Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Bäst i klassen – men sitter han året ut?

Ulf Kristersson presenterar vallöften. Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTURES
Ulf Kristersson och Stefan Löfven. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Moderaterna var övertygade om att statsministern efter höstens val skulle heta Ulf Kristersson.

Torbjörn Nilsson ser ett parti som brukade vara bra i opposition – men nu är alldeles vilse. 

Allt moderat elände kan förklaras genom Lars Tobisson. 

Det är det absurda.

Tanken slog mig när jag lyssnade på en ny dokumentär från Sveriges Radio. Den handlade om januariavtalet, missmodet som förde alliansen till en ände, om ett parti som investerade hårt i det gamla och förlorade tungt.

I dokumentären sa Ulf Kristersson det där han säger nuförtiden när någon sträcker fram en mikrofon under hans näsa. Förräderiet. Att han inte visste. Man gör inte slut per telefon efter 15 års äktenskap. Faktiskt.

Det var inte vad han sa utan hur han sa det.

Ulf Kristersson – duktigast i klassen, han som läst en bok mer än alla andra, den rättfärdigaste av pojkar. Man hör vreden, hur han vill åsamka centerpartisterna skada. Fast också en sorgsen smärta över egen otillräcklighet. Han vet att han inte är utan skuld.

Det hörs.

Carl Bildt och Lars Tobisson 1989. Foto: SVEN-ERIK SJÖBERG / DN

Det var i alla fall då jag kom att tänka på Lars Tobisson. Jag minns senast jag var hemma hos Moderaternas ålderstigna före detta partisekreterare. Det var i mars förra året och vi satt i salongen och drack kaffe och smulade kakorna hans hustru ställt fram.

Då såg Tobisson mest bekymmer.

– Det blir inte bli enkelt att bilda en fyrpartiregering, sa han. 

Han, som en gång fört de diskreta konversationer med Ian Wachtmeister som lett fram till att Carl Bildt kunnat bilda regering, pekade på svårigheterna: Åkesson är skicklig i det parlamentariska, hans parti har redan hunnit växa sig så stort.

– Sverigedemokrater är något annat än nydemokrater. 

Så gick några månader.

Ett år före valet satt han där och gick igenom sina listor över vem som skulle bli minister över vad.

I oktober skrev han en artikel i Svenska Dagbladet. Innehållet var nästan detsamma, men innebörden helt ny. Plötsligt var det självklart med sverigedemokratiska röster. Kristersson skulle regera genom att säkra stöd i riksdagens utskott – just som man gjort med nydemokraterna. ”Åkessons anspråk är resonabla”, tyckte Tobisson.

Förskjutningen är intressant, eftersom den skedde också bland aktiva moderater. Det hände något där. Ju närmare valdagen kom, ju mindre ville de höra på när man frågade om de kunde lita på Åkesson och vad Lööf i sådana fall skulle säga. De bestämde sig för att göra som 1991. De räknade blåögt med att centerpartisterna skulle acceptera det. Det var som om hela partiet samfällt pustade ut.

Det är över.

Puh.

Vi har vunnit.

Den tonen – den fatalistiska, att de trodde sig en gång för alla ha besegrat ärkefienden, 60 procents majoritet för högerpolitiken för lång tid framöver – den är det intressanta. 

Den definierar nederlaget.

Man ska nog jämföra med 1985.

Ulf Kristersson vid vallokalen under valdagen 2018 tillsammans med Ulf Adelsohn. Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES

I augusti 1984 bordade Lars Tobisson och Ulf Adelsohn ett Pan American-plan som skulle ta dem över Atlanten. Tobisson var vice ordförande då. De drack champagne och en semesterutvilad Adelsohn började genast – väl högljutt, tyckte Tobisson – att planera. Ett år före valet satt han där och gick igenom sina listor över vem som skulle bli minister över vad.

Valet 1985 var inte bara valet när Moderaterna skulle vinna. Det var också valet när de skulle tillsätta statsminister för första gången i modern tid. Partiet hade gjort ett rekordresultat 1982 och fortsatte växa i mätningarna.

”Nästan allting pekar i vår riktning”, skrev Adelsohn i sin dagbok i slutet av februari. I juni var man uppe i 30 procent. Det fanns fog för optimismen.

”Hemskt systemskifte”

Men så började Palmes socialdemokrater veva med alla moderata besparingar – knattefotbollen – vilket hemskt systemskifte som stod för dörren. Ändå, i de moderata leden var många fortfarande säkra på seger.

