Torbjörn Nilsson

Brutalt politiskt spel där ingen går säker

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Hanif Bali – riksdagsledamoten som lärt sig att utnyttja systemet med provval.
Foto: Anna-Karin Nilsson / EXPRESSEN

Bakom låsta dörrar avgörs just nu vilka politiker vi får välja på i nästa års val. 

För att göra en lång historia kort kan man börja med Hanif Bali. Den moderate riksdagsledamoten är bra om man ska illustrera vad som sker i det dolda.

Han skriker så högt.

”Kanske”, skrev Moa Berglöf, fristående kolumnist på Sydsvenska Dagbladets liberala ledarsida, för en vecka sedan, ”är Hanif Bali just nu den främste förkämpen för ett allt osundare debattklimat”.

Det var bryskt uttryckt. Och räckte inte den förolämpningen som bränsle fanns en kittlande personkonflikt. Moa Berglöf, före detta talskrivare till Fredrik Reinfeldt, mot Hanif Bali, en av alla unga moderater som gjort karriär på att lojalt upprepa slogans som Reinfeldt och Berglöf formulerat, men som strax efter Den Stora Ledarens fall skaffat sig nytt politiskt liv som raljanta sanningssägande gammelmoderater.  

Diskussionen dog direkt.


Hur fan kan partiledningen låta Hanif Bali hålla på så där?

Berglöfs ärende var sättet som Bali bedriver politik på, att han, som hon hävdade, förmedlar halvsanningar och konspirationsteorier. Hon gav exempel på detta i ett antal twitterinlägg. Man kan tycka att hon misslyckades belägga anklagelsen. Oavsett försvann sakfrågan eftersom Bali upptäckte en glipa i ett av Berglöfs resonemang – det handlade om ett ordval i ett av exemplen – och där bet sig Bali fast, varpå hans många supportrar på sociala medier strömmade till och öste invektiv över Berglöf.

Vuxet?

Nej, inte om man använder Ulf Kristerssons definition; han har förklarat att det populära begreppet handlar om intellektuell hederlighet, att man bör bemöta sin meningsmotståndares starkaste argument.

Och det kan ju inte ens den mest partilojala moderat påstå att Bali gjorde.

Moa Berglöfs tillskyndare for förstås i taket.  

Hur fan kan partiledningen låta Hanif Bali hålla på så där?

Tja, det är ändå en rätt bra fråga.

Svaret handlar nog om den svenska demokratins minst uppmärksammade process.

ESKIL ERLANDSSON – partiledarkandidaten som förråds av sina gamla kronobergare.
Foto: Emil Nordin

Nomineringstider. För dig som läser detta är det kanske glosa vilken som helst, ett jämförelsevis tråkigt ord bland alla dem vårt språk har ett erbjuda. För politiker, jösses flickor och pojkar, de kissar på sig bara de börjar tänka på nomineringstider.

Det är då det bestäms vem som ska stå högt upp på valsedlarna.

Och vems karriär det är som ska raseras.

Processen pågår ett halvår eller så, och närmar sig sitt slut så här på höstkanten året före ett val.

Därför kan man, till exempel, konstatera att centerpartisterna tydligen ska göra sig av med Eskil Erlandsson. Han har suttit i riksdagen i 23 år och varit statsråd, men hemma i Kronoberg tycker partietablissemanget att Eskil glömt bort Kronoberg. En dödssynd. Så de petade ner honom från valbar plats. Fast, partiet har haft en lokal medlemsomröstning också, för att se vilka kandidater som är populära. Och där kom Eskil etta.  

Det händer brutala saker i det tysta när det är nomineringstider.

MARIA FERM – gruppledaren som åkt upp och ner en jojo på riksdagslistan.
Foto: Anna-Karin Nilsson / EXPRESSEN

Ta Maria Ferm, miljöpartisternas gruppledare i riksdagen. Hon satt först på ett mandat för Malmö valkrets, men slog sig in till en plats i Stockholm inför förra valet. I provvalet nu behöll hon sin ställning, men valberedningen petade ner henne till icke valbar plats. Fast, miljöpartisterna i Stockholm har två omgångar i sitt provval, så till slut lyckades Ferm – en av partiets viktigaste politiker på nationell nivå – faktiskt ta sig upp till valbar plats igen.


Föreställ dig att du går in i en mataffär för att köpa chips och så visar det sig att det bara finns lättsaltade och sådana med grillkrydda.

Ibland kan nomineringsprocesser också få konsekvenser bortom valsedeln.

Folkpartisterna i Stockholm hade ett vanligt provval på sensommaren 2013. Birgitta Ohlsson vann det stort, hon kom före Jan Björklund. Och med det resultatet som grund inleddes så småningom kampanjen för att göra henne till partiledare. Fast sensommaren 2017 blev resultatet det omvända: Björklund vann över Ohlsson, som illa kvickt lämnade politiken.

