Dag 3

Slutet

Fredag 10 januari 2015, Montagny–Sainte-Félicité

Lärarinnan ser plötsligt två beväpnade män framför sig. Hon har kört genom skogen i sin Peugeot 206, på väg till jobbet på skolan i Montagny-Sainte-Félicité. Den här morgonen ska sluta annorlunda än de vanliga resorna hon gör till jobbet.

Strax efter klockan 8 möter hon de efterlysta männen. Hon känner igen dem, lägger märke till raketgeväret de har med sig. De kräver att få ta över hennes bil. Bytet vid ratten går snabbt och när männen kört iväg larmar hon polisen. Hon uppger i sitt larmsamtal att de jagade bröderna Kouachi nu har lämnat platsen. De är förmodligen på väg i riktning mot Paris.

Jakten går in i ett kritiskt skede. Polis tar upp jakten längs med motorvägen RN2, i närheten av en de mest sårbara platserna i huvudstadsregionen: den stora internationella flygplatsen Charles de Gaulle. Männen har enligt uppgift haft raketgevär. Skulle de kunna attackera flygplatsen eller flygplan?

När några av de drygt 8 000 boende i Dammartin tittar upp mot himlen under fredagsmorgonen ser de inte bara stora flygplanen, som ständigt glider fram på väg mot landningsbanan på flygplatsen. Nu ser de även helikoptrar på låg höjd över samhället. Något är på väg att hända. Snart kommer order från polisen: lämna inte era bostäder!

“Var inte orolig, vi vill bara komma in”

En av företagarna i Dammartin, Michel Catalano, kommer till jobbet som vanligt den här morgonen. Han driver ett mindre tryckeriföretag, CTD. Det är ingen stor verksamhet, han arbetar där själv och har en handfull anställda. Han och den 26-årige medarbetaren Lilian Lepere är de enda som redan har börjat jobba för dagen.

Michel Catalano

Klockan 8.30 ser han genom fönstret hur två män kommer gående mot hans lokaler. De har vapen med sig, konstaterar han. Han försöker tänka ut en plan snabbt och säger åt Lilian att gömma sig någonstans.

Michel Catalano vet att han är tvungen att göra som de beväpnade männen säger. Det är ingen idé att spela hjälte och försöka göra motstånd. Männen är lugna, uppträder inte alls aggressivt som han hade föreställt sig. Instinktivt tänker han att han snart är ihjälskjuten. Det här är männen som redan hade dödat ett dussintal personer. Men till hans förvåning är de artiga och kallar honom till och med för “monsieur”.

– Var inte orolig, vi vill bara komma in, säger männen till honom.

En av bröderna blöder från halsen och Michel erbjuder sig att lägga förband på såret. Sedan gör han kaffe åt dem.

Vid 9-tiden, ska företaget få en leverans. Michel går tillsammans med en av bröderna ut för att möta leverantören, Didier. Han skakar hand med gärningsmannen, som först ger intryck av att vara polis. Sedan säger den beväpnade mannen till honom:

– Gå härifrån, vi dödar inte civila.

Michel Catalano tänker på sin anställde Lilian Lepere och undrar var han har gömt sig.

Didier har insett att något är fel och ringer polisen.

Järnring. Franska polisens insatsstyrka, med ett flertal helikoptrar, omringar industrifastigheten i Dammartin. Foto: Getty images.

“Jag är gömd på första våningen. Jag tror att de har dödat alla”

Vägarna som leder direkt till industrifastigheten i Dammartin är avspärrade. Polisen har också beslutat att stänga av infarterna till orten. De bilar som försöker ta sig in i samhället måste nu vända om. Polishelikoptrarna hovrar i dimman över CTD:s lokaler. På ett stort grönt fält syns poliser utplacerade. De är inte bara där – de är överallt. Krypskyttar har placerats ut på platser med bra uppsikt över byggnaden.

Michel Catalano har fått lämna byggnaden och är nu i säkerhet. Men Lilian Lepere är kvar – bröderna Kouachi vet fortfarande inte att han finns i byggnaden. 26-åringen ligger gömd i en kartong i ett låst rum. Han har med sig sin mobiltelefon och skickar ett meddelande till sin pappa:

“Jag är gömd på första våningen. Jag tror att de har dödat alla. Säg åt polisen att gå in”, skriver han.

Under hela dagen får polisen uppdateringar via sms från Lilian Lepere, som berättar vad som händer inne i byggnaden.

Samtidigt får reportern Igor Sahiri från den franska tv-kanalen BFMTV kontakt med bröderna inne i företagets lokaler. Cherif Kouachi berättar att attacken var en hämnd för profeten. De dödade journalisterna var inte oskyldiga civila, han beskriver dem i stället som “måltavlor”.

– Jag har skickats av al-Qaida i Jemen och det är de som har finansierat mig, säger han.

Samtalet pågår under två minuter. Sedan blir det tyst i luren.

“Jag är Amedi Coulibaly, malier och muslim. Jag tillhör islamiska staten.“

Samtidigt som polisen förbereder sig för att frita gisslan i Dammartin utbryter skottlossning i Paris. En man rusar in i den judiska matbutiken Hyper Cacher i Port de Vincennes i de östra delarna av staden. Han har automatvapen och öppnar eld så fort han kommer in i butiken. Enligt vittnesuppgifter låter han hälsa till polisen:

– Ni vet vem jag är.

