Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Åkesson är den nya oppositionsledaren

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD).Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare.Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Har EU-valrörelsen bestående effekter på inrikespolitiken?

Torbjörn Nilsson ser hur Jimmie Åkesson tar Ulf Kristerssons plats som oppositionsledare mot socialdemokratin.

Joakim Wallerstein, en spenslig man i mörkt hår och svarta bågar, förklarade allting utförligt redan förrförra gången. Det var sensommar 2015 och partiet där han hade anställning som kommunikationschef upplevde en ovan frustration. I flera år hade de pratat om tiggeriet – ensamma, i motvind – så svängde en del andra aktörer i frågan, varpå debatten visserligen blev omfattande men subjektet – de själva – liksom försvann.

Sverigedemokraterna behövde uppmärksamhet. Igen. Det var analysen av läget på partiledningsnivå.

De behövde trampa på ömma tår, tänkte Wallerstein.

SD:s uppmärksammade tunnelbanereklam 2015.Foto: JOHAN JEPPSSON / JOHAN JEPPSSON EXPRESSEN

Han, en kreatör med bakgrund på reklambyrån Acne och PR-firman Strandberg Haage som sökt sig till partiet och direkt fått ett toppjobb, tänkte då på Lanzarote. Semesterön. Vad svenskar brukade säga om Sverige när de kom utomlands. Så han skrev en text på engelska som bad om ursäkt till turisterna i Stockholm: 

”Sorry about the mess here in Sweden. We have a serious problem with forced begging.”

Och så köpte de plats i taket i de långa rulltrapporna vid Östermalms tunnelbanestation i Stockholm och tapetserade.

Det blev ett jävla liv.

Det skrevs och delades. Det rapporterades och debatterades.

Joakim Wallerstein, kommunikationschef på SD.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Ett dygn efter att kampanjen satt i gång stod Joakim Wallerstein i solglasögon och keps vid Östermalmstorg och tittade på när 30 poliser förgäves försökte stoppa 200 demonstranter från att riva ner affischerna. Idén fungerade bättre än han vågat drömma om. En enda station i en enda stad. 94 procent av alla svenska män och 88 procent av alla svenska kvinnor nåddes av budskapet, enligt en undersökning från Sifo. Som reportern Johan Anderberg skrev i ett porträtt av partiet i tidningen Fokus

”För 365 000 kronor hade Joakim Wallerstein cashat in ett beräknat annonsvärde på 52 miljoner kronor.”

Tunnelbaneaffischerna röjer nog en större nyhet.

På det viset är det inget nytt, det Jimmie Åkessons parti nu gör. I förra årets riksdagsval kom en långfilm som ensidigt berättade om socialdemokratins historiska relation till rasbiologi och antisemitism och tvångssteriliseringar. Och i veckan satte partiet upp tunnelbaneaffischer med texten: 

”Det är inte första gången som Sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa.”

SD:s nya, utskällda reklamkampanj inför EU-valet.Foto: SD

Kampanjen, uppenbart medvetet fult formgiven med konstiga radbrytningar, är till för att fånga uppmärksamhet, för att reta. Den bildsätts med den svart-vit-röda flagga som tyska kejsardömet använde fram till 1918 och som nazisterna sedan tog till heders och nyttjade några år på 1930-talet, parallellt med hakkorset. Den ska locka besserwissrar till debatt, den ska provocera mothugg och sätta partiet i centrum.

Fungerar tricket fortfarande? Det återstår att se.

Balansgången att lyckas fullfölja breddningen och normaliseringsprocessen samtidigt som man med jämna mellanrum behöver bullra och bete sig för att motivera och mobilisera kärnan i partiet, den blir allt svårare. Inte minst sedan väljartillväxten avtagit eller närmast avstannat. Man kan konstatera att impulsen att skrika till för att få upp siffrorna i detta val – som i grund och botten avgörs av vilka partier som lyckas mobilisera sina mest lättvunna väljare att gå och rösta – har vunnit över den långsiktiga strategin att visa sig regeringsduglig.

Men tunnelbaneaffischerna röjer nog en större nyhet.

Den om att det här valet också är det första i Sverige där huvudmotståndarna inte är socialdemokrater och moderater utan socialdemokrater och sverigedemokrater.