Hur den vändningen gick till har fortfarande ingen journalist riktigt lyckats reda ut. Vilket inte förvånar. Mediers bevakning av nomineringsprocesser är med några få lokala undantag undermålig, i den mån den alls förekommer. Svenska partier kan i lugn och ro bestämma vilka kandidater som medborgarna slutligen får välja mellan på valdagen.

Utbudet blir därefter.

BIRGITTA OHLSSON – politikern som byggde en partiledarkandidatur på ett provval, men förlorade.
Foto: Anna-Karin Nilsson / EXPRESSEN

Föreställ dig att du går in i en mataffär för att köpa chips och så visar det sig att det bara finns lättsaltade och sådana med grillkrydda. Alla andra smaker har redan sorterats bort.

Så fungerar riksdagsval i praktiken.


Hanif Bali då? Ja, det är när man tittar på nomineringsprocessen som det blir riktigt intressant.

Moderaternas valsedel i Stockholms län ser helt normal ut. På första plats står Ulf Kristersson, följd av Maria Stockhaus, Niklas Wykman, Tomas Tobé, Karin Enström och Erik Ottoson.

Hanif Bali återfinns på plats sju.

Men kastar man ett öga på resultatet i provvalet blir bilden en helt annan. Där är Bali etta. Obestridlig etta.

Moderaterna har ett system som summerar poäng i provvalen. Bali når 2709 poäng. Det är 400 poäng före tvåan, det tidigare statsrådet Karin Enström. Och dubbelt så många som länsförbundsordförande Kjell Jansson kan skrapa ihop.

Hanif Bali utklassar sina konkurrenter.

I det parti som säger sig älska Ulf Kristersson och det-behövs-en-vuxen-i-rummet-snacket premierar man alltså Hanif Bali. Får man tro medlemmarna borde han leda moderaterna i Stockholms län, ett av partiets viktigaste distrikt, och vara självklar för ministerposter och andra tunga uppdrag.

Det är inte så lätt för partiledningen att ta honom i örat, om nu ledningen skulle vilja göra det.

KARIN ENSTRÖM – ministern som förlorar mot en twitterkrigare.
Foto: Sven Lindwall

Den svenska politiken var länge stabil i sitt förhållningssätt till valsedlarna. Man lät ett antal betrodda män och kvinnor – en valberedning – sätta sig i ett rum och bråka tills konsensus kunde uppnås om vem som skulle stå på vilken plats. Varken väljare eller medlemmar hade någon insyn.

Så där fungerar det fortfarande på många håll, men systemet håller på att luckras upp. Liberaler, miljöpartister och moderater har gått relativt långt i att ge makten över listorna direkt till medlemmarna. Mer traditionellt arbetar kristdemokrater och centerpartister, för att inte tala om socialdemokrater, vänsterpartister och sverigedemokrater.


Regelrätt valfusk har förekommit. Det har inte varit vackert, men effektivt.

Argumenten för provval är enkla. Man vill öppna upp för fler kandidater och skapa ett mervärde; den som betalar sin medlemsavgift ska också få inflytande. Reglerna har varierat, men riktningen varit tydlig. I år har till och med vänsterpartister och socialdemokrater, till exempel i Östergötland, hållit provval.

Men, det finns också en rörelse i motsatt riktning. Särskilt tycks den göra sig gällande bland moderater.


ULF KRISTERSSON – mannen som inte riktigt rår på Hanif Bali.
Foto: EXPRESSEN TV

När Anna Kinberg Batra skulle ersättas önskade den borgerliga debattören Roland Poirier Martinsson i Metro att valet skulle ske ”efter vederbörligt mygel och smussel”. Martinsson beskrev hur primärvalen i USA länge kontrollerats av partiorganisationerna men på senare år öppnats upp på riktigt. Med Donald Trump som resultat. Läser man skildringar av hur primärvalssystemet växte fram – demokraten Elaine C Kamarck har skrivit en underhållande bok – kan man förstå argumentationen.

Moderaterna i Kalmar har i år avskaffat sina provval, för att man ansett dem vara för odemokratiska.

Hanif Bali och den generation moderater han tillhör har varit skickliga på att utnyttja systemet med provval. Med ungdomsförbundet som bas, och ett internt falangkrig som pådrivande kraft, har man hetsvärvat medlemmar, myglat och kartellbildat sig fram till fina resultat i provvalen. Och fått platser högt upp på valsedlarna. Regelrätt valfusk har förekommit. Det har inte varit vackert, men effektivt.

I inget annat parti har unga politiker tillåtits få sådan makt och sådant inflytande.

Kanske är det i det ljuset man bör se Ulf Kristerssons önskan om fler vuxna i politiken.

Som ett erkännande att han inte riktigt rår på en sådan som Hanif Bali.

LÄS MER: Torbjörn Nilssons senaste reportage i Expressen