Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sverker Göranson: ”Jämnar ut sig i livet”

Han älskar Bruce Springsteen, har varit stabschef i Bosnien, fått medaljer av franska hederslegionen och Nato, hyllar kärleken och dansar i täten av Försvarsmaktens kortege under Prideparaden.

Sverker Göranson, 60, är överbefälhavaren som förvånade en hel nation genom att sjukskriva sig för utbrändhet - och komma tillbaka.

– Jag är bättre i dag än jag någonsin varit i det här jobbet, för nu vet jag mer om mig själv, säger han.

Sverker Göranson

NAMN: Sverker John Olof Göranson.

ÅLDER: 60.

YRKE: Överbefälhavare över Försvarsmakten.

BOR: Lägenhet i centrala Stockholm.

FAMILJ: Gift sedan 1976 med Ann Göranson, 59, barnmorska och magister i undervisningspedagogik. Dotter, snart 31, och son, 29.

SOMMARSTÄLLE: Renoverat stenhus från omkring år 1908 på den skånska sydkusten.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Lund.

MAMMA VAR: Margit Göranson, språklärare (avled 2005, 84 år gammal).

PAPPA ÄR: Sven-Eric Göranson, 94, pensionerad naturkunskapslärare, skolledare och rektor KomVux.

UTBILDNING: Gymnasieingenjör. Plutonbefälsvärnpliktig på P6 i Kristianstad, officersutbildning på Krigshögskolan, Karlberg. Chefskurser på Försvarshögskolan. Amerikanska arméns chefs- och högre stabscollege. FN-stabsofficerkurs. Civila universitetsstudier i pedagogik, psykologi och sociologi.

KARRIÄR: Stabschef i den nordiska bataljonen i Bosnien 1995-96, biträdande militärattaché i Washington 2000-2003. Medlem i Kungliga Krigsvetenskapsakademien 2002, general 2009, ÖB sedan 25 mars 2009. "Medaljen för nit och redlighet i rikets tjänst", "The NATO medal, IFOR", "United States Legion of Merit Kommendör", "Franska Hederslegionen kommendör", "Storkorset av Finlands Lejon", "Kungliga Norska Förtjänstorden", "Tyska orden Ehrenkreutz der Bundeswehr".

AKTUELL: Leder en organisation i ständig förändring. Deltar i Almedalsveckan på Gotland (29 juni-6 juli).

INKOMST: 1 679 600 kronor (2012).

GODA EGENSKAPER: "Målmedveten, inkluderande ledarskap - vinn förtroende genom föregångsmannaskap, god lyssnare, positiv människosyn".

SÄMRE EGENSKAPER: "Svårt att sitta still - måste hända något eller göra något, glömmer ge beröm, hoppar in och börjar tala innan folk hunnit tala till punkt, otålig".

HISSAR: "Ärlighet, tydlighet, medmänsklighet, kärlek (fru och barn med respektive först), behandla andra såsom du vill bli behandlad själv".

DISSAR: "Oärlighet, baktaleri, folk som ljuger, inställsamhet, svek".

Min drömmiddag

Gäster:

* Nelson Mandela. "Medverkat till att förändra världen".

* Zlatan Ibrahimovic. "Genuint idrottsproffs som samtidigt vågar vara sig själv".

* Colin Powell: "Fullfjädrad soldat som gjort skillnad".

* Bruce Springsteen: "Rockgeni vars texter berättar om samhällets utveckling".

* Theodore Roosevelt: "Ledare i svår tid som sa ´Om jag kan så kan ni´.

Det äter och dricker vi:

"Full rack spare ribs med french fries, cold slaw från Old Glory i Georgetown Washington DC. Till det dricker vi endera vitt vin Pinot Gris eller Samuel Adams".

PS Så var mötet

Det tar tid att bli insläppt i militära högkvartetet på Lidingövägen i Stockholm, för asfalten utanför läggs om och vi måste legitimera oss på två ställen innan vi får ta hissen upp till sjunde våningen där överbefälhavaren har sitt rum.

 

Fotograf Cornelia Nordström vill att Sverker Göranson under intervjun sitter i en annan stol vid det lilla mötesbordet än han brukar. ”Njäe, det vet jag inte om han vill. Det är på kortsidan ÖB alltid sitter”, förklarar en medarbetare. Göranson har dock inga som helst problem att acceptera den ändrade bordsplaceringen, utan hugger in på vårprimörsalladen som Expressen har med till lunchintervjun.

