Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tiggerifrågan delar den norska idyllen

Den lilla idyllen på norska sydkusten ligger i den enda kommunen som har förbjudit tiggeri. Foto: Oskar Månsson
Expressen träffar politikern Einar Holmer-Hoven, 46, som är drivande i förbudsfrågan. Foto: Oskar Månsson
Hans politikerkollega Jorunn Elisabeth, 37, tycker däremot helt annorlunda. Foto: Oskar Månsson
Maria säljer kläder och tidningar i byn. Före förbudet brukade hon tigga. Foto: Oskar Månsson

LILLESAND, NORGE. I Sverige är tiggeri lagligt, i Norge är det upp till kommunerna att bestämma.

Men i praktiken är länderna ganska lika – i 426 av 427 norska kommuner är det tillåtet att ställa ut en kopp och be om pengar.

Expressen åkte till undantagssamhället Lillesand där tiggeriförbudet splittrar invånare och politiker.

Båtarna gungar längs bryggorna, de vita trähusen skiner i vårsolen. Det lilla skärgårdssamhället Lillesand på den norska sydkusten är framför allt känt som en sommardestination, men skönheten är påtaglig även i april.

Lillesands kommun är belägen i södra Norge.

När jag möter Jorunn Elisabeth Lossius på ett litet kafé känner jag mig närmast klyschig när jag påpekar hur idylliskt det är. Men Jorunn Elisabeth nickar.

– Precis så ska Lillesand uppfattas. Som ett varmt och gott lokalsamhälle, säger hon.

– Det är därför som jag och många andra blir ledsna när vi får uppmärksamhet för tiggeriförbudet. Vi blir kända som den hårda kommunen som förbjuder människor i nöd att be om hjälp.

Jorunn Elisabeth är 37 år gammal och vice ordförare i kommunstyrelsen. Hon tillhör Kristelig Folkeparti, systerparti till våra Kristdemokrater. Fram till för drygt två år sedan jobbade hon som länssekreterare i partiet, men blev så engagerad när tiggeridebatten blossade upp att hon även inledde en aktiv politikerkarriär. Trots hennes ställningstagande klubbades förbudet igenom i Lillesand, liksom i grannkommunen Arendal – där det dock skrotades efter bara några månader. Jag frågar Jorunn Elisabeth varför hon tror att just Lillesand införde sina regler.

– Det var mycket debatt på nationell nivå och vi är en traditionell Høyre-kommun. I grunden tror jag att det handlar om rädsla, och att det finns ett stigma kring romer. Det kom också in klagomål från äldre personer i kommunen som kände oro inför något som var ovant och nytt för dem.

Kan du förstå dem?

– Jag kan också tycka att det är störande om någon ropar eller uppträder aggressivt, men att sopa problemet under mattan löser ingenting. Då skickar vi bara det vidare till våra grannkommuner.

Hur såg situationen ut här?

– Det har inte varit några problem varken till omfattning eller karaktär. Numera handlar det i huvudsak om tre personer och det är samma personer som var här tidigare. En sitter utanför en butik, en utanför banken, en utanför Vinmonopolet. De säljer tidningar och andra saker i stället, men folk sticker till dem pengar ändå. Man kan fråga sig om förbudet löst ett problem eller om det bara tagit nya former.

Men är det inte bättre att sälja saker än att tigga?

– Det är bra att sälja, det känns förhoppningsvis mer värdigt. Men det handlar om principen om att man inte kan förbjuda folk att be om hjälp, samt synen på våra medmänniskor. Det enda som skiljer dem från oss är att vi har haft turen att födas här med silversked i mun.

 

LÄS ÄVEN: ÖZZ NÛJEN: Erkänn att du innerst inne är avundsjuk på tiggarna

 

Jorunn Elisabeth, 37, är vice ordförare i kommunstyrelsen. Hon tillhör Kristelig Folkeparti, systerparti till våra Kristdemokrater. Foto: Oskar Månsson

Vill utbilda tiggare i ”folkskick”

När reglerna infördes våren 2015 hade förbudssidan vunnit en omröstning i kommunstyrelsen med 14 röster mot 13. Senare samma år röstade man på nytt, då blev det 15-12 i förbudssidans favör.

