Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Budgetbråket förstör läxan från 90-talskrisen

Efter sjukvårdsuppropet: ”Behövs en primärvårdsreform”.
Statsminister Stefan Löfven fick inte ha sin budget ifred.Foto: PETER HOLGERSSON / BILDBYRÅN
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

När M, KD och V med stöd av SD drev igenom en ändringsbudget för mer pengar till välfärden bröts det finanspolitiska ramverket.

Torbjörn Nilsson möter doldisen bakom budgetreglerna som varnar för en politisk generation som inte längre minns 90-talets förödelse.

På nionde våningen i den svenska byråkratins glåmigaste korridor sitter en vithårig man i skrynklig kavaj. Han heter Molander. Det är måndag. Molander talar om ett brott som är begånget, möjligen två. 

Kavajen är inte grå, inte heller blå.

Den är lite av varje.

– Det som händer i riksdagen nu bryter förstås mot budgetreglerna, säger Molander. 

Han är inte uppretad. Orden är skarpa för att han finner slutsatserna i budgetbråket så triviala. 

Intentionen i regelverket som styr statsbudgeten är att oppositionen inte ska kunna göra ändringar som påverkar saldot, det hävdar oppositionen att deras förslag inte gör. Men ramarna rör också hur man ändrar, när man gör det. 

– Om det slår ner en komet i Göteborg, om det blir krig i Finland, då har vi något som kan klassas som särskilda eller synnerliga skäl och motivera en extrabudget. Men det har inte hänt. 

Oppositionen hävdar att den visst får göra som den gör: regeringen, inte riksdagen, begränsas av regler om när en extrabudget får läggas. 

– Respektlöst! fnyser Molander. 

– Vi skulle sluta med budgetprocesser där riksdagen utan ansvar sprätte i väg pengar. Det var intentionen när regelverket skapades. Rimligen ska ju förslagen beredas och det har utskotten i riksdagen helt enkelt inte förmåga att göra. Respekten för idén bakom regelverket försvinner om man argumenterar på det sättet. Vi glider mot det gamla systemet.

Det gamla systemet.

Tjänstemannen och författaren Per Molander.Foto: Sofia Runarsdotter/Weyler förlag

Ringer man slumpvis utvald ekonom i 60-årsåldern och yttrar de tre orden får man en bra föreställning om vad ordet skräckinjagande betyder. De får svårt att andas. Eeh… Hmpf… Hur kan den nya generationen inte inse allvaret? I veckan hade de möte i Nationalekonomiska föreningen om saken. Upprörda röster. 

Det gamla systemet, det innebar att statsbudgeten antogs i hundratals olika beslut. Tillfälliga koalitioner i utskotten kunde enas om en ny utgift utan att för den skull enas om en intäkt eller besparing för att täcka utgiften. Själva beslutsprocessen förklarade en betydande del av den hastigt växande statsskulden i början av 90-talet. 

Då kom Molander in i bilden. 

Det är måndag.  

Molander vet att ett brott är begånget eftersom det är han som har skrivit budgetreglerna. 

Folk fick sina liv förstörda.

Man kan prata om Virginia Woolf med Molander. Han anser det stora vara ”Vågorna”, som revolutionerade romankonsten, och har skrivit en bok där han analyserar Woolfs litterära ansats med matematiska metoder. ”Vågorna” handlar om Higgspartikeln, lyder slutsatsen. 

Molander är udda. 

En budgetreformator som inte är ekonom. Bara en sådan sak. Molander är fysiker, skrev sin avhandling om reglerteknik, hur man styr dynamiska system, till exempel en massakokare. 

Hösten 1990 hade en blygsam karriär som statstjänsteman lett honom till positionen som kanslichef vid Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO. Då ställde finansbolaget Nyckeln in sina betalningar. Bolaget, högt belånat i fastigheter som rasade i pris, drog med sig flera banker, vilket tvingade en svagt solvent stat att intervenera, varpå kronans värde sjönk, vilket lockade valutaspekulanter, vilket drev fram chockräntor som ledde till konkurser, massarbetslöshet och så en vilt skenande statskuld. 

Folk fick sina liv förstörda.  

Göran Persson var finansminister under krisen på 90-talet.Foto: LOTTA HÄRDELIN / DN

Molander nåddes då av ett tips om en tysk ekonom, Jürgen von Hagen. Denne hade inventerat fastheten i de tolv EG-ländernas budgetprocesser och kommit fram till att uppåt en tredjedel av ländernas statsskuld kunde härledas till hur budgetbesluten fattades. Molander fick ifatt von Hagen på en skakig telefonlinje över Atlanten, blev lovad underlag och adderade sedan Sverige i analysen och skrev en ESO-rapport. 

Sverige, visade Molander, hade näst sämst budgetdisciplin av de 13 länderna. 

Och så skissade han ett förslag till ändringar.