Skrivbordet är perfekt städat och inte ett föremål på skåpen bakom står snett.

I fjol åkte du hem i förtid från "Folk och försvar" och var sjukskriven för utbrändhet i åtta veckor. Vad har du lärt dig?

– När kroppen började säga ifrån så förstod inte jag vad det var. Det är väl bara att ta i lite till, tänkte jag. På något sätt är det så jag är uppfostrad både privat och yrkesmässigt. Tar det emot så tar man i lite till. Den första lärdomen var att det inte alltid hjälper. När det inte finns mer pulver kvar så går det inte.
Vilka var de första tecknen?

– Det var i september-oktober 2012 som det började krångla för mig. Jag fick problem med sömnen. Jag som hela mitt liv haft lätt för att komma ihåg saker fick plötsligt börja repetera vissa saker för mig själv och läsa om. Senare har jag lärt mig att det är typiska symptom, men det visste jag inte då

– Initialt var rådet till mig äta, sova, motionera. Och så la jag till själv reflektera, att förstå själv också vad som händer och applicera det på en delvis förändrad vardag. Arbetsmässigt för att se att man lär av misstagen. Att börja förstå hur de där sakerna hänger ihop. Jag ska prata på ett ställe i Linköping på måndag för både svenska och internationella chefer. Inte så mycket om hur det kunde bli så som vad jag har lärt mig.

– Jag tyckte inte att jag hade slarvat med maten tidigare, men det är klart att jag hoppade över hoppat över måltider emellanåt. Allt sådant där har jag nu varit väldigt mån om nu, detta att vara noggrann, fokus lunch och middag, alltid lagad mat. Därmed inte sagt att man behöver äta hur mycket som helst.

Berätta hur du lägger upp din fysiska träning nuförtiden!

– Jag försöker köra varje morgon och ligger på ett snitt på 5,5 gånger i veckan. Som regel springer jag någonstans mellan fem-sju kilometer. Sedan tränar jag överkroppen i maskiner på gym.

Och så kör du andningsträning?

– Jag fick tidigt under sjukskrivningen ett tips om något som heter mindfulness. Det är ett sätt att förstå kroppen och lära den att slappna av. Det gör man med andningsträning. När man mediterar och kontrollerar sin andning sänder man signaler till kroppen att lugna ner sig. Det gör jag också varje dag. När någon nämnde meditation för mig första gången sa jag ”vad är det där för hokuspokus”. Men när jag pratade med en av kollegerna här som varit landslagsman i skytte sa han att det är precis vad han har hållit på med.

– Nu har jag hållit på med mindfulness i snart 1,5 år. Jag skulle inte längre behöva lyssna på något när jag gör det, men det har blivit en rutin. Jag har en liten Ipod som jag alltid har med mig och kan göra avslappningsövningarna när som helst.

Du sade i Karin Thunbergs intervju i tidningen Chef att din hustru först inte märkte av dina utbrändhetssymptom?

– Min fru blev lite upprörd över sig själv och tyckte att hon kanske borde ha reagerat på ett annat sätt. Men du får inte tolka det som att hon inte reagerade alls. Hon sa till slut till mig "Sverker, även du kan bli sjuk". Jag svarade "nej, det har jag inte tid med". Det var innan jag hade förstått vad som hände.

– Men som sagt, jag är envis och det är hon också. Det hjälpte inte just då att hon försökte få mig att inse läget. Man är så pass lojal mot sitt jobb och den uppgift man har... Att komma till den punkten och ta ställning och inse att man måste göra något annat, det är ett ofantligt steg. Och det var ju därför jag trots allt bestämde mig att åka till Sälen i alla fall. Det är ju bara några förbandsövningsdygn, sedan har jag ju gjort det också, resonerade jag. Men jag insåg ju när jag var där att så enkelt var det nog inte. Och då började jag tänka på ett annat sätt. Då måste jag se till att det här fungerar och då är det bättre att backa ur och överlåta ansvaret just nu till mina närmaste, för det fixar de lika bra i stället för riskera både mig själv och omgivningen. Och det var ju precis så det blev.

Du kom tillbaka redan efter åtta veckor?