Partiledaren Ulf Kristersson (M) och Tobias Tobé (M) presenterar en nyhet vid Moderaternas valupptakt inför EU-valet.Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Den sverigedemokratiska partiledningen har förstås länge drömt om en sådan här situation.

Förra veckan kallade moderaten Tomas Tobé och miljöpartisten Alice Bah Kuhnke till presskonferens. De skulle ut på debatturné tillsammans, berättade de.

– Socialdemokraterna är fullständigt ointressanta i den här valrörelsen, sa Tobé.

Miljöpartiet var den nya huvudmotståndaren.

På ett ytligt plan var det en elegant stöld av ett socialdemokratiskt taktiskt grepp; det stora röda partiet har i flera valrörelser utropat än centerpartister än kristdemokrater till slagpåse, i syfte att tydliggöra sin egen profil och att undvika att ge uppmärksamhet till moderata företrädare.

Tobés tilltag störde säkert några socialdemokrater en sekund eller två.

Men så kom Joakim Wallersteins nya annons.

Den pekar ut just det socialdemokratiska partiet – inte någon sjuklöver – och det är nytt. Att moderater bråkar med miljöpartister blir då inte den stora saken, men väl att två av de tre största partierna faktiskt utkämpar en rätt hänsynslös envig.

Den sverigedemokratiska partiledningen har förstås länge drömt om en sådan här situation, där man steg för steg vill ersätta andra borgerliga partier och bli den andra viktiga aktören i svensk politik. I och inför EU-valrörelsen har de fått hjälp på traven.

Det faktum att två borgerliga partier utgör regeringsunderlag för Stefan Löfven till att börja med. Moderaternas allmänna svårigheter i opinionen, fortsättningsvis. Och så detta att det stora röda partiet – tillsammans med sitt regeringsunderlag – i första hand vill göra EU-valet till ett slags folkomröstning om högernationalistiska krafter.

Socialdemokraternas valaffisch inför EU-valet.Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Då spelar det ingen roll att den sverigedemokratiska tillväxten har avstannat; partiet förblir i centrum ändå. Och moderater – som försökt göra detta till ett val om att kriminaliteten, precis som miljön, är en gränsöverskridande fråga – försvinner ut i periferin.

Att mäta opinionen inför EU-val är vanskligt – erfarenheterna från 2004 visar hur ett litet parti kunde gå från några ynka procent till 14 på tre slutspurtsdagar – men de mätningar som hittills har publicerats tyder på att Åkessons parti blir större än Kristerssons. I sig är det ingen stor sak. Moderaterna var tredje störst redan i förra EU-valet, slagna av miljöpartisterna. Men i kombination med det nya inrikespolitiska landskapet väcker det en fråga:

Det gör kanske inget att socialdemokrater och sverigedemokrater är huvudmotståndare i ett EU-val som moderater knappt bryr sig om, men tänk om situationen blir verklighet också i inrikespolitiken? Om Jimmie Åkesson balanserar så rätt att han med EU-valet som hävstång kan fullfölja försöket att bli det viktigaste oppositionspartiet, både i siffror och i politisk position? Den regering som styr Sverige är ju bildad i en motståndshandling riktad mot honom, inte mot Ulf Kristersson.

Är det gamla moderata partiet ett svagt sammanhållet centerparti nuförtiden?

Ivar Harrie, som var den här tidningens förste chefredaktör, skrev en gång träffsäkert om den politiska utvecklingen i Sverige 1914. När det stora liberala oppositionspartiet krossades av ett konservativt bondetåg och två val inom loppet av några månader. Till följd av den omvälvningen – som på många sätt liknar händelserna hösten 2015 – förändrades hela det partipolitiska landskapet och en ny dynamik uppstod.

Ivar Harrie, Expressens första chefredaktör.

”Folkrörelse mot folkrörelse: å ena sidan den nya nationalismen, under den gamla högerns flagg, å andra sidan socialdemokratin – och mellan dem en samling snabbt växlande, svagt sammanhållna centerpartier”, skrev Harrie.

Är det gamla moderata partiet ett svagt sammanhållet centerparti nuförtiden?

Det är den inrikespolitiskt brännande fråga som EU-valrörelsen ställer.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.