54 timmar som skakade världen

Under 54 timmar sätts en hel nation i skräck.

Två bröder angriper en tidning och skjuter kallblodigt ihjäl dess medarbetare.

Attentatet väcker rädsla och ilska – men sammansvetsar också folket.

Tillsammans ställer de sig bakom ett enda budskap till terroristerna:

“Je suis Charlie”.

Dag 1

Terrorattacken

Onsdag 7 januari 2015, Rue Nicolas-Appert

Vanligtvis är Rue Nicolas-Appert en undanskymd och tyst gata i Marais-kvarteren i Paris. Här passerar inte särskilt mycket bilar. Det finns inga högljudda barer eller fullpackade restauranger. Stadens vackra byggnader och turisttäta Molin Rouge, de glada nöjeskvarteren, känns avlägsna. I fastigheterna här finns mest bostäder och kontor.

På nummer 10, i ett slitet hus med tre våningar, har tidskriften Charlie Hebdo sina lokaler. Men det syns inte. Ingen skylt på fasaden eller i entrén berättar att det är här redaktionen håller till.

Rue Nicolas-Appert var precis som vanligt även denna onsdagsmorgon – fram till klockan 11.30. De som befann sig i kvarteret undrade då: vad var det som lät?

Även på Charlie Hebdos redaktion hörde man ljuden. Deras möte hade avbrutits av något de tyckte lät som nyårssmällare. Det hade varit nyårsafton en vecka tidigare och någon kanske ville göra sig av med sina sparade fyrverkerier. Mötet fortsatte. Ingen tänkte inte mer på vad det var som smällde. Ingen anade att det var början på vad som snart skulle hända, i mötesrummet där de satt.

Som en varning de inte förstod.

Några timmar tidigare hade redaktionens medarbetare anlänt till kontoret. De skulle ha möte under förmiddagen, precis som de alltid har på onsdagar. Nästa nummer av tidningen ska diskuteras. Vilka ämnen skall tas upp? Och vad skall de ha för teckning på förstasidan den här gången? Men det blir nog inte bara diskussioner om tidningen. Man kommer också tala om hur julen och ledigheten har varit. Det är ett sammansvetsat gäng och många är inte bara kollegor, utan också vänner sedan länge.

Stéphane Charbonnier

Mötet runt det stora runda bordet på redaktionen leds av redaktören Stéphane Charbonnier. Hans livvakt Franck Brinsolaro är också där. Tidningen, och framför allt redaktören, har fått betala ett högt pris för sina publiceringar. Vid ett tillfälle utsattes de för ett brandattentat och redaktören lever med en ständigt hotbild. Han har polisbeskydd sedan 2011, men har sagt i intervjuer att han inte är rädd för hämndaktioner. I stället har han mest varit besvärad över att inte kunna cykla till jobbet utan polis i släptåg. Charbonnier har förklarat att han inte har några barn, ingen fru, ingen bil, inga skulder – han dör hellre stående än lever på sina knän, som han uttryckt det.

I rummet den här förmiddagen finns också flera av tidningens tecknare, skribenter, och en inbjuden gästredaktör. Mötet känns speciellt. Rummet är fullt av entuasiasm och glädje. Onsdagsmötena är alltid livliga, det skojas och skrattas mycket. Diskussionerna är högljudda. De har alla mycket åsikter, men så är också Charlie Hebdo en tidskrift vars uppdrag är att vara kontroversiell, med hjälp av humor. Det är därför de alla passar in just där. De lever för den retsamma humorn och sitt samhällsengagemang. De som avbildas av tidningens tecknare kan vara allt från politiker till religiösa ledare – presidenten, profeten Muhammed, eller påven. Det spelar ingen roll vilken politiker eller vilken religion som blir häcklad. Redaktionen vill utnyttja rätten att ge uttryck för olika åsikter. Det som de menar är en av grundpelarna i republiken Frankrike – yttrandefriheten.

Philippe Honoré

Samma morgon har tidningens webbredaktör, som för att dra igång det nya året, lagt ut en bild på tidningens Twitterkonto. Skämtteckningen har gjorts av den 73-åriga medarbetaren Philippe Honoré, som arbetat för tidningen sedan 60-talet. På redaktionen är man nöjd med teckningen man publicerar. Den ska föreställa en nyårshälsning från IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi, som önskar “God hälsa” inför det nya året.

Runt bordet har gruppen fastnat i en diskussion om författaren Michel Houellebecqs kontroversiella bok, som publicerats samma morgon. I boken är presidenten i Frankrike muslim. Tidningens litteraturkritiker, Philippe Lancon, tycker inte alls det är en dålig bok. Cabu, en av tidningens mest kända tecknare, håller inte med.

”Är det här Charlie Hebdo?”

Strax efter klockan 11.20 anländer två män till kvarteret i en svart Citroën C3. De kliver ur bilen och försöker hitta rätt adress. Den första personen de träffar frågar de:

– Är det här Charlie Hebdo?