– Det här är helt individuellt. Jag frågade min läkare hur lång tid det skulle ta och när jag kunde börja arbeta igen. Läkaren sa att det visste han inte, men han kunde garantera att jag hade gjort allt jag kunde för att det skulle vara möjligt.

– Jag var mycket väl medveten om att jag var långtifrån färdig vid den tidpunkten, att det var en fortsatt resa. Det är också något jag lärt mig, att kroppen minns både dalar och andra upplevelser. I princip behöver man göra en hel årscykel för att vara säker på att nu har jag gjort alla de grejerna som jag hade i upprinnelsen för den här punkten. Det innebar ju när jag började arbeta igen den 17 mars i fjol att jag hade ett år framför mig som kom att vara en mycket noggrann och eftertänksam tid på hur jag fungerar och reagerar i olika sammanhang. Därför var det ett medvetet val att jag började jobba genom att åka till Afghanistan och att vara bland våra egna soldater. Jag jobbade några veckor, sedan kom ett påsklov, sedan jobbade man lite till och sedan kom sommarsemestern.

– Det var inte skott från höften utan en ganska genomtänkt fundering på hur jag successivt jobbade mig tillbaka och kunde kvittera mot mig själv att det var lugnt och hur jag fungerade.

Du hade samtalsstöd under den här tiden. Har du det fortfarande?

– Ja, det har jag valt att ha, det är en positiv ventil att prata med en människa som inte är involverad i det dagliga värvet. Det var nödvändigt för att jag skulle kunna lära mig hur jag reagerar och vilka grunderna är till att jag reagerar som jag gör. Jag har lärt mig väldigt mycket om kognitiv beteendeterapi och att hitta ganska enkla svar tillbaka i mitt liv och min uppväxt vad som har format mig.

Vad?

– En ingrediens i det här är att jag har tävlat i hela mitt liv. Det gjorde jag redan i skolan. När jag kom hem och hade tagit studenten och hade hyfsat goda resultat (4,5 av 5,0, reds anm) sa pappa "det kunde ha varit bättre"... Det var inget problem i sig, men det födde att då jäklar skulle det bli bättre nästa gång. Det har funnits kvar. Yrkesmässigt har det handlat om att ta på mig nya utmaningar och prestera. Och det gör att du har en tendens att ställa krav på dig själv som bara blir högre och högre och det var lite det som det här var ett resultat av.

– Sitter du på en sådan position som jag gör i dag är det oerhört viktigt att inte förväxla ämbetet med personen. När man strävar mer och mer och jobbar mer och mer så blir det svårare och svårare för mig att inte ta saker personligt. Det är en av de lärdomarna som jag har ägnat mig åt, att börja bryta isär personen från ämbetet. Oavsett om jag lyckas eller lyckas mindre så får jag inte ta det så, det är ett resultat av det ämbete som jag försöker utöva så gott jag kan.

Så hur bra självkänsla har du i dag jämfört med 2012?

– Jag är bättre i dag än vad jag någonsin har varit i det här jobbet. Och det är jag för att jag kan mycket mer om mig själv och har lärt mig en del saker som gör att jag agerar och tänker lite annorlunda. Jag är väldigt fokuserad på att vara inkluderande i mitt ledarskap. Inte därmed sagt att de andra får som de vill, för det är något annat. Men man måste ha föresatsen att höra olika uppfattningar, våga diskutera det men sedan ta ställning. Jag är bättre rustad i dag än jag har varit.

Du ger en annan bild av försvaret än den machoversion man kanske får från populärkulturen och filmer som Hamilton. Och OSSE-inspektören Thomas Johansson grät på presskonferensen i våras när han berättade om hur han tillfångatagits och hållits som gisslan i en källare i Ukraina. Vilka reaktioner får du?

– I huvudsak väldigt positiva. Väldigt många har haft bilden av att vi är något slags robotar, men det är människor av kött och blod. Det är viktigt att understryka att såväl Thomas som jag och väldigt många i organisationen har varit och agerat i situationer när det verkligen behövs ryggradsbeteende, tuffa miljöer där livet står på spel och det är inte i de stunderna som vi tillåter oss att gråta. Då är man helt fokuserad på det jobb man gör. Samtidigt är det viktigt att det agerandet styrs av kunskap och av människor med känslor. Det är då det oftast blir rätt i de svåra situationerna. Vi skjuter inte ihjäl i onödan. Det har vi visat med förband och soldater i Afghanistan. Det har varit diskussioner, men nej, vi har avbrutit strider när vi har sett kvinnor och barn i den terräng där vi är i eldstrider. Och det är för att det är tänkande människor och inte robotar. Tänkande människor måste också få visa känslor när det är möjligt, så vi har rustat organisationen så att vi kan vara jävligt tuffa, men kvaliteten i det blir ännu bättre om man inser att det är människor som tänker och också har känslor.

