Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tack för repmånaden, Ers Majestät!

Svenska Akademiens ständiga sekreterare lämnar akademien. Sen promenerar hon i väg med Akademiledamoten Sara Stridsberg. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Svenska Akademiens högste beskyddare är kung Carl XVI Gustaf. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Kungen ser förstörd ut. Han har packat väskorna, redo att dra över gränsen när revolutionen kommer. Han ligger sömnlös om nätterna. Det är november 1918. Han möter statsråden i konselj.

Efter sammanträdet kliver den socialdemokratiske finansministern Fredrik Thorsson fram. Han klappar Gustav V på axeln.

– Majestätet ska inte vara oroligt; den här skivan klarar vi.

Det är den komiska kulmen i Per T Ohlssons berättelse om när Sverige fick rösträtt. En bok, betitlad efter årtalet, som blivit facklitterär försäljningssuccé.

Man kan förstå varför.

De där åren då rösträttsrörelsen präglade den offentliga debatten här i landet säger så mycket om vår egen tid. Man diskuterade på samma sätt som nu – hetlevrat och känslosamt – och om samma saker: nationen, det yttre och inre försvaret, demokratin.

Det var inga självklarheter då, och är det inte igen.

Man kan nog också förstå fascinationen för det som händer i Svenska Akademien på det sättet. Maktens former – det som ibland fnyses bort som spel – har fått innehåll. Stadgar betyder någonting.

Vem har egentligen makten?

Oklart, visar det sig.

Varpå kungen kliver fram och klappar Horace på axeln:

– Snillet ska inte vara oroligt; den här skivan klarar vi.

 

* * *

 

Underhållningsvåld har ett värde och det ska väl inte förspillas. Den senaste veckan har bland annat följande hänt:

Fru Kristina Lugn har per brev skällt ut kulturministern för kass klädsmak. Fru Jayne Svenungsson har påtalat att internstriden inte kan förstås i termer av kön – som om Jean-Claude Arnault och den inledande sakfrågan inte skulle existera. Herr Sture Allén har framträtt i varenda tidning som finns för att avfärda deras rapportering som ”fria fantasier”. Fru Sara Stridsberg, har skrivit en notering där hon, utan vidare argumentation, ifrågasätter giltigheten i avsättningen av fru Sara Danius. Herr Göran Malmqvist, 93, har hävdat att ”ingen inre kris” råder och att den avgörande saken är om Stridsberg kan bestämma sig för om hon ska sitta kvar på sin stol eller inte.

Detta är alltså bara vad ledamöterna pysslat med.

Knytblus-rosett på Börshuset i Gamla stan, där Svenska akademien huserar. Foto: ANN EDLIDEN/TT / TT NYHETSBYRÅN

I övrigt har kreti och pleti utfärdat sina domar – främst över de kvarvarande herrarna och fruarna – och från Öland har inkommit rapporter om att man vid Segerstads fyr borrat hål i ett exemplar av SAOL, spetsat bokverket på en järnpinne och medelst tändvätska futtat eld på detta den mest folkkära av Svenska Akademiens produkter. 

Men.

Det är inte underhållningen som varit mest uppseendeväckande. Dramatiken har snarast formulerats med små bokstäver, hos juristerna och statsvetarna som låtit Svenska Akademien ta plats som studieobjekt under lupp i laboratorium i ett slags pågående statsrättslig dissekering.

För en fråga är riktigt svår i den här härvan.

Politikens grundfråga faktiskt.

Vem ska egentligen bestämma hur något ska bestämmas?

 

LÄS MER: 18 svar som förklarar krisen i Akademien 

 

* * *

 

Problemet, som det talats relativt lite om i medierna, är att Svenska Akademiens stadgar saknar en regel för hur man ändrar stadgarna. I minsta fotbollsförening finns sådant, men inte här. Gustav III glömde den detaljen.

Varje försök att rekonstruera Akademien – att ändra regler för utträde, välja in nya medlemmar eller upplösa den – måste börja med frågan om vem som har makten över stadgan.

Två tolkningar har utkristalliserat sig. 

Den ena, framförd av bland andra statsvetaren Nils Gustafsson, tolkar Akademien som en historisk produkt som måste påverkas av senare konstitutionella förändringar. När monarkins makt inskränktes i 1974 års regeringsform fanns övergångsbestämmelser där befogenheter som tidigare tillfallit kungen – eller Kungl, Maj:t i 1809 års grundlag – automatiskt överfördes till regeringen.

