Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Terese Cristiansson: Jag levde hemma hos talibanerna

** Talibanerna har tagit kontrollen över hela byar i
norra Afghanistan. Där styr de med skuggregering och
skräckvälde. Över 40 nationer jagar dem.
** I största hemlighet har Expressens medarbetare
Terese Cristiansson som första svenska journalist
bott hos talibaner i deras lerhus.
** Läs om hennes unika möte med talibanfruarna
som berättar om sin vardag, och hur de
hjälper sina män under hemliga operationer i
skydd av mörkret.
Talibanerna har tagit kontrollen över hela byar i norra Afghanistan. Där styr de med skuggregering och skräckvälde. Över 40 nationer jagar dem.Foto: Foto: Terese Cristiansson
Foto: Foto: Terese Cristiansson
I största hemlighet har Expressens medarbetare Terese Cristiansson som första svenska journalist bott hos talibaner i deras lerhus.
Talibanen Jawad, 24, säger att jag ska ta på mig burkan och följa honom.
Jag har tjatat om att få träffa kvinnorna i huset där jag bor. Talibanerna har tvekat eftersom de befarar att jag kommer ge deras fruar västerländska idéer.
Men plötsligt har jag fått tillåtelse att lämna mitt gömställe och möta kvinnorna vägg i vägg.

Jawad är spion åt talibanerna. På dagarna när han går till sitt jobb inom den afghanska regeringen glänser kinderna renrakade, men inför sina talibanoperationer tar han på sig lösskägg och peruk så att han ser ut som de andra.
- Ingen känner igen mig då, och sen har jag helst skägg som det står i Koranen, säger han.
Jag bor hos Jawads familj i deras enkla lerhus i en by som helt styrs av talibaner.
Nu har han fått tillåtelse av sin kommendant att sammanföra mig med kvinnorna i huset. Jawad har tyckt det var märkligt att jag vill träffa dem, han förstår inte alls varför, men efter mycket tjat har de gått med på min förfrågan.
- Ta på dig burkan. Tolken får inte följa med in, säger Jawad.
Jag vet inte vad jag har att vänta mig av kvinnorna, de är uppfostrade att hela min uppenbarelse är fel, men hur kommer de att visa det?
När jag stiger in i rummet - alla männen stannar utanför - kommer fem kvinnor mot mig, två bär på små barn. De bär färgglada tunikor och sjalar som de håller på plats med sina hennafärgade fingrar. De rycker nästan våldsamt av mig burkan och sticker en bukett rosor i handen på mig, precis så oväntat som hela Afghanistan kan vara.
- Sätt dig där, säger de och pekar på en madrass.
Tolken får inte befinna sig i rummet utan han står utanför fönstret och skriker översättningarna. Han säger åt mig att prata högt eftersom han har så många flugor runt sig att han inte hör. Situationen är på många sätt absurd, men också väldigt allvarlig.

Jag befinner mig i Kunduz, en grannprovins till den svenska ISAF-truppens fyra ansvarsprovinser i Afghanistan. Det är är också en av provinserna i det så kallade RC NORTH, som är en militär beteckning för hela norra Afghanistan, där det militära arbetet de senaste månaderna bland annat letts av svenske översten Bengt Sandström. Kunduz är tillsammans med den andra grannprovinsen Baghlan stora problemområden som även de svenska soldaterna tvingas ta del av. Samtidigt som jag besöker området pågår en stor multinationell operation i Baghlan samt i den så kallade Kunduzkorridoren som svenskarna deltog i. Mycket talar även för att de upprorsmän som finns i det svenska området, exempelvis där två officerare dödades i februari, har kontakt med talibanerna i Kunduz. Enligt Jawad är till och med flera av hans grannar i byn utskickade på poster i svenskarnas provinser för att strida där.
Platsen är inte säker, förra året kidnappades den amerikanske journalisten Stephen Farell och hans tolk Sultan Munadi. Farell fritogs men tolken dödades vid fritagandet. För ett par veckor sedan kidnappades en japansk journalist i området och ingen vet vad som hänt med honom.
Men jag vill veta vilka den svenska styrkans fiende är. Vad som driver dem. Hur deras fruar har det. Hur de tänker sig Afghanistans framtid - inte minst för kvinnorna.

I tre månader
har jag planerat för ett några dagar långt besök hos talibanerna, för närvarande några av världens mest jagade upprorsmän.
Hemlighetsmakeriet har varit enormt. Gruppen jag träffar har godkänt besöket, jag behöver inte känna mig hotad bland dem. Men de har gjort klart för mig att de inte kan skydda mig mot andra talibanenheter som finns i samma område.
Redan inför resan hit, när jag lämnar huset i Kabul, får jag order om att ha burkan på och att röra mig som en afghansk kvinna.
Skorna jag bär är särskilt utvalda, platta och plastliknande med strass, för att likna andra afghanska kvinnornas skor och i väskan finns inget som visar att jag är utländsk. Kamerorna bär jag längs med kroppen, som kvinna kommer jag aldrig att bli utsatt för en kroppsvisitering. Hemlighetsmakeriet ska dels minska risken för kidnappningar, men också förhindra att jag eller min tolk kopplas samman med talibanerna vi ska träffa.
Ett par timmar och en flygresa senare, hämtas jag med en taxi på flygplatsen i Kunduz. En av personerna i bilen är Jawad som vet min identitet under burkan, han ger mig en lapp i handen där det på haltande engelska står "dont spek english".