Statsbudgeten borde beslutas i två steg: Först en ram med den totala utgiften, därefter detaljer inom olika utgiftsområden. En ortodox top-down-process, skrev Molander. Han adderade ett utgiftstak för att stabilisera budgeten över tid. 

Molander betraktade detta som matematik. Spelteori. I mänskliga beslutsprocesser finns ett glapp mellan individuell och kollektiv rationalitet. Vad som gynnar mig på kort sikt kan missgynna alla andra på kort sikt, men missgynna mig och alla andra på lång sikt. Det avgörande problemet i det gamla budgetsystemet var utskotten i riksdagen. Politikerna. Att de alltid kunde ena sig kring utgiftsökningar – leverans till hemmaväljarna – men sällan kring besparingar eller höjda skatter. Molanders modell hanterade detta. Den försvagade särintressens möjlighet att gynna sig på det gemensammas bekostnad. 

Molander tog makt från utskott. 

Det var inte populärt.

Professor Assar Lindbeck.Foto: ANNA LITTORIN / PRESSENS BILD

Han gjorde det som anställd sekreterare i Lindbeck-kommissionen, som plockade upp hans idé, och sedan som tjänsteman på finansdepartementet där detaljerna till regelverket utformades. Omsvängningen lyckades egentligen bara tack vare krisen, och tack vare att man krånglade sig in i en av talmannen redan igångsatt utredning, där reformen kunde beredas djupare, ställas mot andra både mindre och mer radikala idéer och få förankring hos en riksdagsmajoritet. 

1997 började de nya reglerna gälla. Några år senare tillkom överskottsmålet. 

Allt detta står nu på spel, hävdar nervösa ekonomer. 

För situationen där partier på pin kiv skadeskjuter varandra och struntar i om budgetsystemet krackelerar på kuppen sammanfaller med något större. Den globala omsvängningen i synen på offentlig ekonomi, bort från konsensus kring en stat med krympande åtaganden. Vilket stärker de krafter som kritiserat Molanders budgetsystem för att vara en liberal – nyliberal – tvångströja som i 20 års tid hindrat nödvändiga samhällsinvesteringar. De som svär över Lindbeck-kommissionen, härleder Sveriges problem till skuldankare och överskottsmål och förklarar Sverigedemokraternas tillväxt i materiella termer. 

– Jag håller med dem, säger Molander. Det är några decenniers ojämlikhetspolitik som har skapat de klyftor vi ser i samhället i dag, som har urholkat socialförsäkring, sjukvård och pensioner, och skapat grogrunden för sverigedemokraters förklaringsmodell. 

Det är det andra brottet. 

Molander är inte bara anklagare, han är anklagad. 

Molander, statstjänstemannen i den oidentifierbart kolorerade kostymen, är nyckelpersonen i budgetbråket, inser jag.

Per, han heter så, Per Molander. Han har skrivit ett par essäböcker på senare år med just det budskapet. Att staten behövs för den mänskliga anständighetens skull och att demokratin hotas när staten försvagas av besparingar. 

Det är en vänsterposition. 

Han formulerade faktiskt sin syn på staten redan när han arbetade fram budgetreglerna. Våren 1993, när han gjort klart ESO-rapporten och fått anställning i Lindbeck-kommissionen, antecknade han på kvällarna det som blev ”Akvedukten vid Zaghouan”, en tunn men tät bok. På ytan beskriver den vattenförsörjningen i Kartago; berbernas, feniciernas och romarnas historia. Den handlar också mycket om en islamisk sociolog. Framförallt visar den liberalismens ofullkomlighet.

Få förstod den.

Idag är det allmängods – framfört i storsäljare som Patrick Deneens ”Why liberalism failed” – men Per Molander landade där redan 1993, när han hade en paus i arbetet att stöpa om budgetprocessen, när alla andra lyssnade till Francis Fukuyama som proklamerade historiens slut och liberalismens seger. 

– Jag gör samma analys nu som jag gjorde då, säger Molander. 

Hans vita hår är yvigt och faller långt ner över öronen. 

– Men att anklaga budgetprocessen eller oss som stod bakom den är helt enkelt felaktigt. Reglerna är neutrala. Man kan visst föra en expansiv vänsterpolitik, det är bara att bestämma sig för det. 

Det är måndag i landets glåmigaste byråkratkorridor.

Molander, statstjänstemannen i den oidentifierbart kolorerade kostymen, är nyckelpersonen i budgetbråket, inser jag. Ska någon lyckas försvara de landvinningar som gjordes efter 90-talskrisen är det han. 

Han förstår orsaken till angreppen.

Han suckar. 

– Det är en generationsfråga. De som sitter i riksdagen nu har inte varit med om det vi upplevde då. Man kan inte göra annat än att påminna om var det var som hände på 90-talet. Man måste fortsätta prata om det.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. Läs fler texter av honom nedan.