42-åriga Frédéric Boisseau, som arbetar med underhållsarbete, svarar att de har kommit fel.

– Charlie Hebdo ligger några dörrar bort, säger han.

En av de beväpnade männen skjuter ihjäl honom. Småbarnspappan blir deras första offer.

Deras mål är byggnaden på gatan som har en enkel skylt ovanför porten som säger “10”.

Corinne Rey

Strax därpå anländer en av tidningens tecknare till jobbet, efter att ha varit på dagis för att hämta sin dotter. Corinne “Coco” Rey kunde ha blivit nästa måltavla – men de beväpnade männen verkar inte veta vem hon är. Hon blir i stället tvingad att släppa in dem med sin kod. Männen tilltalar henne på flytande franska och berättar att de tillhör al-Qaida. De griper tag i henne och hon ser ingen annan utväg än att göra som hon blir tillsagd.

När männen tagit sig in lämnar de Corinne Rey och dottern bakom sig och fortsätter in på redaktionen. De söker efter en säker plats. De gömmer sig snabbt under ett skrivbord.

”Det är en massaker, det är blodbad”

Det första redaktionsmötet för säsongen är på väg att rundas av när dörren plötsligt slängs upp. Den 48-årige reportern Laurent Leger sitter med ryggen mot dörröppningen och vänder sig om för att se vad som händer. Han ser en man i vad som skulle kunna vara en uniform. Mannen ser inte ut som en vanlig patrullerande polis – mer som någon från insatsstyrkan eller militären. Han har svarta kläder och en mask som täcker ansiktet. Kroppen är kraftigt byggd. I händerna håller han ett automatvapen med stadigt grepp.

Laurent Leger

Trots att mötet avbrutits abrupt är stämningen fortfarande god och uppsluppen. Kunde det vara ett skämt? Var det någon på redaktionen som skulle skoja med de andra? Det var inte ovanligt att man utsatte varandra för practical jokes.

Tvekan varar några sekunder. När doften av krutrök från korridoren utanför letar sig in i rummet förstår de. Det är inte alls ett skämt.

– Allahu Akbar! ropar mannen med automatvapnet.

Han tittar på de som sitter runt bordet i rummet, söker efter sitt första offer. Han frågar efter tidningens redaktör, Stéphane Charbonnier.

– Var är Charb? ropar mannen.

Han skriker igen:

– Var är Charb?

Sedan kommer skotten. Mannen riktar sitt vapen mot de som sitter runt bordet – en efter en. Han skjuter mot redaktören och de andra. Väljer ut vem han ska skjuta härnäst slumpvis. Det går mycket snabbt. Flera faller ihop på trägolvet i blodpölar som snart börjar växa.

Corrine Rey ser från sitt gömställe hur kollegorna attackeras. Två av tecknarna dödas framför hennes ögon. Männen agerar mycket beslutsamt. De verkar vara tränade för det de gör. De agerar nästan som soldater.

Stéphane Charbonnier, tecknarna Philippe Honoré, Jean Cabut, Bernard "Tignous" Verlhac och Georges Wolinski har träffats. De dör alla fem. Det gör också ekonomen och kolumnisten Bernard Maris, korrekturläsaren Mustapha Ourad, kolumnisten Elsa Cayat och den inbjudna konstfestivalarrangören Michel Renaud.

Reportern Laurent Leger är vid liv. Så fort skottlossningen bröt ut kastade han sig iväg och tog skydd bakom ett bord. Skytten lyckades aldrig se honom. Det han själv nu ser är fasansfullt. Han ligger ihopkrupen under bordet och ser blodet, kollegorna vars kroppar ligger utspridda över golvet och känner den tunga doften av krut. Smällarna har förbytts till tystnad. Han hör inget och vet inte vad som pågår. Har gärningsmannen försvunnit eller finns han kvar i byggnaden? Sedan hör han fotsteg och inser att den maskerade mannen är tillbaka.

Han talar med någon, oklart med vem. Han måste ha haft en medhjälpare med sig, förstår Laurent Leger, och tänker att hans tid är kommen. De ska säkert gå runt i lokalen för att försäkra sig om att ingen överlever deras attack. Men det går inte att ta sig fram i rummet. Det ligger kroppar överallt. Det är kaos och bordet är i vägen. Gärningsmännen har inte tid att söka upp de som gömt sig.

I stället lämnar de redaktionen, men ser först en av redaktionens medarbetare som lyckats ta skydd. Frilansjournalisten Sigoléne Vinson trycker bakom en vägg. Hon får ett vapen riktat mot sig. Journalisten tror hon ska dö, men får veta från mannen med automatvapnet:

– Vi skjuter inte kvinnor.