Det vet polisen. Mannen är Amedy Coulibaly. En 32-åring som haft samma intresse som åtminstone en av bröderna Kouachi – att lära sig strida mot amerikanska styrkor i Irak. Mannens identitet och en bild publiceras snart och franska myndigheter uppger att det är denne man som också är misstänkt för dödsskjutningen av polisen Clarissa Jean-Philippe i Montrouge.

Heyat Boumeddiene

Polisen publicerar även bild på hans flickvän, 26-åriga Hayat Boumeddiene. Det uppges först att också finns i butiken - men uppgifterna visar sig vara felaktiga. I stället har hon fem dagar tidigare anlänt till flygplatsen i Istanbul, där hon fångas på bild av övervakningskameror. Kvinnan, som senare ska kallas Frankrikes mest jagade kvinna och beskrivs vara beväpnad och farlig, har sannolikt rest vidare från Turkiet till Syrien. Också hon beskrivs som radikaliserad och hon har dessutom haft hundratals telefonsamtal med Cherif Kouachis hustru.

I butiken finns flera kunder, i full färd med att plocka på sig varor. Mickael B ska precis betala när han plötsligt hör skott. Han tar tag i sin sons krage och springer mot andra änden av butiken. Han och andra kunder flyr nerför en spiraltrappa, som leder till nedervåningen. De hittar ett frysrum som de söker skydd i. De vet att de inte är säkra – dörren går inte att låsa. Snart skickas en butiksanställd ner som säger att alla måste komma upp.

När Mickael är tillbaka på övervåningen ser han en man som ligger döende i en pöl av sitt eget blod.

Gisslantagaren presenterar sig.

– Jag är Amedy Coulibaly, malier och muslim. Jag tillhör islamiska staten, säger han.

Kunderna får lägga ifrån sig sina telefoner på golvet under tiden som Coulibaly går runt i butiken och talar om Palestina, franska fängelser och hans “bröder” i Syrien. En av kunderna får syn på ett vapen som ligger vid kassadisken, tar den och ska försöka skjuta. Det går inte, vapnet fungerar inte.

Amedi Coulibaly vänder sig om och skjuter honom direkt.

Han kräver sedan att Mickael ska ringa media. Han vill tala med en journalist, säger han.

Under samtalet med tv-kanalen BFMTV berättar Coulibaly att han har varit i kontakt med bröderna Kouachi.

– De började med Charlie Hebdo och jag började med polisen, säger han.

När samtalet avslutats och gärningsmannen försvinner in i en av butikens gångar lyckas Mickael få kontakt med polisen. En polisman ger instruktioner om att alla i gisslan ska vara beredda att kasta sig ner på marken. Han får veta att polisen ska gå in i butiken. Det kommer att ske mycket snart.

TV: Gisslantagarens telefonsamtal

Bröderna Kouachi har förklarat under förhandlingar med polisen att de är beredda att dö som martyrer. När mörkret har sänkt sig öppnar de en dörr på glänt från den omringade fastigheten. De skjuter mot poliserna de ser utanför.

I stora delar av samhället hörs en kraftig smäll, det låter som en explosion. Sedan några mindre, snabbt efter varandra. Ljudet av den smattrande eldgivningen letar sig genom skogsdungen och når till skolan, en halv kilometer från företaget CPD:s lokaler.

– De har börjat nu, utbrister en polis utanför skolans idrottshall.

Skottsalvorna fortsätter en kort stund. Direktsända bilder visar dramat på avstånd. Det ryker från taket på byggnaden. Journalisterna förstår att dramat är på väg att få sin upplösning och alla rusar i riktning mot skogsdungen bakom idrottshallen. Någon halkar i den leriga gräsmattan. Poliser bildar en mur för att ingen ska kunna ta sig för nära.

Skotten har tystnat och alla på platsen tittar på varandra och undrar: är det över nu?

Polis bekräftar att gisslan i byggnaden, Lilian Lepere, har räddats och är välbehållen.

De uppger samtidigt att bröderna Kouachi är döda.

TV: Slutet för bröderna

Några minuter efter att polisen öppnat eld mot CPD:s lokaler i Dammartin har gisslantagaren Amedy Coulibaly gått ner på knä i butiken i Port de Vincennes. Mickael har inte lagt på efter samtalet med polisen. På utsidan kan de därför höra hur gisslantagaren nu fokuserar på sin bön.

Ljudet är bedövande när poliser stormar butiken. Kunderna kastar sig mot golvet, precis som de fått instruktioner om. Skottlossning hörs. Coulibaly är ihjälskjuten.

Mickael förstår snart att de har klarat sig. De lever!

Utanför avspärrningarna vid butiken har anhöriga väntat hela dagen. De har genomlidit några av de svåraste timmarna i sina liv. Nu ser de hur gisslan springer för sina liv ut ur butiken. Panik och lättnad i blickar och ansikten, barn i tröstande famnar.

De flesta kan återförenas med sina familjer. Men inte alla.

Fyra kunder ligger döda kvar på golvet i butiken.

TV: Gisslandramats upplösning

Söndag 11 januari 2015

Nyhetsbyrån AFP berättar i ett telegram: “Minst 3,7 miljoner människor marscherade mot extremism över hela Frankrike i den största mobilisering som någonsin setts i landet, enligt inrikesministeriet. I Paris deltog upp till 1,6 miljoner i en kolossal kortege till minne av 17 offer för islamisters dåd, men det var svårt att bedöma en exakt siffra med anledning av demonstrationens omfattning.

Utanför den franska huvudstaden anslöt sig fler än 2,5 miljoner till sammankomsterna”.

Foto: Stella Pictures.