Torbjörn Nilsson
Finns det en gratis lunch här?
Det är en bra fråga.
En annan:
Vad händer om man är ett parti med 20 000 medlemmar som på några månader får 5 000 nya medlemmar? Hur etablerar man sig efter att på ett år ha gått från tre till åtta procent i mätningarna som ett mellanstort parti med ambitioner att påverka mer än på marginalen?
Vad ska man göra då?
Det har jag förhört Lars Adaktusson om den här tisdagen den 18 juni, fast Lars mest varit upptagen med annat. Igår sa han till mig att han skulle lämna presidiet, eftersom han blivit sviken av partiledaren, som – visar det sig – är minst lika rasande på Lars som Lars är på henne, och just det kommer de ägna en vecka åt nu: att bråka om sina nya och gamla gräl, om Ebbas ledarskap; att hon uppenbarligen är beredd att bränna något av sitt stora förtroendekapital i partiet bara för att få bort honom.
Beep. Beep. Beep. Beep.
Men nu går Lars och jag nere i den gulskimrande kulverten mot plenisalen och klockan klämtar för votering. Han bär dubbla manschetter med broderade monogram. ”LA” står det i snirkligt mörkblått. Beige slips med vita prickar. Svarta Oxfords, som ger ifrån sig ett distinkt ljud genom korridoren.
Klack. Klack. Klack. Klack.
Här kommer Lars Adaktusson och han ska gå till sin sista votering som vice ordförande. En omröstning om familjeåterförening, passande nog, en som irriterar den nya konservativa väljargruppen, mer än så. De där människorna, de sörjer ett par dagar senare petningen av Lars, eftersom de tänker sig att han är en av dem. En som inte vill ha så mycket invandrare.
En som kan ta kristdemokrater närmare sverigedemokrater.
Fast så är det inte.
Det är, när man tänker efter, det riktigt intressanta med framgångarna och med bakslaget – att allt i det här partiet inte är vad det ser ut att vara. Det kanske inte finns något som heter en gratis lunch.
Inte ens om man bär namnet Ebba Busch Thor.
Det är ett harmoniskt parti. Avspänt. Ingen – utom Adaktusson då – vill klaga.
Att ringa kristdemokrater försommaren 2019 är att ringa lyckliga människor. Därute snattras det om aborter, om krisen, härinne konstaterar man att stödet ser ut att stabilisera sig runt åtta procent, dubbelt så högt som för ett år sedan.
Det är ett harmoniskt parti. Avspänt. Ingen – utom Adaktusson då – vill klaga. Men, då frågar man: Varför går det bra för partiet?
Och får två helt olika svar.
En grupp berättar om att Ebba Bush Thor någon gång på vintern 2018 mognat som ledare och insett att den rätta vägen vore att hålla fast vid kärnan. Att satsa allt på sjukvård och omsorg. Att hon samlat partiet kring detta och att de alla tjatade och tjatade om vårdköerna, att de hade tur att också den socialdemokratiska partiledningen ville ha ett välfärdsval, att det blev en stark konflikt som Ebba i debatterna vann.
Sjukvården, hävdar den gruppen, är förklaringen till framgången.
En annan grupp berättar istället om att Ebba Bush Thor gång på gång sedan hon valt blivit stoppad av partistyrelsen, hur hon inte fått igenom de beslut hon velat ha. Om att hon de sista veckorna före valdagen 2018 till slut struntade i sin partistyrelse, bröt sig loss från den, tänjde på besluten, la tonvikten på genusflummet, kärnkraften, böneutropen, migrationen och de svenska värderingarna och hur hon med hjälp av det visade att kristdemokratin var garanten för en borgerlig regering.
Kulturkriget, hävdar den gruppen, är förklaringen till framgången.
I politiken är det förstås inte ovanligt med många olika teorier om orsakssamband, men det är faktiskt sällsynt med en så distinkt uppdelning. En enda person av de tjugo jag ringer den här försommaren nämner både sjukvården och kulturkriget. För alla andra är det antingen eller.
En total splittring i synen på hur partiet hamnade där det hamnade och således också vad partiet borde göra nu.
Här kan det vara på plats med lite källkritik.
Den första förklaringen är i sak rätt uppenbar, synlig så att säga, i strategibeslut som förverkligades under våren, i mätningar, i vad partister sa på torgen och när de knackade dörr. Den andra har beståndsdelar som skett i det fördolda, som man först måste undersöka sanningshalten i. Och frågar man vidare om det får man sig till livs en historia som medierna missat omfattningen av.
Allt har inte varit vad det sett ut att vara.
