Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Anders Borg borde vara M:s syndabock

Se Niklas Svenssons stora intervju med Anders Borg: “Farmor hade porträttet av Olof Palme”.
Anders Borgs nya bok heter ”Finansministern”.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt.Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES

Tidigare finansminister Anders Borg har skrivit en bok om sin tid vid makten. 

Torbjörn Nilsson ser en man som fastnade i 1990-talet och inte såg de nya farorna.

Förra fredagen förstod några moderater varför de en gång valt Anna Kinberg Batra till sin ordförande. Det var i en paus i förhandlingarna på partistämman. Hon hade erbjudits att tala om världen, och visade en bild på tidningen The Economists senaste omslag, en utgåva med tio artiklar om att mycket av det som liberaler hållit för sant när det kommer till ekonomi inte längre är sant. 

Hon angav inga slutsatser.

Hon bara konstaterade.

Men folk log. Det var angenämt att höra henne. De skrattade när hon skämtade. De mindes henne som hon en gång varit – den ofrivilliga nymoderaten – hon som aldrig tillhörde den innersta kretsen. Hon som inte upphöjdes till Gud. Henne man kunde snacka med.

Med på scenen var också Fredrik Reinfeldt.

När han började tala uppenbarade sig en skillnad: mellan honom och henne, men också mellan honom och den ledare partiet har nu. Myndigheten. Reinfeldts analys – som handlade om Donald Trump och Boris Johnson – var banal och slutsatsen därefter, men sättet han framförde den: Han sträckte ut sina armar, som han brukar. Han strålade. Det fanns inte ett uns av tvekan. Så här ÄR det! Jag HAR rätt. Den som inte är med mig är emot mig.

Pondus är väl ordet.

Moderatstämman i Örebro 2005 när Fredrik Reinfeldt fick tummen upp för sin nya partiprofil.Foto: FREDRIK PERSSON / TT NYHETSBYRÅN

En typ av auktoritet man nästan hunnit glömma bort förekom bland moderater. Och en liten fläkt av stormötena från förr fördes in i Aros slitna kongresshall, från personkultens dagar, när stroboskopljuset på stämmorna hade täckning, när en folksamling ute på gatan kunde frysa still för att moderatledaren passerade genom den, när det fanns ett politiskt projekt som tog socialdemokrater och förvandlade dem till moderater.

I de bakre bänkarna där jag satt började ombud och observatörer applådera, inte av entusiasm eller artighet, men av muskelminne.

Jag för min del mindes mina nymoderater och hur de brukade ta på Fredrik Reinfeldt.

Sedan kom jag att tänka på Anders Borg.

Vad hände med honom?

Det var Anders Borgs principer som gällde.

Nymoderaterna var ett enmansprojekt. 

Allt annat är missuppfattningar.  

Från det första mejlet till partiledningen med näsvisa påpekanden om logiska felslut i samhällskritiken till debattartikeln i Dagens Nyheter 1998 om arbetsmarknadspolitiken och skattepolitiken. Från närstuderandet av opinionsrörelserna till tanken att bygga om allting och göra det i samarbete med tre andra partier.

Allt var Anders Borgs verk.

Eller, hans idéer.

Fredrik Reinfeldt, han kom in för att partifabriken parallellt förde honom högre och högre upp i maktmaskineriet, och för att han då – till Borgs förvåning – visade sig hålla med om analysen om vad som var åt helvete.

I sin nya bok ”Finansministern” visar Borg att han känner omfattningen av sin insats. Som alla memoarförfattare med större intresse för framtida uppdrag än för berättelsen väjer han personkritik; han fördelar äran och försöker framstå som trevlig. Fast läser man med omsorg går det få fram en inre argumentation. Ett bra exempel är skildringen av den första regeringsbildningen.

Borg inleder med ett karakteristiskt tillkännagivande:

”Reinfeldt hade tydligt deklarerat att vi inte fick lägga tid på att förbereda regeringsförhandlingarna innan valet var vunnet. Det hade jag naturligtvis inte brytt mig om.”

Och så berättar han vad han skrev i sina excelark och PM valsommaren 2006. Vilka ministerposter det moderata partiet borde prioritera, vilken slags post som torde passa partiledare, hur dessa kunde göras förnöjda i kommande sakförhandlingar redan genom placeringen i departementsstrukturen. I boken adderar han sedan ett klädsamt jag-ska-verkligen-inte-överdriva-min-roll, men läsaren vet ju vilken regering som tog form efter den första allianssegern och förstår.

Det var Anders Borgs principer som gällde.

Fredrik följde Anders.

Anders Borg i Almedalen förra året när han just berättat för Expressen att han höll på att skriva en bok.Foto: SVEN LINDWALL

Det är viktig data för analysen av det förra decenniets svenska politik. I kretsarna kring SD-M-KD – de krafter som sätter samhällsagendan i dag – är den förrförra moderatledaren illa sedd, till och med avskydd. Fredrik Reinfeldt görs till syndabock, men sällan Anders Borg.

