Torbjörn Nilsson
Det stod ett fång röda rosor i en vas på scenen.
Det borde ha varit nejlikor.
Socialdemokratins första eftervalsdebatt ägde rum i lördags i en fullsmockad Z-sal på huvudstadens ABF och för att summera dagen sattes två personer som kan kallas mycket men knappast socialdemokrater.
– Göran, vilken fantastisk bok du har skrivit, sa Åsa Linderborg.
Göran Therborn, 77, satt stilla.
Hans vita hår hade farit i väg redan när de skulle hänga på honom mikrofonen, en kvinna hade hastat fram för att lägga testarna rätt, och nu väntade publiken på något slags utbrott.
– Ska vi kalla boken ett intellektuellt attentat? fortsatte Linderborg.
Inget svar.
– Du verkar arg på riktigt?
– Ja, svarade den gamle slutligen, jag blev chockad när jag började studera vad som hänt i Sverige under åren jag har varit borta: inkomstfördelningen, korruptionen, den nya överheten, att vi har en förmögenhetskoncentration som i Sydafrika.
Therborn, professor emeritus i sociologi i Camebridge, internationellt uppburen Marx-forskare, en gång ung och legendarisk vänsterteolog i Sverige, på kant med Partiet från en marsdag 1967 när Tage Erlander flög till Bulltofta och vidare till Lund för att träffa de nya radikalerna, men besviken fann ett gäng som timmen lång gnölade om att Camilla Odhnoff, som Erlander just utnämnt till statsråd, möjligen skulle ha uttryckt sig oprecist om apartheidsystemet.
”Särskilt Therborns anförande var uppseendeväckande vansinnigt”, sammanfattade Erlander upplevelsen.
Några månader senare bröt Therborn upp från socialdemokratiska studentförbundet, försvann från Rörelsen, för att plötsligt dyka upp igen 2016, som gudfar i tankesmedjan Katalys jättelika rapportserie om ”Klass i Sverige”. Det tankearbetet – 20 publikationer med Daniel Suhonen som exekutiv producent – finns summerat i Therborns nya bok. Man läser den inte som ett valmanifest, det är väl poängen, lanseringsdatumet till trots.
Framtiden formas inte på söndag om elva dagar, men efteråt.
Varför förlorade vi?
Den frågan kommer allt fler centrala gestalter i svensk politik ha anledning att ägna alltmer tid åt.
Och den som är bäst förberedd kan faktiskt vinna.
■ ■ ■
Man bör inte å socialdemokraternas vägnar måla fan på väggen. Stefan Löfven eller någon annan från hans parti kan vara statsminister om ett par veckor, några månader, ett år.
Det kan hända.
Fast kan det kallas seger?
I lördags hade Stefan Löfven ännu inte hunnit stå svarslös i Aftonbladets partiledardebatt och han hade ännu inte dragits in för att kommentera den pinsamma lokalförening som skickat ut lögnaktig valpropaganda på arabiska.
Han gick hemma och förberedde sig inför ett framträdande på IF Metalls familjedagar i Olofström.
Men på ABF, där stod de redan och diskuterade vad partiet borde göra sedan. Där framstod valdagens utfall som irrelevant, eftersom förlusten beskrevs som något större, något som pågått en längre tid.
Den nya vänstern liknar den nya högern på det sättet. De konservativa nationalisterna klamrar sig inte fast vid vad den här regeringen eller den förra har gjort fel, de vill åt något större. Therborn och Linderborg och Suhonen talar också om ett skifte som pågått i trettio år. Att fördelningspolitiken tynat bort. Att de geografiska klyftorna ökat. Att aktieägarna blivit den nya överheten.
Att ”finanskapitalets kapning av folkhemmet”, som man uttrycker det, lett till ”en enorm anhopning av rikedom hos ett litet fåtal”.
En annan likhet är den internationella framgången.
Den nya högern har vunnit val efter val i västvärlden, den nya vänstern har vunnit de globala institutionerna. Internationella Valutafondens svängning från ivrig avreglerare till orolig ojämlikhetskritiker tillhör det mest spektakulära, men det finns mer. Atif Mian, en av de unga globala stjärnekonomerna, hävdar att efterfrågan i ekonomin sjunker eftersom så stor andel av världens pengar hamnar hos de mycket rika. De spenderar för lite, varför pengarna måste omfördelas. The Economist, marknadsliberalismens huvudorgan, kräver högre progressivitet i skattesystemen.