I juni i år ska frågan tas upp på nytt på. Den här gången kommer Jorunn Elisabeth och hennes partikamrater lägga fram ett reviderat förslag som bygger på en kompromiss där man utbildar tiggare i “folkskick” och inför bestämda tiggerizoner. På så vis hoppas de få med sig representanter från Høyre, Fremskrittspartiet och det värdekonservativa Pensionärspartiet som tidigare velat behålla förbudet.

– De övriga partierna är med oss. Jag blev lite överraskad att Pensionärspartiet var öppna för förslaget. Och Høyre upplever jag som splittrade. Deras ungdomsförbund vill upphäva förbudet.

Vi har druckit upp vårt kaffe. När jag upplyser Jorunn Elisabeth om att jag senare ska träffa Høyre-politikern Einar Holmer-Hoven skrattar hon till.

– Han är väldigt principfast.

Är det så?

– Ja, du kommer få tydliga svar. Han är en bra man som vi samarbetar väl med. Men i den här frågan tycker vi väldigt olika.

Den lilla idylliska byn tillhör den enda kommunen i Norge som valt att förbjuda tiggeri. Foto: Oskar Månsson

”Det har aldrig varit någon som sagt något negativt”

Mitt emot kaféet som jag nyss varit på ligger Allehaande, en liten butik som säljer kläder och inredning. Utanför butiken är Lillesands invånare vana att se Maria, en medelålders kvinna från Rumänien. Här brukar hon sitta och sälja tidningar och stickade kläder. Men nu har hon inte synts till på länge.

– Vanligtvis brukar hon komma i mars, men jag vet inte vart hon tagit vägen. Om hon blivit bortjagad eller bara är någon annanstans, säger Sølvi Tegnander Bækkelund.

Sølvi är butikschef för Allehaande. Hon tycker liksom Jorunn Elisabeth Lossius att förbudet svärtar ner Lillesands rykte.

– Jag tycker att man ska ha respekt för människor och situationen de kan vara i. Och jag förstår inte hur det kan vara ett stort problem, de få som sitter här är väldigt hövliga.

Hur reagerar dina kunder?

– Det har aldrig varit någon som sagt något negativt. Men jag känner till butiksägare som tycker att förbudet är bra. Byn är väldigt splittrad.

 

LÄS ÄVEN: Tiggerisamordnarens vändning om en ny lag

 

Butikschefen för Allehaande har inget emot att människor tigger. Tvärtom tycker hon att förbudet ger en dålig bild av byn och kommuen. Foto: Oskar Månsson

Kallar sig själv ”en ond politiker”

Einar Holmer-Hoven, 46, kommer in på kaféet där jag tidigare träffat Jorunn Elisabeth Lossius. Einar kommer just från jobbet på Skatteverket i grannorten Grimstad, men för invånarna i Lillesand är han mest känd som kommunpolitiker. En Høyre-politiker. En ond politiker. Det sista säger själv, halvt på skämt, halvt på allvar.

– Det har varit väldigt tufft att fronta förbudssidan. Vi har behandlat saken tre gånger i kommunstyrelsen och det har varit hårda diskussioner och mycket känslor, framför allt hos mina motståndare. Men deras sida är mer komfortabel att vara på, för det framställs gärna som gott mot ont. Jag hamnar i försvarsposition hela tiden.

Vad har det inneburit för dig?

– Det har tagit hårt, det var en period när jag funderat på att lägga av med politiken. Gamla vänner slutade hälsa på mig. Det här en liten by, förstår du. De hade en totalt annan uppfattning och såg mig som… inte snäll helt enkelt.

Finns det någon annan politisk fråga som engagerar lika mycket?

– Inte i närheten.

För Einar Holmer-Hoven handlar förbudet, precis som Jorunn Elisabeth Lossius antydde, om principer. Han refererar visserligen till lokala undersökningar som visar att en klar majoritet var för förbudet när det infördes, men framför allt tycker han att motståndarsidan resonerar bakvänt. Om man vill hjälpa en tiggare måste man stötta på deras hemmaplan, menar han.