Du talar om ryggradsbeteende. Kan du berätta om några sådana situationer från Bosnienkriget eller andra lägen då du fått plocka fram det?

– Under tiden på Balkan var vi ett förband som skötte övergången från FN-insats till Nato, vilket betydde att vi gick över och agerade inte bara på bosnisk sida utan också på serbisk. Det innebar att vi inte hade så mycket eldstrid som vi har med bataljonen i Afghanistan, men en hel del miljöer där vi var utsatta för hot. Vi gick igenom terräng där det fanns mineringar,. Det förband som jag arbetade med hade tre stupade och ett antal skadade som jag också träffat senare. Varje sådan situation när det händer saker och du förlorar människor eller människor skadas, då ställs det krav på militära och chefsmässiga egenskaper att utöva ledarskap även i motvind. Och man upptäcker att människor i ens omgivning, robotar eller inte, som du trodde var väldigt starka, visar sig inte vara det alls. Medan människor som man inte trodde var starka visar sig vara väldigt stabila.

– Det finns ett antal sådana händelser när vi var på Balkan där vi varit utsatta för hot och råkat ut för framför allt indirekt eld mot våra posteringar. Ändå... Det är helt annorlunda än de våldsamma strider vi haft i Afghanistan. Det spelar inte så stor roll. När det gäller ditt eget liv och dem du arbetar med och leder så spelar det inte så stor roll. Man har bara ett liv. Vi har diskussioner om Afghanistan. Är vi i krig? Nej, vi är inte i krig. Men vi är i miljöer där mänskligt liv står på spel och det är precis lika allvarligt för den enskilde som om det vore krig.

När du var på Balkan hade du en tioåring och en tolvåring hemma. Hur kom du fram till beslutet att åka dit?

– Detta hände väldigt nära och var därför väldigt påtagligt för oss som svenskar och för Försvarsmakten. Mitt förband hörde inte till de som kallades in, men jag fick frågan om jag hade möjlighet att kliva in. I samtalet med min hustru sa hon att hon visste att jag ville så att det var inget att diskutera. Jag tror inte att barnen visste så mycket då, men de förstod efter hand för det var väldigt mycket mediebevakning och det var ofta jag som uttalade mig. När det väl gick väl blev barnen också väldigt stolta, samtidigt som man inte ska sticka under stol med att det alltid fanns en oro för min hustru, precis som för andra anhöriga. Hon har många gånger sagt att varje gång det svängde upp en okänd bil på uppfarten hemma så trodde hon att det kom det någon för att meddela att jag var död. Så tänker man, det måste vi komma ihåg. När vi i dag rekryterar finns det som regel någon eller några anhöriga som kommer att påverkas av det vi håller på med. De anhöriga får man på köpet och det ska man vara glad för. Lika viktiga som de är som stöd för individen, lika viktiga är de för övriga samhället, genom att exempelvis berätta vad Försvarsmakten sysslar med.

Du har haft långa arbetsdagar och ofta varit borta från hemmet. Hur har du lyckats kombinera yrkes- och familjelivet?

– Den kanske viktigaste ingrediensen för mig och min fru - vi har faktiskt precis passerat 38-årsdagen av vårt bröllop – har från allra första början varit att alltid föra ett resonemang hemma. Om jag ska i väg eller om jag skulle på skolutbildning i Stockholm när vi fortfarande bodde i Skåne så tog vi den diskussionen. Ibland var det tufft när barnen är små, men som jag sa så är min hustru lika envis som jag och då bestämde hon sig för att hon skulle fixa det här.

– Jag tror att det viktiga är att lösa det genom att ha en öppen och pågående dialog. Det är inte så att man i relationer är på högtoppen hela tiden, man kommer ner i vågdalarna också, det gäller alla parter.

Men i relation till barnen – hur har du gjort med skolavslutningar och sådant?