När Stefan Löfven kallade till ett förste krismöte om migrationen hösten 2015, till exempel, hade partiet position som det mest restriktiva av de traditionella partierna. Ebba ville uttrycka det, ha en hårdare retorik. Men då blev Jakob Forssmed sur och så bråkade partiledningen och partistyrelsen om det. Moderaterna körde om partiet och började prata om att stänga gränsen, det vågade inte mjukisarna i den kristdemokratiska partistyrelsen göra. Varpå kretsen kring partiledaren blev mer förbannade. Man ville säga att landstingen skulle avskaffas. Det fick man inte heller riktigt. Man bråkade om den nya hårda tonen i rättspolitiken.
Och på det följde sedan ett segdraget ställningskrig om strategin.
Det var hösten 2016, man skulle skriva ett dokument om vilka väljare partiet skulle försöka attrahera och hur. Staben levererade ett första förslag. Det byggde på den valanalys som Peter Kullgren – nuvarande partisekreteraren – gjort efter valet 2014, att man behövde söka sig nya väljare, mer konservativa väljare. Strategin sågades av partistyrelsen. På ett möte nämnde någon Kullgren valanalys, varpå Forssmed raskt räckte upp handen och påpekade att valanalysgruppen var självständig och att partistyrelsen inte var bunden av dess slutsatser. Till slut tvättades strategitexten radikalt. Formuleringar som att partiet skulle föra en ”långsiktigt ansvarsfull migrationspolitik som för med sig en positiv utveckling för alla enskilda orter, bostadsområden och skolor” ersattes med ”vi ska vara en garant för en ordnad, human och långsiktigt ansvarsfull integrations- och migrationspolitik som erbjuder en fristad för människor på flykt”. Till exempel.
Ebba, säger hennes tillskyndare, har fått kämpa i motvind för att få driva den politik som nu gett partiet så stora framgångar. För det är i första hand människor från hennes gamla bas från partiledarstriden som ger den här beskrivningen. Men, den andra sidan håller faktiskt med. De gör andra tolkningar och värderingar, pratar mer om ett initialt svagt ledarskap, om personstrider som söndrade, om en stab som inte riktigt höll måttet. Men i sak bekräftar de vad som har hänt.
Jakob Forssmed, motkandidaten i partiledarvalet intar en huvudroll i berättelsen om internopposition, men att dra slutsatsen att det här handlar om den sista mohikanen – han som ensam står kvar sedan Göran Hägglunds dagar – är att landa helt fel. Tvärtom är det noterbara när man ställer följdfrågor hur många fler det var i partistyrelsekretsen som tog spjärn mot Ebba Bush Thors inriktning.
Och ett namn återkommer flera gånger.
Lars Adaktusson.
Han, säger flera uppgiftslämnare, argumenterade mot mer restriktiv flyktingpolitik. Han tog strid i presidiet tillsammans med Jacob Forssmed. De var två mot en.
Lars, en av dem som sinkat henne, som satt sig på tvären, han är borta.
Till slut åt hon sin lunch, Ebba Bush Thor. Det var hon och Jimmie och stabscheferna. Köttbullar och potatis. De pratade om sjukvården och energipolitiken och den kommande parlamentariska utredningen om migration. Det skrev Ebba efteråt.
Några veckor tidigare hade hon skrivit i Svenska Dagbladet att svensk migrationspolitik borde harmoniseras med övriga nordiska länder, och att antalet asylsökande då skulle minska med 70 procent. Hon skrev inte ett ord om hur det skulle gå till, men i partiet – särskilt av beundrarskaran – tolkades det som att partiet äntligen fått en ny migrationspolitisk linje på plats. Ungdomsförbundet adderade sina idéer om ett utökat kvotsystem. Någon ropade: slopa familjeåterföreningen!
Det tänjdes en del på partistyrelsens beslut.
Hon är kanske tillbaka.
Hon som utmanar, som gör det där som många moderata väljare önskar att deras partiledare skulle göra, som ligger steget före. Och Lars, en av dem som sinkat henne, som satt sig på tvären, han är borta.
Då kan man ta en lunch med Jimmie och hoppas kunna dominera Almedalen med det budskapet.
Vad maten kostar?
Mindre för varje gång hon utmanar, de nöter ner motståndet, kulturkrigsgruppen i partiet. Nu drömmer de om ett nytt presidium där det ska bli två mot en i migrationsfrågorna, fast åt andra hållet. Men motstånd möter de ändå. Det hörs inte ut, men det finns där. Förvånansvärt många fnyser åt att kärnkraft och genusflum och böneutrop skulle gett partiet den historiska framgången. Slopad familjeåterförening skulle vara att kasta partiets själ i sjön, säger de. Kristdemokraterna är kanske inte den expressbåt mot ett konservativt block som det ibland kan framstå i den offentliga debatten.
I den meningen kostar lunchen, i påfrestningarna mellan falangerna, det tär lite på hennes förtroendekapital i partiet.
Men är det något Ebba Bush Thor har så är det förtroendekapital.
Ännu har hon råd med köttbullar och potatismos.