– Tiggandet har blivit som en livsstil för många. Man åker till ett land i norr, klär ner sig om det behövs, sätter sig på gatan. Det är ett beteende som går i generationer. Det måste vara väldigt nedvärderande.

”Tiggandet har blivit som en livsstil för många. Man åker till ett land i norr, klär ner sig om det behövs, sätter sig på gatan”, säger Einar Holmer-Hoven. Foto: Oskar Månsson

Men många gör väl det för att det inte finns alternativ?

– Men det finns många människor som inte kommer till Norge, det finns alltid alternativ.

Einar Holmer-Hoven funderar lite.

– Visst, det bästa är säkert att komma till Norge för många. Om genomsnittslönen för polis, lärare och sjuksköterskor är 60-70 kronor om dagen i Rumänien och man jämför det med att tigga i Norge där man kanske får 200-300 kronor på en dag så förstår jag varför folk väljer det. Men det ger ingen bra signal. Enda sättet att lösa situationen är att satsa på utbildning och jobb.

Problematiken i Rumänien har funnits länge. Är det realistiskt att tro att det löser sig?

– Men vad hjälper det att ge pengar i koppen? Man upprätthåller bara systemet.

Den enskilde som är här kan man väl hjälpa?

– Ja, det kan man. Men jag har läst på hemsidorna till hjälporganisationer i Rumänien, de vill heller inte att man ska skänka. På vissa ställen i Rumänien får skolorna stänga på våren när folk ger sig av.

Då ger du inte pengar själv?

– Nej, det gör jag inte. Men jag kan köpa saker som de säljer. Och min familj skänker 11 000 kronor om året till två indiska familjer. Sådana lösningar tror jag på.

Skjuter ni över ett problem till grannkommunerna?

– Det är upp till varje kommun att bestämma hur man vill ha det. Jag hoppas på ett nationellt förbud. Men för mig hade det varit galet att ändra sig efter hur andra kommuner gör. I så fall bryr man sig inte om tiggarnas situation, utan om sitt eget rykte i första hand.

Vad tror du om en kompromiss?

– Jag tror inte på det. Pensionärspartiet stöder förslaget, men de vill ha tiggarzonerna utanför byn. Det är därför som de tycker att det är en bra lösning. Men att lära personer “folkskick”? Sätta dem i zoner? Det är stigmatiserande om något.

Reportaget avslöjade kriminellt nätverk

Den 19 april, dagen efter mitt möte med politikerna, pratar många i Norge om tiggeri. Brennpunkt, NRK:s program för undersökande journalistik, sänder ett tv-reportage från Bergen som väcker starka känslor.

NRK:s reportrar har under två år följt ett rumänskt kriminellt nätverk som inte bara kontrollerar delar av prostitutionen och droghandeln i landets näst största stad, utan även tiggeriet. NRK kartlägger ett nätverk bestående av minst 140 personer och avslöjar att över 100 miljoner kronor har förts över från Bergen till Rumänien under de senaste fem åren, till största delen mellan privatpersoner. Reportrarna intervjuar även avhoppare som berättar hur de under hot tvingats till tiggeri och prostitution av nätverkets ledare.

I reportaget från NRK följer man kriminella som hotar människor, tvingar dem att tigga och prostituera sig. Foto: NRK

Programmet får senare kritik, bland annat för bruket av vissa bilder, men skildrar en annan verklighet än den som Forskningsstiftelsen Fafo beskrev i sin rapport från 2015. I rapporten, som flitigt citerats i den offentliga norska debatten, slår forskarna fast att tiggeri endast i undantagsfall kan kopplas till organiserad brottslighet.

Dagen efter tv-reportaget sänts säger Norges statsminister Erna Solberg (Høyre) i en intervju med NRK att hon “reagerar skarpt” på innehållet. Hon understryker att hennes parti vill införa ett nationellt förbud. Samtidigt kommer rapporter om hur tiggare i Bergen attackerats och misshandlats till följd av programmet.