– Vi har försökt planera så långt som det varit möjligt så att jag har kunnat vara med. Sedan ska man inte sticka under stol med att det har varit perioder när jag inte har varit hemma så mycket. Då har jag försökt kompensera genom att vara engagerad i det barnen har hållit på med. Jag var exempelvis lagledare för sonens hockeylag när han växte upp.

– Som familj har vi också haft förmånen som att bo i USA i 4,5 år. Då var vi samlade, även om jag jobbade mycket. Det jämnar ut sig lite över livet. Men det är viktigt att ha ett resonemang om det. Det finns perioder när jag varit borta då kontakten har varit på telefon för att ge mitt stöd med ord i alla fall när det har varit tufft, så är det ju. Det finns stökiga perioder för både pojkar och flickor. Ibland i de situationerna har jag tänkt, ”fan asså, varför är jag här?” Då känner man sig väldigt liten, jag borde ha varit på en annan plats. Men genom att prata om de här sakerna och dela så har min hustru och jag alltid tagit oss förbi och vidare.

Din pappas krav på sig själv spillde lite grann över på dig. Hur har du gjort i relation till dina barn?

– Vi har försökt konsekvent att uppmuntra barnen att göra de saker de tycker är roligt. Samtidigt kan man konstatera att sådant här spiller över på fler sätt än man inser själv. Ett konkret sätt är att vår son blev antagen och började på KTH. Efter ett tag tyckte han att det inte passade honom och han kom hem lite lågmäld och sa att han funderade på att avbryta. "Ja, det gör ingenting", sa vi. "Men ni vill ju att jag ska läsa?", sa sonen. Även om man inte uttalar vissa saker så läser barnen av föräldrarna. På samma sätt som dottern gjorde, som haft det lite kämpigt i skolan och som vi uppmanat att söka jobb sökte och kom in på Kalmar universitet och läste internationell marknadsföring. Man sänder signaler utan att man uttalar dem i ord. Nu ska man inte överdriva det som min far sa till mig. Det var kanske naturligt för min far att ha sådana synpunkter på mina betyg i och med att han var lektor och senare studierektor.

Ja, hur var det - att ha pappa som studierektor på din skola?

– Jag lånade hans nycklar så kunde jag åka hiss som bara lärarna kunde (skrattar). Nej, det spelar nog in mycket. Att vara på samma plats som föräldrarna har sina nackdelar.

När jag gjorde lumpen tyckte jag att bland det mest lärorika var att tvingas lösa uppgifter med människor som man inte valt. Vad tyckte du om din tid som plutonchef?

– Det var ett val som blev gjort i test och jag reflekterade inte så mycket över det från början. Jag hade full sjå att komma in i en ny miljö som var väldigt strukturerad. Jag uppskattade samvaron med människorna, att leva tillsammans. Det var fascinerande hur mycket mer man kunde åstadkomma tillsammans, om man hjälptes åt. Det gällde också att slipa sina egna hörnor lite grann om det skulle fungera, man kunde inte ha vilka olater som helst.

Vilka olater fick du slipa bort?

– Nej, det var mer så att börjar vi klockan åtta så börjar vi åtta. Ska jag göra en viss grej i ett lagarbete så gör jag den även om jag kanske skulle ha tyckt att något annat var roligare. Att inse poängen med lagarbetet är väldigt nyttigt. Ibland frågar folk när jag valde att bli officer. Jag brukar säga att jag aldrig har valt det.

Utveckla!

– Nej, alltså, jag hade sökt till Chalmers tekniska högskola. Jag var mycket tekniskt intresserad och var helt säker på att det var det jag skulle ägna mig åt när jag ryckte in. Sedan var det en kamrat som övertalade mig att hänga med till aspirantskolan. Vad är det, undrade jag. I Enköping? Ja, det kan jag väl göra. När jag kom till Karlberg hade jag inte heller bestämt att jag skulle fortsätta. Men jag har hela tiden sagt att när jag gett mig på något så utför jag detta till punkt. Då går jag ut Karlberg och så får vi se sedan. Men de sänkte mitt lämplighetsbetyg på Karlberg när jag sa att jag inte hade bestämt att jag skulle bli officer. De ändrade sig dock senare, för jag gick ut som kursetta.

