Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Dags för Busch Thors eget Jimmie-moment

Se delar av KD-ledarens tal från partiets riksting i Umeå.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor.Foto: ADAM IHSE /TT
Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare.Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES

Kristdemokraternas tillväxt bygger på borgerlig kannibalism.

Torbjörn Nilsson ifrågasätter partiets dröm om att lyckas ta socialdemokratiska väljare.

De flesta var alltför förvirrade. Ulf Kristersson – nyss favorittippad statsminister – ägnade sitt anförande i plenisalen åt mållösheten. Sin egen mållöshet. Han tackade Jonas Sjöstedt för hjälpen att avskaffa värnskatten. Han skämtade. Han gjorde allt för att allvaret inte skulle hinna ifatt honom.

Att nu var det så här det var. 

De hade partiledardebatt igen. Men utan någon allians. 

Jimmie Åkesson, han fnös.

Det här var inte vad väljarna ville ha. Han tog inte ordet i sin mun men for efter själva demokratin. Detta – så löd hans undertext från talarstolen – kunde inte vara demokratiskt korrekt. Valrörelsen hade ju handlat om kriminalitet och migration, och nu skulle 73 punkter om miljö och arbetsmarknad styra landet. 

Två dåliga förlorare en kall januari.

En som ville samarbeta med den andre, och en som inte ville det.

– Jag är inte så kinkig, sa moderatledaren, men ni gillar ju bara halva vårt partiprogram, de konservativa delarna. 

– Du gillar ju själv bara halva ditt partiprogram, de liberala delarna, sa sverigedemokraten.

De harvade på i sina fåror. 

Moderatledaren Ulf Kristersson.Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES

Men en person i oppositionen hade faktiskt tänkt nytt. 

Hon bar windowpane-rutor och sa egentligen bara en sak: 

– Vem ska betala?

Ebba Busch Thor beskrev regeringens program som en kombination av skattesänkningar och bidragsökningar, där de rikaste skulle betala mindre och de som inte jobbade få mer.

– Kvar att plocka upp notan är den svenska medelklassen. Barnfamiljerna. Vanliga arbetare och tjänstemän. Alla utan tiotaggarlösningar, 3:12-uttag och personaloptioner. Var finns de i regeringens politik?  

Hon angrep regeringen från en materiell position, en position till vänster. 

Så gick några månader och i Almedalen blev stickrepliken ett helt tema. 

– Mitt tal i dag kommer att handla om de grupper som lämnas efter med dagens politik. De förbisedda. De bortglömda, sa ledaren för partiet näst längst till höger i svensk politik.

Och så pratade hon om sjukskrivna kvinnor, om landsbygden, om bonusar och penningtvätt hos Swedbank. 

Det var en kontaktannons riktad mot besvikna socialdemokrater.

Att hon sedan ägnat halva hösten åt att gnata om hur hemskt det är att regeringen avskaffar värnskatten är knappast ägnat att förvåna.

Frågan är om det har någon effekt.

Kan Ebba Busch Thor vinna väljare från Stefan Löfven

Han slängde Göran Hägglund i papperskorgen.

Det tar tid att vända en Atlantångare, men Peter Kullgren reser sig graciöst ur sin mässingsnitade gröna skinnfåtölj. Det är i riksdagen. Han går runt och ojar sig över kostymerna, de han glömt hemma i Karlstad. Det är en mindre katastrof eftersom han ska vara på riksting i Umeå på fredag och knappast hinner passera Värmland före det.

I övrigt är allt bra.

Åtta procent i mätningarna och en gradvis svagare internopposition.

Peter Kullgren (KD).Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Äran ska kanske inte ges till Kullgren – en man som ännu inte passerat fyrtio men både ser ut och låter som hade han varit kommunalråd ett halvt sekel – idén var väl inte ens hans från början.

Men det var han som skrev ner den.

Han slängde Göran Hägglund i papperskorgen.

Den hägglundska drömmen handlade om tolv, ibland tjugo procent. Snackade man med Göran om saken hände det att han tog fram ett papper och ritade upp en fyrfältare för att visa det tomma utrymmet i svensk politik: den underskattade efterfrågan på ett social medkännande borgerligt parti. Det gällde bara att runda av en del hörn, få folk att associera partiet med något mer än ”krist”, anpassa sig till mittfåran.

Sa Göran.

Som nog gillade Fredrik Reinfeldt väldigt mycket.

