Hon har fått bajs i brevlådan och på nätet. Mona Sahlin känner igen alla de sexuella hot på nätet som kvinnliga journalister vittnat om de senaste dagarna.
– Hatet har verkligen följt mig i mina 30 år i politiken. Det är så likt, hatet som möter en känd etablerad kvinna som jag, eller en 20-åring som skriver en åsikt på en blogg och blir utsatt, säger Mona Sahlin, Socialdemokraternas tidigare partiledare.
Lägger ansvar på kvinnorna
Hon välkomnar debatten med öppna armar, och säger att det viktigaste är att den verkligen tas på allvar.
– Det är möjligt att man måste skärpa lagstiftningen, men jag känner en gnagande osäkerhetskänsla av att man i första hand måste ta det på allvar, oavsett hur lagstiftningen ser ut. Det finns en koppling mellan den fruktansvärda gruppvåldtäkten i Indien och hat på nätet. Det är så alltifrån polisen till ansvariga utgivare som ser de här uttrycken måste börja se det. Det gör man inte i dag. Det finns en känsla i offentliga Sverige, att "lite får man tåla". Det är samma sak som "går du med en kort kjol i parken om natten får du väl fatta att du blir våldtagen". Man lägger så mycket ansvar på kvinnorna själva och har flyttat upp beviströskeln för att det sker på nätet, säger Mona Sahlin.
"Män som hatar kvinnor"
De sexuella hoten handlar egentligen inte om sex utan makt, fortsätter hon:
– Det är män som hatar kvinnor, men det är också män som hatar tanken på att tappa makt, att tappa utrymme, att tappa en rätt att vara, som man upplever att man har. Ju fler kvinnor som är synliga och hörs i den offentliga debatten så blir hotet mer och mer påtagligt för de här männen, säger Mona Sahlin.
Kända kvinnor om hoten:
Caroline Szyber, riksdagsledamot, KD:
Vad hände dig?
– Sedan jag kom in i riksdagen har jag både fått näthat och näthot. Det har varit väldigt många sexuella anspelningar. Det som lästes upp i Uppdrag granskning hade kunnat skickas till mig också. Att jag ska bli gruppvåldtagen till exempel.
Vad hände sedan?
– Jag har fått bra stöd från riksdagen. När det har varit hot har jag polisanmält. De har inte gått vidare, bland annat fick jag min identitet kapad. Den profilen stängdes ner och då gick inte polisen vidare. Jag tycker att man alltid ska anmäla, om man vill få bort uppgifter från stora sajter behövs också en polisanmälan. Det är viktigt att polisen tar det här seriöst och även om det är svårutrett måste polisen ge en återkoppling. Det är inte heller så att alla är anonyma på nätet, framför allt på Facebook är det lätt att spåra. Om polisen skulle ringa upp och fråga fler, nog skulle de tänka till framöver. Polisen måste nog också jobba brottsförebyggande och proaktivt med det här.
Veronica Palm, riksdagsledamot, S:
Vad hände dig?
– Jag har fått höra att jag är dum, ful och korkad. Hatet som riktas mot mig rör framför allt invandring och sexualitet. Jag motionerade i riksdagen om vi behöver titta på lagstiftningen kring pornografi för inte så länge sedan, och har fått jättemycket mejl och Twitter-kommentarer om hur jag tillfredsställer mig och hur mycket porr jag kollar på. Om det blir socialt accepterat att vara rasistisk och sexistisk på nätet, så blir det för den grupp som hotar kortare. Risken för att det faktiskt blir riktiga hot och att människor blir rädda blir större. När människor blir rädda begränsar de sig, och flickor och kvinnor i Sverige behöver inte begränsas mer än vad de redan är.
Vad hände sedan?
