Under "Mediedagarna", som hålls i Göteborg i dag och i morgon, kommer flera debatter att handla om den svenska tryckfrihetsförordningen och försöken - från flera opinionsbildare - att skjuta grundlagen i sank.
Hot mot det fria ordet kan ju formuleras olika.
I åtal och domar, som när frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fälldes i Etiopien för att ha gjort sitt jobb. I hånfulla avvisande kommentarer, som när Eritreas diktator avfärdat kraven på att den fängslade reportern Dawit Isaak borde släppas.
En svensk frilansjournalist, Egor Putilov, greps nyligen i Syrien och där dödades också utrikeskorrespondenter från Sunday Times och New York Times, utsända för att bevaka regimens övergrepp på civila.
Yttrandefrihetskommitténs diskussioner om vår tryckfrihetsförordning kan i jämförelse förstås framstå som ofarliga, men de lagförslag som läggs och drivs igenom också i Sverige oroar.
Departementspromemorian om utökad signalspaning för polisen och Säpo innebär en risk för att mediernas källor kan röjas.
Lagrådsremissen om kränkande fotografering kan kritiseras för att den hämmar undersökande journalistik.
Och så vidare.
Såna här lagförslag brukar alltid försvaras med att det finns skyddsmekanismer och försvarlighetsprövningar, men i en debattartikel i Expressen av Tidningsutgivarnas jurist och Nyhetsbyrån Sirens chefredaktör konstaterades att de skärpta sekretessreglerna för passbilder inte fungerar i praktiken.
"Okritiska journalister får vad de vill ha, kritiskt granskande straffas med kalla handen" , kunde Per Hultengård och Matti Larsson belägga.
Smutskastning är ett annat hot.
Expressen publicerar i dag en krönika av Bill Keller, som var chefredaktör för New York Times när världens kanske mest ansedda dagstidning fick tillgång till tiotusentals Wikileaks-dokument.
Keller, en Pulitzer-vinnare, har många gånger vittnat om samarbetsproblem när etablerade medier som New York Times försökt förklara vikten av publicistiskt ansvar för Wikileaks.
Senast i helgen hävdade Wikileaks att New York Times, franska Le Monde och spanska El Pais är "korrupta".
En annan "korrupt" tidning är - enligt Wikileaks - brittiska Guardian, vars chefredaktör Alan Rusbridger en gång skälldes ut av grundaren Julian Assange under ett åtta (8) timmar långt möte...
Expressen står också på Wikileaks svarta lista, efter avslöjanden om sexbrottsmisstankarna mot Assange och flera granskande reportage om hur Wikileaks planerar att agera mot Sverige och kartlägger svenska journalister.
Tillsammans med pr-firman Ullman PR försöker Wikileaks nu svartmåla Expressen, och här är förstås en stark tryck- och yttrandefrihetslagstiftning en viktig garant för att redaktionerna ska våga publicera vad man anser relevant.