Många av de som lever och har lyckats gömma sig vågar inte komma fram, utan sitter oroligt kvar under sina skrivbord. Gärningsmännen verkar ha försvunnit. Det är tyst igen, men han är fortfarande fylld av skräck. Laurent Leger ligger stilla, alldeles stilla. Han och de andra reser sig så snart de känner att de kan. De måste försöka hjälpa de som är träffade och fortfarande lever. För några av kollegorna och vännerna är redan borta. Livlösa. De är döda. De ligger bland skisser och papper som åkt ner på golvet, nedkladdade med blod och fotavtryck.

Trots chocken lyckas Laurent Leger få fram sin mobiltelefon och ringer en vän.

– Det är en massaker, det är blodbad. Alla är döda, säger han.

Reportern ser tidningens webbredaktör på golvet, skottskadad. Han tar den blödande arbetskamratens hand och väntar på att hjälp snart ska vara framme.

Samtidigt undrar han hur han lyckades överleva.

Öppnade eld på redaktionen. De maskerade männen gick in och sköt urskiljningslöst med automatvapen mot de anställda på Charlie Hebdo. Efter attentatet var golvet på redaktionen täckt av blodpölar och högar med papper låg utspridda.

I kvarteret, på närliggande Allée Verte och den större boulevarden på andra sidan byggnaden har många hört smällandet inifrån byggnaden. De går fram till fönstren för att se vad som händer. Andra har i panik insett att det är skottlossning och flytt upp på taken. Från andra hus ser vittnen hur de två beväpnade männen påbörjar sin flykt när de möter polisen Ahmed Merabet, 42, på gatan.

Ett av vittnena tar upp sin telefon och filmar vad som sker. Han filmar mellan bladen på en plastblomma i fönstret. Den 42 sekunder filmsekvensen ska sedan ska få hela världen att må illa.

Bilderna visar hur männen går ut ur den svarta flyktbilen, sätter fart på varsin sida av en parkerad bil och rör sig framåt med snabba steg. Sedan följer åtta skott. Polismannen ligger på marken, håller upp sina händer i luften och vädjar om att inte bli dödad. Den ena skytten går fram och riktar sitt vapen mot polismannens huvud på nära håll.

Ett nionde skott ekar längs med gatan.

– Gud är stor, skriker männen när de återvänder till bilen.

Sedan hörs inga fler skott. Bara männens bil som gasar och försvinner österut.

TV: Mördarna flyr

Den franska nyhetsbyrån AFP skickar under förmiddagen ut ett brådskande nyhetsmeddelande till redaktioner över hela världen. “10 döda i skjutning på tidning i Paris”, står det. Snart kommer uppdateringarna från medier över hela världen allt snabbare och bilden blir tydligare.

Tolv personer är döda. I en attack mot en tidningsredaktion.

Det låter ofattbart och Frankrike befinner sig i ett omedelbart krisläge. Terrorn, som det varnats för under en längre period, har slagit till mot huvudstaden. Först sprider sig skräcken – sedan kommer ilskan. President Francois Hollande är snart på väg till platsen där elva tidningsmedarbetare och en polis förlorat sina liv.

– Vi är hotade för att vi är ett fritt land, säger presidenten i ett tal till nationen.

Justitieministern Christiane Taubira ansluter också till brottsplatsen och kan inte dölja sina känslor när hon med chock i blicken ser ut över det avspärrade området. På bilder visas hur hon instinktivt sätter upp ena handen för munnen.

Inom loppet av några timmar ansluter sig fransmännen till en kampanj för att hedra offren. På Twitter sprids hashtaggen #JeSuisCharlie – “Jag är Charlie” – med rekordfart. Under kvällen har Parisborna tagit sig ut på gatorna. De kommer i tusentals till Place de la République. Det stora torget fylls av folkmassan. Känslorna är påtagliga. Många kände inte offren, men har svårt att hålla tårarna tillbaka.

– Charlie! Charlie! Charlie! ropar de som har klättrat upp på statyn mitt på torget, en symbol för republikens tre principer – frihet, jämlikhet och broderskap.

De håller upp pennor eller ljus i luften. På ena sidan av statyn bildar nio lampförsedda skyltar orden “Not afraid”. På den andra sidan växer havet av blommor och ljus på marken. Strax före midnatt kommer en man med en saxofon och slår sig ner på kanten av statyn. När han börjar spela blir de som står intill alldeles tysta. De står där en lång stund och tittar mot ljusen och blommorna.

Under kvällen går den franska polisen ut med uppgifter om vilka som misstänks för terrorattentatet. Polisen jagar två bröder, som blev föräldralösa när de var barn. De växte upp i staden Rennes i nordvästra Frankrike och har båda varit kända av fransk säkerhetstjänst. Den ena brodern dömdes till fängelse 2008 efter att ha kopplats samman med en jihadistgrupp i Irak, som bland annat erbjöd träning för att hantera automatvapen.

Två bilder släpps på Cherif Kouachi, 32, och Said Kouachi, 34.

Nu vet hela världen hur Frankrikes mest jagade män ser ut.

Charif Kouachi och Said Kouachi.