Vi kör en lång stund på små vägar, stannar i några checkpoints, och fortsätter genom lerbyar och över små broar. Natten före har en hög talibankommendant dödats, striderna har varit intensiva och nerverna nästan känns i luften. Till slut stannar taxin och jag blir visad in i ett litet lerhus där det ligger några madrasser på golvet. Jag blir tillsagd att ta av mig burkan. Utanför fönstret ser jag en fruktträdgård och en mur. Bakom den hör jag barn och kvinnor som pratar.
- Du får inte synas för mycket eftersom det finns talibaner i byn som vi inte kontrollerar, säger Jawad.
Efter en stund kommer han in med te och lunch. Den afghanska gästvänligheten gäller även här. Att en gäst ska lämna dem utan att ätit deras mat är otänkbart.
Jag frågar hur länge han har varit taliban.
- Min familj har alltid trott på talibanerna. Men för fem år sedan blev jag alltmer involverad. Då fanns det inte så många talibaner här men sedan dess har vi växt, säger han.
Jawad har en särskild roll inom talibanrörelsen, han är en så kallad civil taliban. Det berättas sällan eller aldrig om dem, men de har en avgörande roll även om de inte kryper i bergen. Dagtid jobbar han inom den afghanska regeringen, på distriktsnivå, och den information han hittar där lämnar han över till talibanerna. En annan av hans uppgifter är att ta med motorcyklar, bensin samt den afghanska militärens uniformer som talibanerna numera använder vid kidnappningar eller när de ska infiltrera den afghanska regimen för att sedan spränga sig själva eller skjuta mot besökare. Som den man i poliskläder som plötsligt öppnade eld och dödade de svenska soldaterna Johan Palmlöv och Gunnar Andersson i februari.
Ibland är Jawad också ute och slåss.
- Om min kommendant kontaktar mig måste jag ut och kriga, säger han.
Den senaste operationen han var inblandad i, hävdar han, var en kidnappning av afghaner och pakistanier som fortfarande hålls gisslan.
- Tyskarna vill bygga en väg i området. Vi vill inte ha något av de internationella. Om de inte slutar släpper vi inte gisslan, säger Jawad.
Men just nu har han i uppgift att vakta mig och se till att jag inte lämnar mitt gömställe eller att någon får syn på mig. De första timmarna får jag inte röra mig särskilt mycket alls utan bara sitta i ett fuktigt rum som är fullt av myggor som äter på min hud. Jawad vet inte riktigt hur han ska hantera mig som kvinna. Han är nyförlovad, men han är ovan med kvinnor som inte tillhör familjen. Dessutom är jag västerlänning.
- Alla icke-muslimer som är i Afghanistan måste antingen dö eller åka härifrån. Jag kommer kriga om det så bara finns en kvar, säger han flera gånger.

När han lämnar rummet funderar jag på varför han står ut med mig. Är det bara kommendantens order som gäller eller finns det en baktanke?
Samtidigt som vi har småpratat de första timmarna har jag tjatat om att få träffa kvinnorna och när Jawad kommer tillbaka har jag fått tillstånd.
Nu sitter jag på madrasserna omringad av kvinnorna och med tolken bakom fönsterrutan. Alla kvinnorna tillhör samma familj. Fatima är andra hustru till Malalajs pappa och mamma till Hamida. Systern Zarrena är ogift eftersom de har flyttat så ofta att de inte hunnit gifta bort henne.
- Det är gud som avgör, säger hon med sorg i rösten.