”Bit för bit har vi malt ner motståndet”, skrev Adelsohn en vecka före valet.

Så kom resultatet: 21,3 procent.

Ett av de finaste i partiets historia.

Men likväl en tillbakagång som innebar fortsatt socialdemokratiskt regerande.

”I förhållande till förväntningarna”, skriver Lars Tobisson i sina memoarer, ”var utfallet katastrofalt, närmast chockartat.”

Jag tänker att det är där det moderata partiet är nu.

Tobissons skildring av 1985 är lik situationen 2018. Man ägnade så mycket resurser åt de problem som blivande ministrar skulle möta efter maktskiftet att frågan om hur man skulle vinna själva valet förlorades ur sikte. En bit in i valrörelsen 1985 for Tobisson och Adelsohn i Tobissons P1800 upp till Gimo herrgård för överläggningar och då var Adelsohn frenetiskt frustrerad över mediernas upptagenhet vid petitesser och ville återigen planera vem som skulle sitta på vilket departement och vem som skulle leda vilken utredning.

Valresultatet blev en käftsmäll.

De är chockskadade.

Och så låter det när man pratar med moderater nu. De är chockskadade. I kommuner och landsting gick det bra och där sitter många och regerar, men riksnivån. De kan inte riktigt fatta. Jag pratar med en del som jag pratade med i somras. Då beskrev de allt som skulle hända med partiet, vilka som kunde tänkas avancera efter maktskiftet, vad som borde bli nästa steg i civiliserandet av Åkessons parti. Socialdemokraterna var helt körda, sa de. Skulle det krävas en moderat enpartiregering var de förberedda på det också – partiet, uppgav en källa, hade bett en extern part att granska så många moderatpolitiker att det skulle räcka. En sak var de säkra på:

Sveriges nästa statsminister hette Ulf Kristersson.

Nu är de alldeles vilse.

– Det demokratiskt rimliga i en riksdag där de flesta vill ha högerpolitik vore ju att en högerpolitiker var statsminister, säger en som ännu inte har tagit in att Annie Lööf har övergett den gamla högern.

Jag ringer vidare.

– Vi är ett parti som är vana att deppa, men det här har jag faktiskt inte upplevt förut. Nu är alla deprimerade, säger en annan.

Då kommer jag att tänka på Lars Tobisson igen.

Centerns partiledare Annie Lööf. Foto: FOTO: FREDRIK WENNERLUND. COPYRIGHT: / STELLA PICTURES

Nu ska det moderata partiet hitta ett sätt att vara en fungerande opposition. Och partiets mest legendariska oppositionspolitiker, det är ändå vad Lars Tobisson är.

Nu är alla deprimerade

Det var han som fick uppdraget att på sjuttiotalet fortsätta skälla på regeringen – även när det egna partiet ingick i den – och med den strategin blev man största borgerliga parti 1979. Det tricket försöker centerpartister och liberalpartister och miljöpartister och till och med socialdemokrater nu upprepa. När alla skriker att de är i opposition mot sitt eget regeringsunderlag är det Lars Tobisson de låtsas vara.

På hans tid var moderater bra på att vara i opposition.

Men nu?

Förra mandatperiodens problem med trovärdigheten – var man en opposition som faktiskt vågade driva sin politik? – har kanske försvunnit, men ersatts av en mer skavande fråga:

Orkar den här partiledningen?

Man behöver inte ringa många moderater för att höra tvekan i rösterna. De pratar om partisekreterare Strömmer, som säger så många fina ord, och om partiledare Kristersson, som läser så många böcker.

– Det finns en risk att de stänger in sig med en white-board på en herrgård och ska försöka lösa frågan om konservatism kan förenas med liberalism. Nu när vi borde vara ute på torgen och skälla, säger en.

Ledarrollen till höger

Medan Ebba Busch Thor tagit plats, visat vad hennes parti har för funktion i det nya politiska landskapet, har Ulf Kristersson verkat frånvarande. Loj. Kanske är det klokt, kanske är reflektion viktigt.

Men när ett nytt idéprogram – som ska skrivas någon gång av någon – blir svaret på alla frågor om en återupprättad svensk borgerlighet och hur man ska behålla ledarrollen till höger väcks snarast frågan om Kristersson vill.

Ulf Kristersson kommer inte bli bortmotad av sina medlemmar, men det här var heller inte vad han hade förberett sig för, det var inte för detta han tog uppdraget.

Sitter han året ut?

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

 

LÄS MER: Torbjörn Nilsson: Socialdemokraterna har blivit ett lojt parti 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!