Alltså äger regeringen Akademiens stadgar.

Den andra, uttryckt av juristen Fredrik Wersäll med flera, framför att Akademien bör betraktas som en privaträttslig institution. Akademien har, till skillnad från ett antal andra kungligt instiftade akademier, inga myndighetsuppdrag. Den är faktiskt instiftad före 1809 och omfattas kanske inte ens av övergångsbestämmelserna. Och, inte minst, i stadgarna har kungen en tydligt inskriven roll; han ska till exempel godkänna varje inval av ny ledamot. 

Alltså äger kungen – som person – Akademiens stadgar.

Ett tredje tolkning av rättsläget går att tänka sig. Att Svenska Akademien själv skulle få förfoga över sina stadgar, men det slags tilltro tycks ingen hysa till snillets och smakens utvalda.

 

* * *

 

Det anmärkningsvärda är att kungen i onsdags klev in och avdömde debatten medan den fortfarande pågick. Man kan begripa det. Läget i Akademien är akut låst. Fredrik Wersäll ska tillträda som riksmarskalk och har kungens öra. Vill man prioritera Akademiens oberoende är ett kungligt maktutövande sannolikt det minst dåliga alternativet.

 

 

Vi har, det kan man nog säga, fått en nygammal konstitutionell situation i landet.

 

 

Men i ett större perspektiv är det svårt att ens hitta händelser att jämföra med. Midsommarkrisen 1941 kanske, när kungen påverkade regeringens beslut om att tillåta viss tysk järnvägstrafik genom landet. Eller Borggårdstalet 1914, när kungen i praktiken avsatte en regering och skapade – det ska väl påpekas – en motreaktion som ledde fram till 1918 års oblodiga revolution. Såvitt känt är det många år sedan en monark trädde in och påverkade ens Svenska Akademien. Utspelet om stadgarna utsträcker därmed kungens makt och det var ju knappast intentionen senast saken diskuterades på högre nivå, bland badhusen i Torekov.

Det går heller inte överpröva saken i någon instans. Snarast råder ett slags markens politik här, kungen kan hävda att han har de här befogenheterna så länge ingen annan intressent protesterar. Akademien själv tycks tillfreds. Liksom regeringen, vars centrala statsråd redan gått in i garderoben och knutit bort sina möjligheter att ställa sig över personkonflikterna.

Vi har, det kan man nog säga, fått en nygammal konstitutionell situation i landet.

Se där, vad anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp kan leda till.

 

LÄS MER: Kungen ändrar stadgarna i Svenska Akademien 

 

* * *

 

Per T Ohlsson, som när han inte författar ägnar sig åt krönikerande i Sydsvenska Dagbladet, skrev härom söndagen en artikel som lät lite som boken ”1918”.

Fast den handlade inte om Sverige, utan om Ungern.

Om hur Viktor Órbans tredje valseger i rad har säkrat möjligheten att fortsätta skriva om landets författning, stärka greppet om domstolar och medier. Hur en generation som tog sig bort från diktaturen ersatts av en som tar den till sig. Det kan, så löd textens poäng, gå fortare än man tror.

Och så upprepade Ohlsson vad många sedan länge påpekat. Att det inte krävs mer än två riksdagsbeslut med mellanliggande val för att ändra Sveriges grundlag. Ett nyval hit, en okvalificerad majoritet dit, sedan är spelreglerna – demokratin som vi känner den – borta. Det kan göras på ett par år.

Man kan tänka på det en vecka när kungen kliver in.

På de situationer som riskerar att uppstå efter höstens riksdagsval och hur krisen i Svenska Akademien blivit ett slags möjlighet till övning. Den kan skapa ett utrymme för att på riktigt diskutera konstitutionen, stadgarna så att säga, med vilken legitimitet beslut ska fattas i de återkommande regeringskrisernas tidevarv.

Låt oss kalla det för en repmånad.

Jag tror man ska tacka kungen för den.

Hans undersåtar behöver vänja sig vid att tala allvar om maktens former.

 

LÄS MER: Torbjörn Nilssons reportage i Expressen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!