Jag inleder med vanliga kvinnliga samtalsämnen om barnafödslar och barnsjukdomar.
- Det finns ingen klinik här. De fanns förr men när det blev mer krig försvann den. Nu får vi ta hand om allt själva, säger den äldsta kvinnan Fatima.
På golvet ligger ett nyfött barn och den unga mamman Zarah sitter vid sidan om. Min tolk vägrar översätta frågan om hon fött hemma.
- Det står massor av talibaner här, väser han.
Men med hjälp av teckenspråk förstår jag att hon födde här på en madrass för två veckor sedan.
- Så är vårt liv, säger hon och det kan tolken översätta.
De är uppenbart nyfikna på mig, mitt hår och min ögonfärg. De tittar mycket och ler. De svarar med tyst röst på mina frågor om barnen. Först när jag börjar prata om kriget blir de mer bestämda.
- Det är bättre sedan talibanerna tog över makten. Tidigare kom det in internationella styrkor här och genomsökte våra hem och oss kvinnor. Du vet hur illa det är i vår kultur? säger Fatima.
- Sedan talibanerna tog makten över området händer inget sådant längre, nu lever vi i lugn och ro och som goda muslimer.
Men vad gör ni om dagarna?
- Vi är här, vi får inte gå ut så mycket, säger Fatima.
Är några av er utbildade?
- Jag gick i skolan när talibanerna tog över här och sen fick jag sluta, säger Zarrena.
Ville du sluta?
- Nej, det är inte kul att vara analfabet men sån är vår kultur, säger hon.
Får era barn gå i skolan?
- Ja, de går i byskolan, säger Fatima.
- Bara pojkarna, flickorna får inte gå för männen i familjen. Då börjar alla grannar prata, säger Zarrena.

På många sätt skiljer sig inte deras svar från andra kvinnor jag mött i Afghanistan. De har accepterat eller resignerat inför en patriarkal kultur. Men en sak är fullständigt annorlunda. När jag frågar om de stöttar sina män i kriget får jag veta att de i allt större utsträckning deltar i talibanernas attacker mot de internationella trupperna - en paradox mot deras annars extremt begränsade liv.
- Vi hjälper dem. På natten kan vi springa ut och hjälpa dem om det behövs, säger Zarrena.
Vad kan ni göra som männen inte kan?
- Det finns ingen som visiterar oss så vi kan lämna över saker eller budskap till soldaterna. Ibland tar vi hand om de skadade och gömmer dem.
Är ni oroliga när era män är ute om nätterna?
- Nej, det är vårt liv. De slåss för ett fritt Afghanistan. Vi kommer aldrig att gå med på att ockuperas, säger Fatima.
Till slut frågar jag vad de anser om västvärlden och närvaron i Afghanistan. De svarar lite annorlunda än en manlig taliban.
- Det är inte vår sak att döma västs kultur men vi vill ha vår kultur i fred. Och vi vill att våra män dödar de internationella soldaterna som är här. De förstör vårt land, säger Fatima.

Nu kommer en av männen in och säger att det är dags för mig att sluta ställa frågor. Jag måste lämna dem för att gå tillbaka in i gömstället.
Senare när jag sitter med Jawad igen, berättar han att kvinnorna i huset brukar bära med sig ammunition och föda.
- Min framtida fru ska också hjälpa mig hoppas jag. De kan ju bära med sig mycket som vi inte kan ta med oss utan att det syns, säger han.
De närmsta timmarna talar vi om hur han tror att talibanerna ska bygga upp Afghanistan och han berättar om hur skuggregeringen tar vid klockan 18 när den afghanska regeringen gått hem.
- Vi har en guvernör, en polischef och en domstol. Om någon har ett problem går vi till dem. Det skrivs inga papper men vi måste lyda deras beslut. Det är bra, det blir mindre problem så. Och sen ger vi zakat, en tiondel av vår inkomst till dem så på det sättet stöttar vi dem. När vi en dag vinner kriget kommer vi få hjälp av många andra muslimska länder att bygga Afghanistan, säger han.
Jag frågar varför de minerar skolor eller attackerar dem med gift som skett i Kunduz.
- Nej, det är inte vi som gör det. Det är amerikanarna som gör det för att sprida falsk propaganda om oss. Det säger våra kommendanter och vår utbildningsminister, säger han hundra procent övertygad.

Samtidigt som skymningen
kommer och det ellösa rummet blir allt mörkare frågar jag vad han tycker om svenskarnas närvaro i Afghanistan. Då får jag också svaret varför han accepterar mig i huset.
- Det finns en svensk kommitté som får lov att verka här. De har varit här länge. De anställer framförallt de lokala och försöker aldrig prata illa om islam. Eftersom de får vara här så måste Sverige vara ett muslimskt land och det har vi inga problem med.
Min tolk tittar på mig och ser rädd ut. Jag hjyssar med fingret. Jawad får leva i tron att Sverige är ett muslimskt land för tillfället.
Till natten lägger han sig vid dörren så att han kan skydda oss om andra talibaner kommer för att kidnappa mig och tolken. I morgon ska vi träffa hans kommendant och han har lovat att vi ska komma dit välbehållna.

Sent på kvällen börjar skottlossningarna och explosionerna igen. De internationella styrkorna har gått in hårt. De vill frigöra området jag befinner mig i. Samtidigt får jag veta att många talibaner lämnar området. De ska inte kriga, men de ska till ett närliggande distrikt för att hylla den kommendant som dödats natten innan. Jawad ser inte ens orolig ut.
- De rår inte på oss. De hittar oss aldrig och vi är segare än dem. De kommer att åka hem en dag och då är vi kvar, säger han.
FOTNOT: Alla personnamnen är fingerade.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.