Men där den nya högern har framgångsrika språkrör i Sverige – Jimmie Åkesson och många fler – har den nya vänstern bara Lars Calmfors och Harry Flam – ekonomer som ingen lyssnar på längre.
Det går inte sänka skatterna, säger Flam.
Skattekvoten måste höjas, säger Calmfors.
Varpå fyra etablerade borgerliga partier knallar till valstugorna och lockar med sänkta skatter.
Och så länge den gamla högern låtsas som om inget har hänt i omvärlden vågar inte socialdemokratin röra sig nämnvärt den heller. Det blir ett nygammalt förslag om bankskatt och en höjd kapitalskatt.
Inte mer.
■ ■ ■
Det här valet handlar om nationalstaten. Om vilka människor som ska få vara del av nationen, enligt Jimmie Åkesson. Om att minska staten för att rädda den, enligt Ulf Kristersson.
Om… ja, vad är Stefan Löfvens svar på frågan om nationalstaten?
”Det starka samhällets revansch” heter pamfletten som partiet producerat till spurten. Där finns mycket om att välfärdssamhället står på spel, men nästan inget om nationalstatens möjligheter att agera i en global ekonomi.
”Kapital är rörligt och låter sig inte fångas lätt”, som Johan Anderberg skrev här i Expressen nyligen. Pengarna strömmar över gränser, än snabbare nuförtiden, och ackumuleras hos aktieägare. Det är omöjligt, lyder mantrat, att motverka det på nationell nivå.
Stefan Löfven vill väl säga att det kan gå, men agerar inte riktigt som han tror på det.
Göran Therborn tvekar inte.
– Nationalstaterna har fortfarande stora resurser att sätta in, det är min slutsats, sa han tillbakalutad i fåtöljen på scenen på ABF.
– Men är det inte svårt att få arbetarrörelsen att använda nationalstaten när de unga tror på en gränslös värld? frågade Åsa Linderborg.
– Jo, det där tror kanske några studenter på. Men fackföreningsrörelsen förstår nationalstatens värde, svarade Therborn.
Valanalysen i det socialdemokratiska partiet kommer att börja med migrationen, hetsen mot invandrare, kappvändningen 2015 – var det så jävla lyckat gjort? – men kan sluta med något annat.
Den nya vänstern är redo att vrida diskussionen om nationalstaten.
■ ■ ■
”Socialismen inför verkligheten”, heter det hittills mest betydande bidraget i en socialdemokratisk eftervalsdebatt.
Boken kom 1926 – mitt under ett dystert socialdemokratiskt årtionde – och skrevs av Nils Karleby.
Hans poäng var pragmatism.
I en bemärkelse kan den nya vänstern visa sig ha förmågan till det. Den utgör en bro mellan organisationer som inte riktigt velat ha med varandra att göra.
Ska socialdemokratin få något gjort under nästa mandatperiod behöver den kanske omvärdera relationen till Jonas Sjöstedts parti. En tiondel av väljarna är där nu. Ett vänsterparti som har legitimitet av regeringsparti i flertalets ögon kan visa sig nödvändigt för framtiden.
Så ser den parlamentariska verkligheten ut.
Delar av den gamla högern stretar på för att legitimera sverigedemokrater som stöd för en moderatledd regering. Men socialdemokratin sitter tyst. Det slätas varken över eller ställs krav på att rensa ut Kuba-kramare och Venezuela-vänner. Det är märkligt. I en tid där den parlamentariska fragmentiseringen utgör ett hinder – kanske ett hot – för politiken tycks man inte se möjligheten.
Rosor och nejlikor i en och samma vas.
På ABF väcktes tanken.
Från en kristdemokrat anställd hos Timbro.
Johan Ingerö stod i en panel och anmodades ge ett råd till vänstern.
– Ska ni göra livet svettigt för mig, sa han, har jag ett förslag: Montera ner de historiska murarna mellan socialdemokrater och vänsterpartister. Och bilda på lite sikt ett enda stort parti.