Jag ringer upp Jorunn Elisabeth Lossius, KrF-politikern som kämpar mot förbudet, och frågar om hennes reaktion på reportaget. Hon svarar att hon blivit upprörd över hur människor utnyttjas, men det ändrar inte hennes uppfattning.

– Det går inte att dra paralleller till Lillesand. I Bergen handlade det om organiserad brottslighet, primärt om prostitution och drogförsäljning. Tiggeriet var mest en täckmantel. Jag tycker att vårt förslag om en kompromiss är mer aktuellt än någonsin.

Upprätthåller man inte på så sätt ett destruktivt system?

– Jag är helt enig i att man måste börja med att hjälpa till i hemmiljöerna. Men det här handlar inte bara om romer, det handlar om narkomaner i storstäderna och andra som har det svårt. Om man förbjuder dem att be om hjälp hamnar de lätt i ljusskygga verksamheter som är mycket värre.

 

LÄS ÄVEN: Så styr nätverket tiggeri, narkotika och prostitution

 

Maria är ovälkommen – men gillar ändå byn 

Några dagar senare är jag tillbaka i Lillesand för att fråga byns invånare om vad de tycker om förbudet. Det är svårt att få folk att ställa upp med namn och bild, oavsett åsikter.

När jag går förbi Allehaande, butiken som jag tidigare varit inne i, upptäcker jag att Maria, den rumänska kvinnan som tidigare tiggt och på senare år sålt tidningar och stickade kläder, har kommit tillbaka. Nu sitter hon bredvid en papperskorg på gatan utanför butiken. Jag köper en tidning av henne, den kostar 100 kronor och ges ut av en lokal församling. Jag presenterar mig som journalist, pekar på mitt block. Maria nickar.

– Jesus hjälper oss, säger hon och pekar på tidningen, sedan på ett foto med hennes dotter och dotterns två små barn.

– Barn. Diabetes. Inga pengar.

Maria, som säljer kläder och tidningar i stället för att tigga, visar upp fotografiet av sin familj. Foto: Oskar Månsson

Jag ställer ett par frågor men har svårt att göra mig förstådd, vi delar för få ord. Jag försöker fråga vad hon tycker om Lillesand.

– Lillesand? Bra.

Vi kommer inte längre. Jag går in i butiken där jag på nytt träffar ägaren Sølvi Tegnander Bækkelund.

– Maria kom hit för några dagar sedan, jag blev lika överraskad som du, säger Sølvi.

Hur är det med henne?

– Vi förstår inte varandra så bra, så det är svårt att veta. Men jag har märkt att hon är försiktig. tidigare brukade hon hälsa på dem som gick förbi, men nu sitter hon tyst. Det är inte omöjligt att ryktet om dokumentären från Bergen har gått. Hon kanske helt enkelt är rädd.

Maria utanför butiken i Lillesand Foto: Oskar Månsson

ENKÄT: Så tycker Lillesands invånare i tiggerifrågan 

• Knut, 68, pensionär

– Jag tycker förbudet är bra. Tiggeri är förnedrande. Det är bättre att ge pengar till de behövande i Rumänien, så att de får möjlighet att bygga upp något där. Men det händer att jag ger pengar till tiggare själv, framför allt om man ser att någon är handikappad.

 

• Hanne och Birte, mammalediga

– För mig är det ingen stor fråga. Jag flyttade till Lillesand för fem år sedan och märker ingen större skillnad före och efter förbudet, säger Hanne.

– Skillnaden är väl att de säljer saker nu. För mig har det aldrig varit något problem. Men jag har hört om dokumentären från Bergen och man vill inte ge något om det är organiserat, säger Birte.

 

• Ove Olsen, 90, pensionär

– Jag är glad att jag bor i Lillesand som har förbud. Det är nedvärderande för Norge att vi har tiggare, dessutom importerade från andra länder. I (grannkommunen) Kristiansand är det väldigt många tiggare och det är obehagligt.

 

• Niklas Grønning, 40, bankman

– Jag har aldrig upplevt tiggeri som något problem här i Lillesand, och jag tror inte att ett förbud är den rätta vägen att gå. Jag tror att man måste se djupare på problemet än att införa ett förbud. Man måste inse att det handlar om människor i nöd.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!