– Jag upplever inte att jag tagit mot hot direkt riktade mot min person. En del mejl har jag lämnat över till säkerhetstjänsten i riksdagen eftersom de haft en hotfull ton. Hade någon sagt de saker man mejlar till mig till mitt ansikte hade jag kunnat polisanmäla, för så beter man sig inte. Såhär skulle vi aldrig bete oss mot varandra i telefon, eller när man möter någon på gatan. Jag har nog sett mellan fingrarna.
Mona Sahlin, tidigare partiledare, S:
Vad hände dig?
– Det värsta jag har varit med om var när Östgötakorrespondenten hade en jättebra ledarsida för ett år sedan om Utöya. Då skrev någon i kommentarsfältet att "om det dog en ny, ung, spirande Mona Sahlin på Utöya så blir Norge ett bättre land i framtiden. Heja Breivik!"
Vad hände sedan?
– Det låg där timme ut och timme in. Jag fick själv ringa och då fick jag till svar att de inte hade någon som modererade men att jag själv kunde skriva en kommentar om att jag inte håller med. Det tog över ett dygn innan den plockades bort. Jag var så förbannad och ganska rädd.
Anna-Lena Lodenius, 54, författare och journalist, Stockholm:
Vad hände dig?
– Det är när jag syns i radio och tv som hoten kommer. Men jag har varit med så länge så jag är lite luttrad. Jag märker att folk omkring mig blir mer upprörda än vad jag blir över de hot jag får.
– Förr kom hoten brevledes och telefonledes. Med nätet har det blivit lättare att sprida hat och hoten har blivit grövre. Jag får höra det som andra kvinnor får höra, men har sluppit några av de värsta sexgrejerna, det beror nog på min ålder.
– Jag tillåter mig inte att känna rädsla, då skulle jag inte kunna jobba med det här.
Vad hände sedan?
– De gånger jag har råkat ut för riktigt allvarliga hot har jag polisanmält dem. Ofta läggs de ner, men det har också väckts åtal. Det är inte alltid jag själv som anmäler. Vissa hot har kommit till JK:s kännedom ändå. På 1990-talet dömdes två personer för att ha mordhotat mig i en nazisttidning.
– Jag stänger ofta ner kommentarsfunktionen på min egen hemsida, och jag orkar inte läsa om man diskuterar mig på Flashback och Avpixlat.
Isabella Lövin, 49, författare EU-parlamentariker för Miljöpartiet, Bryssel:
Vad hände dig?
– I samband med att min bok "Tyst hav" kom ut var det anonyma röster på nätet som skrev att de visste var jag bodde. Då blev jag ju rädd. Man har spridit felaktigheter om vad jag har sagt, hittat på att jag ljuger.
– Det är nåt man helst ska vilja rinna ut i sanden, man vill ju helst inte reta upp de krafterna. Man känner sig väldigt ensam på sin kammare när man googlar på sitt namn.
– Om man jämför näthatet med nätkärleken har jag fått otroligt mycket mer kärlek än hat. Nätet är ju helt fantastiskt, men har den baksidan att man skriva hemska saker.
Vad hände sedan?
– Jag kontaktade polisen men gjorde aldrig en anmälan. Om någonting skulle hända så ville jag att de skulle känna till hoten.
Unni Drougge, 56, författare, Stockholm:
Vad hände dig?
– Jag har blivit utsatt för så mycket näthat att de flesta skulle trilla baklänges om de fick läsa de brev och kommentarer jag har fått. Jag hört allt som kan göra en kvinna ledsen: att jag är ful, att jag borde straffknullas, att de vet var jag bor, att jag är en misslyckad patetiskt rugguggla och att jag är en dålig mamma. Och då har jag inte ens läst vad som står om mig på Flashback.
Vad hände sedan?
– En gång gick jag till polisen när jag visste vem som gömde sig bakom pseudonymen. De var hjälpsamma men kunde inte göra något.
Jag har lärt mig att vända ryggen till. Jag tar bort de grövsta kommentarerna från min blogg. Jag läser aldrig kommentarsfälten till artiklar jag har skrivit. Men det värsta är inte hoten som kommer från smågubbarna ute på landet, utan från män med verklig makt.