Det är lustigt.

Borg visar sig i sin bok medveten om det här förhållandet. Han skriver att regeringen redan den första mandatperioden borde tagit tag i bostadsbyggandet. Han säger att han ändrat uppfattning i migrationspolitiken: att det är svårmotiverat med en ordning där andra utgiftsområden ska anpassa sig efter kostnader för ett mottagande som nationella politiker har svårt att påverka. Vi borde gått vidare, skriver han, och tagit strid med LO om en flexiblare arbetsmarknad. Till en sådan reform visar Anders Borg anmärkningsvärd tilltro nu. Den skulle, om man får tro hans text, i princip ensam kunna lösa integrationsproblemen. Kulturella faktorer vill han inte kännas vid eller diskutera. Han är tydlig med arbetsrätten och han är tydlig med vems felet var:

Fredrik ville inte. 

Anders anför att han pressade på för nya reformer – arbetsrätten, ränteavdragen, hyresregleringen – men att Fredrik inte längre lyssnade.

”Det var som om något kommit emellan oss.”

Kanske är det sant.

Fast som underlag till dödsrunan över nymoderaterna duger det inte. Vill man ha ett utförligare svar måste man tränga djupare in i upphovsmannens föreställningsvärld och undersöka var han själv fastnade.

Man måste förstå vargarna.

När Lehman Brothers föll var Anders Borg förberedd.

Vargarna är Anders Borgs favoritmetafor.

Konjunkturer betraktar han som vädret: det växlar, moln kan hopas och skingras. Men finansmarknaderna är ett konstant hot. Vargar som lurar om natten, svultna och med ilskna ögon, hungriga på kött och blod, redo att sätta sina vassa tänder i den stat som visar sig svag.

Han såg vargarna för första gången som ung medarbetare till Carl Bildt. Det formade honom för alltid. Han bytte bana, återvände till universitetet för att studera vargarnas beteende, blev själv en del av en flock för att göra etnologiska iakttagelser.

Också hans syn på politiken förändrades.

Utan vargarna, inga nymoderater.

När Lehman Brothers föll var Anders Borg förberedd, och att i efterhand sitta vid lägerelden och höra honom berätta om den isländska och lettiska kampen är att föras med till ett Tolkien-landskap där Aragorn fäktas för att hålla odjuren borta från Fylke. Det avgörande slaget – G7-mötet i juni 2009 – där den svenska utbygdsjägaren vänder en förväntad undergång till en storslagen seger är bokens starkaste stund. Han är stolt när han berättar, men sorgsen över att ingen i Sverige riktigt såg vad han gjorde.

Striden om Midgård gick spårlöst förbi.

Och det är kärnan.

Anna Kinberg Batra håller sitt sista tal som partiledare för Moderaterna.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT

Finanskrisen förändrade världen i grunden, men inte riktigt på det sätt som Anders Borg hade förväntat sig. I spåren av finanskrisen skiftade synsättet på ekonomisk politik, ett trendbrott där liberaliseringar plötsligt ifrågasättas. Internationella valutafonden, IMF, gick från ivrig avreglerare till orolig ojämlikhetskritiker. Stjärnekonomer – inte bara vänsterlutande sådana – började beskriva anhopningen av rikedomar hos ett fåtal som ett funktionsfel i marknadsekonomin. I Financial Times och Economist, de ledande marknadsliberala organen, har man kunnat följa omsvängningen: Vi måste öka progressiviteten i skattesystemen. Vi måste ha mindre ekonomisk liberalism. Och nu, i utgåvan som Anna Kinberg Batra visade upp: de fristående riksbankerna fungerar inte.

Allt det där missade nymoderaterna.

För en pragmatisk center-höger-regering erbjöd debatten efter finanskrisen en möjlighet till ny analys, ny energi, ny politik, men Anders Borg klarade inte av att se kraften i kritiken eller vad den förde med sig.

Han var fast i sitt 1990-tal.

Han såg bara vargar.

Finansvargarna finns kvar, förstås, men det finns ett nytt rovdjur nu också.

Som svensk är Anders Borg inte ensam om att ha missat eller undervärderat kollektivismens och nationalismens återkomst. Dagens finansdepartement – socialdemokratiskt – är lika präglat av 1990-talet. I det land som en gång bar epitet av gyllene medelväg agerar de flesta politiker som om ett internationellt skifte inte ägt rum, som om inget har hänt.

Finansvargarna finns kvar, förstås, men det finns ett nytt rovdjur nu också.

Ett djur vars käftar tränger igenom de starkaste röstmönster, som sätter tänderna i de kraftigaste partier och sedan spottar ut avgnagda ben, ett djur som sätter sådan skräck i människor att det lamslår parlament.

När man tänker efter är det väl inte så konstigt att just Anna Kinberg Batra skulle bli den som började prata om saken.

Hon har fått lära sig hur det känns när det där djuret flåsar i ens nacke.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.