra fel och till vilken procentsats.

Literary Digest har ett enormt adressregister och genomför regelrätta provval. Det är underlaget för prognoserna. Gallup gör sin profetia innan tidningen ens skickat ut sina valsedlar. Han företräder i stället tanken på små slumpmässiga urval av en befolkning, en statistisk metod.

Han får rätt – och kan sälja saker – varpå hans tillvägagångssätt blir en världssuccé.

I början är opinionsmätarna inga gruvarbetare, mer schamaner. De kan ”svara på alla stora frågor”. Så lyder rubriken i Dagens Nyheter när Svenska Gallupinstitutet introduceras i december 1941. För gemene man är det där med slumpmässigt något magiskt, mycket attraktivt, samtiden är så rationalistisk och sifferhungrig.

Det är emellertid inte sensmoralen.

Lärdomen är att Literary Digests metod faktiskt fungerat i så många år. Ur strikt statistiskt perspektiv borde den inte ha gjort det, men i de där registren fanns tillräcklig representativitet för att ge svar på frågan tidningen sökte. Åtminstone fram till den punkt då stora grupper ändrade sina politiska preferenser i spåren av den stora depressionen i början av 1930-talet.

I valet 1928 var metoden bra, i valet 1936 var den kass.

Det är sensmoralen. Att man bör vara pragmatisk.

Den debatt som pågår bland svenska opinionsmätare handlar om just det, om ett skifte som sker.

Gallups grundtanke fungerade länge. Men så slutade folk svara i telefon, och de som ändå svarade slutade säga vad de tänkte rösta på. Det är hela saken. I början av 1960-talet låg bortfallet i Sifos väljarbarometrar mellan 7 och 12 procent. Bland instituten i dag är det inte ovanligt med 60 eller 70 procents bortfall med telefonintervjuer. Faller så många bort finns det till slut inte så mycket slumpmässighet kvar i det urval som en gång var slumpmässigt valt. Och då faller Gallups idé.

Därför har en sådan som Peter Santesson struntat i slumpmässigheten.

Han var inte först. Inizio rekryterade till exempel under flera år en panel via Schibsteds medieplattformar, människor som själva valt att återkommande svara på frågor. Demoskop mixade i två år svaren från telefonintervjuer med svar från en panel rekryterad utan slumpmässighet och gick nyligen helt över till panel, eftersom den – uppger institutet – var mer träffsäker än telefonintervjuerna.

Det var det arbetet Peter Santesson fick pris för.

Opinionsmätningar, den guldåder som politiker och journalister, lobbyister och idealister är beroende av, skriver Torbjörn Nilsson.

De allra flesta väljarbarometrar bygger i dag delvis på den nya metoden. Ipsos och Sifo har också en panel som kompletterar telefonintervjuerna. Panelerna rekryteras på olika sätt.

Ipsos och Sifo utgår från ett slumpmässigt urval även om bortfallet också där blir stort. Demoskop ägnar sig åt att med kvoter se till att panelerna så väl som möjligt blir representativa för befolkningen. Har man för få lågutbildade män från Öland får man försöka locka just några sådana.

Det är det nya gruvarbetet.

Det är detta som upprör puritanerna: många journalister, en del politiker, några men knappast alla opinionsmätare i akademin. De tycker det är orent. De önskar helst att alla gjorde som Statistiska centralbyrån: 9 000 intervjuer i ett slumpmässigt urval, som träget bearbetas för att minska bortfallet. Vilket i senaste mätningen – den som genererade rubriker i veckan – ändå uppgår till 49 procent.

Och då har jag inte nämnt det riktiga problemet med SCB:s metod.

Att resultaten helt enkelt inte är så användbara.

I våras var centralbyråns mätning helt obsolet eftersom den missade krisen kring kristdemokraten Lars Adaktusson

De svenska opinionsmätningarnas historia är den om att pröva sig fram. Gallup själv ansåg att det enda godkända förfarandet var att fysiskt sitta ner med intervjuobjekten. Sedan kom telefonen. Och nu har till och med SCB övergett telefonen. De skickar brev med länk till en hemsida med frågor och svar. Ringer gör de bara som en sista åtgärd.

Metoderna förändras konstant.

Helt centralt i de ständiga uppdateringarnas tidevarv är mätperioden.

Efter en höst där det sverigedemokratiska partiet i flera mätningar successivt knappat in på det socialdemokratiska är frågan från politiken till gruvarbetarna: Vilket parti är egentligen störst i Sverige?

SCB gav klara besked: 26,3 procent socialdemokrater, 22,6 procent sverigedemokrater.

En betryggande marginal för Stefan Löfven.

Fast är den sann?

Statsminister Stefan Löfven.Foto: OLLE SPORRONG

Centralbyrån mäter under fyra veckor, de privata under en eller två. Korta mätperioder gynnar stora svängningar i resultaten – vilket kan vara en nackdel – långa mätperioder riskerar att släta ut eller helt missa faktiska förändringar. SCB:s undersökning pågick delvis före Stefan Löfvens framträdande i Agenda – som enligt en Sifo-mätning kraftigt minskat förtroendet för statsministern – och fångar kanske inte upp det nya läget.

Vilket inte vore första gången.

I våras var centralbyråns mätning helt obsolet eftersom den missade krisen kring kristdemokraten Lars Adaktusson. Inför valet 2010 bommade byrån att alliansen efter flera års underläge gick om de rödgröna. Till exempel.

När samhället omstöps – och det i en allt snabbare takt – blir en lång mätperiod ett problem. Särskilt som många journalister – puritanerna – tar emot SCB-mätningen som om den gav det mest perfekta svaret på frågan om dagsläget. Som vore den en vanlig väljarbarometer fast med centralbyråns goda varumärke som garant.

– Opinionsmätningarnas Rolls-Royce, som en röst i radion uttryckte det nyligen.

Det var ju fyndigt sagt.

För vad ska man med en bensinslukande bil till i klimatförändringarnas tid?

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

Expressen nya politiska kommentator Viktor Barth-Kron om SCB-mätningen:

SD vinnare och S förlorare i SCB-mätning.