Alexandra Charles, PR-konsult och nattklubbsdrottning:
Vad hände dig?
– Jag mejlar, bloggar och twittrar och då är det klart att man får respons, både positiv och negativ. Jag har inte fått några direkt hatiska kommentarer eller hot utan det är mer av typen "jäkla subba" och "du är en idiot". Om man är en offentlig profil och sticker ut hakan, får man räkna med att få en del smällar. Det kan jag ta. Men jag har inte fått några allvarliga hot via nätet.
Vad hände sedan?
– Den typen av kommentarer som jag har fått lägger jag inte så mycket vikt vid. Jag är van. Men om jag skulle känna mig allvarligt hotad skulle jag anmäla det till polisen. När jag var yngre blev jag hotad, men då var det inte via nätet. Då anmälde jag det men fick ingen hjälp. Man kan inte få det om det inte är något brott begånget.
Mi Ridell, 44, skådespelerska och sångerska:
Vad hände dig?
– Jag har haft en hemsida länge och jag har fått utstå massor av näthat genom åren. Jag känner ingen offentlig kvinna som inte har blivit utsatt. Man ska inte bry sig, men det är klart att man bryr sig. Det finns stunder då jag har känt mig hotad, men jag har försökt att inte låta det påverka mig i mitt vardagliga liv. Jag känner igen mig i det som andra kvinnor har berättat om. Det är som att vi fått samma typ av kommentarer, fast i olika versioner.
Vad hände sedan?
– Jag har låst kommentarfunktionen på min hemsida. Det fungerade inte att ha den öppen. Jag har aldrig polisanmält sådant som kommit till mig via internet. Det känns så diffust och svårt att komma åt. Jag tycker att motreaktionen mot näthatet, "nätkärlek", är så härlig. Vi ska inte behöva stå ut med allt det här hatet. Det bästa sättet att motverka det är med kärlek.
Malena Ernman, 42, operasångare:
Vad hände dig?
– Att bli bedömd på alla plan av olika människor ingår tyvärr i mitt jobb. Jag önskar att det inte var så men folk har ju som bekant åsikter och vissa av oss kan inte hantera dem så bra. Jag försöker att inte läsa de elaka kommentarerna men ibland kommer jag inte undan. Jag vägrar att låta sådana saker påverka mig. Det är priset vi får betala för att vi väljer att vara tillgängliga i sociala medier. Min publik är min arbetsgivare och jag har aktivt valt att vara tillgänglig för dem som är intresserade. Och kärleken jag får på nätet är så oändligt mycket starkare och större än hatet.
Vad hände sedan?
– Jag bemöter aldrig kommentarer som är skrivna av personer som inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk. Jag tror inte att man har någonting att vinna på att ta en diskussion med någon som väljer att ägna sitt liv åt att hata. De är oftast trasiga stackare och många behöver nog hjälp, men skulle jag ägna min tid åt det skulle jag inte ha någon tid över åt att sköta mitt jobb. Jag har aldrig polisanmält något.
Anna Brolin, 32, reporter och programledare:
Vad hände dig?
– Jag har fått en hel del elaka kommentarer via mejl och Twitter. Det har nog de flesta. De skriver att jag är tjock och ful. Det är alltid mycket fokus på utseendet. Oftast är det killar som skriver. Det är klart att jag blir ledsen, men det allra värsta var när någon skrev att jag förtjänade en Anna Lindh-behandling. Det tog på ett helt annat sätt.
Vad hände sedan?
– Jag gjorde ingen polisanmälan efter Anna Lindh-kommentaren men jag berättade för vår säkerhetsavdelning. Jag tyckte så klart att det var väldigt obehagligt men det påverkade egentligen inte mitt vardagliga liv. Jag vet inte hur man ska råda bot på näthatet. Det är svårt att komma åt, men någon form av lagstiftning borde det finnas.
Premium
Premium
Premium