Den kullgrenska tanken avviker helt. Den formulerade efter valet 2014, i den analysgrupp som Peter ledde:

Ett parti med runda hörn bryr sig människor inte om. Man måste sluta drömma om CDU och tänka realistiskt. Potentialväljare var Kullgrens nyckelord. Skulle alla moderata väljare som uppger att deras andrahandsalternativ är kristdemokratiskt faktiskt byta parti skulle partiet inte landa på fyra procent i varenda val utan på sex, kanske sju. Men då måste man ge de väljarna vad de vill ha.

Och det är inte en rapport om barnhälsa producerad av distriktstanterna i Jönköping.

Det är kärnkraft och skatter och stoppa genusflummet och stryp invandringen.

– Vi håller fast vid den strategin, säger Peter nu.

Tyska förbundskanslern Angela Merkel (CDU).Foto: CLEMENS BILAN / EPA / TT

Och så drar han några bra soundbites om otryggheten, för det har han fått itutat att han ska göra, nu när han börjat sitta i ”Aktuellt” och allt. Själv minns jag honom från förr. Han brukar påminna mig om att min första intervju med honom var på en pissoar. I en kongresshangar någonstans, jag minns inte var, jag försökte bara hålla koll på intrigerna i det mycket lilla kristdemokratiska ungdomsförbundet.

Det är egentligen det som bråket i kristdemokratin handlar om.

En generation – Kullgrens och Busch Thors – har genomfört förändringarna med glädje, lite väl stor glädje. Och en krympande minoritet sörjer det gamla och gör vad de kan för att modifiera en sådan sak som förslaget om skärpt familjeåterförening, men reser sedan till Umeå för att förlora voteringarna.

Invärtes krämpor är i vilket fall inte mitt ärende här, utan strategin. Vad gör ett borgerligt parti som sätter realistiska mål och ganska snabbt infriar dem, överträffar dem? Jo, de börjar drömma om att ta socialdemokratiska väljare.

Om tolv, ibland tjugo procent.

Det finns en ny blockgräns.

– Nej, nej, nej, invänder Peter.

Han slår ifrån sig med två händer.

– Det finns ett mätbart flöde socialdemokratiska väljare till oss – det såg vi i vallokalsundersökningen – de är absolut potentialväljare för oss nu, vi har stärkt oss vårt förtroende så pass i sjukvården, till exempel, det är en realistisk idé. Det rör sig ju helt uppenbart i väljarkåren. 

Och det har han rätt i. Att det rör sig. Men rör det sig inte på ett för partier till höger olustigt bekant sätt?

Man måste se saken lite från ovan: Det finns en ny blockgräns. Den går mellan partier som stöttar regeringen och de tre som inte gör det. Det liknar situationen under 1900-talet. Det avgörande är de tre partierna, inte så mycket deras samarbetsförmåga, men mest: Vilka av dem har förmåga att ändra majoritetsförhållandena? Vilka kan locka väljare över den nya blockgränsen?

Kristdemokraterna må ha gått från tre procent till tolv och sedan ner till åtta igen i mätningar – det handlar ändå bara om väljare på den egna sidan blockgränsen. Studerar man siffrorna som de vanliga instituten skramlar ihop är det en mycket gammal tanke som slår en:

Borgerlig kannibalism.

– Problemet för det konservativa blocket är att man bara kan växa på ett missnöje som man internt konkurrerar om, säger en opinionsmätare.

– Ebba Bush Thor är polariserande, det kommer man inte ifrån, socialdemokratiska väljare gillar henne inte, säger en annan. 

– De är övertaktiska, det har alltid varit kristdemokraters problem, det är så lätt att plocka ihop saker som folk tycker och få en stor grupp man har potential i, men sanningen är att få människor tänker på Ebba Busch Thors parti, hur populär hon än är, de väljare som hennes parti söker tänker på Jimmie Åkesson.

Statsminister Stefan Löfvens väljare tänker inte på Ebba Busch Thor.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Det är också ett slags Jimmie-moment.

Hade det inte varit för de sverigedemokratiska opinionsvinsterna skulle det gå att utfärda en säker prognos om lång ökenvandring för det där konservativa blocket som inte finns men ändå finns. 

För Kristersson, som inte riktigt vill erkänna att han förlorat och för Busch Thor, som tror att hon är på väg att vinna något.

Den enda som vinner här är Jimmie Åkesson. 

De sitter i hans knä.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.