– När jag väl hade gjort det kom jag hem till mitt förband och var i gruppen av människor och fick vara utbildare. Jag fick vara utomhus mycket och kunde som idrottsintresserad ägna mig åt att springa och hålla mig i gott skick, så jag tänkte att det här kan jag nog hålla på med ett bra tag. Och sedan har det fortsatt på den vägen (skrattar). Där ska man lägga med det här med viljan att utmana sig själv och tävla lite grann. Ska jag inte gå nästa skola? Jo, kanske. Det största uppbrottet i det var när jag bestämde mig för att gå högre stabsutbildning, för då säger man upp den nära knytningen till ett speciellt förband och måste räkna med att byta. Då hade vi också ett familjeresonemang om vad det skulle innebära. Vi bestämde att om jag genomförde stabsutbildningen och trivdes med det skulle hela familjen flytta till Stockholm innan barnen började skolan.

– Sedan 1989 har Stockholm varit vår bas, även om vi har sommarhus kvar i Skåne. Jag har aldrig någonsin ångrat mitt yrkesval. Jag skulle ha gjort om samma sak igen. Varför? För den personliga utmaning och den kvalitet i arbete som den här organisationen och dess människor gör på daglig basis. Det finns de som varit i andra yrken och provat som kommit tillbaka och sagt att det finns ingen motsvarighet till detta.

– Det handlar om styrkan i gruppen, att man hjälps åt. Även om vi kan ha våldsamma diskussioner om vi ska till höger eller vänster - när man väl bestämmer sig för att göra något så händer det något. Det är också så att de här åren när vi varit ute i världen, oavsett om det har varit på Balkan, i Afrika eller i Afghanistan så får de enheter vi sätter upp internationellt oerhört stor respekt. De är helt målfokuserade.

– Försvarsmakten är en fantastisk organisation, som också drar ett tungt lass för den reform vi är i. Förr i tiden sa man att statens kaka är liten men säker, men i dag är den inte ens säker. Det gör att det finns från och till ganska mycket oro bland personalen.

Inte minst nu med regeringsbeslut 5 - RB5 - där du föreslår att personalkostnaderna ska minska med 225 miljoner i stället för de beordrade 500 miljoner kronorna?

– Den uppgiften fick vi i mars i fjol, sedan har beredningen kommit med en rapport. Delar av vad den beredningen säger går inte ihop med den uppgift vi fick i RB5. Det var inte den avgörande faktorn för mig. Jag har sagt sedan vi fick den uppgiften att jag kommer inte att ställa mig bakom något som jag inte anser går att genomföra för att fortsatt kunna lösa den uppgift som jag har och det var det som i dialog med mina närmaste chefer fick mig att dra ett streck vid 225. Det beror på personalvolymer och arbetssätt. Men även 225 miljoner kommer att vara oerhört kännbart i organisationen. Det finns inga marginaler, inga människor... På flera ställen har man tillikabefattningar, vilket innebär att man gör mer än en sorts uppgift. När vi nu får planeringsanvisning är det oerhört viktigt för oss att räkna igenom materiella och personella förutsättningar och ekonomi så att vi kan tala om för regeringen att så här mycket kan man göra med den här kvaliteten utifrån de ekonomiska förutsättningar ni ger oss.

Men hur är egentligen kontakten med försvarsdepartementet? Det sägs att när Försvarsmakten har lämnat in ett underlag har det omedelbart kommit ett annat med vändande post från försvarsdepartementet utan att det inlämnade förslaget från er ens granskats?

– Kontakten är bra. Men vi ska inte sticka under stol med att jag under de här åren har upplevt varierande temperatur på den. Oavsett om det är den nuvarande politiska ledningen eller den förra så har vi hela tiden haft en fungerande dialog. Vi har ju ett gemensamt ansvar, men vi har helt olika roller. Det tror jag ibland att även ni som journalister och för den del min egen personal i organisationen inte alltid förstår. Jag som överbefälhavare leder en myndighet som har en uppgift som är fastställd av statsmakterna och då anser jag att det är min skyldighet att tala om för min uppdragsgivare när jag upplever att nu är jag nära gränsen för vad vi klarar av eller att vi kan inte klara av det. Allt annat än att tala om det vore ju fel. Min avsikt är inte att den typen av skiljaktigheter ska meddelas via medier, utan jag har ju kontinuerliga möten med mitt statsråd eller andra statsråd beroende på vilken fråga det gäller och de diskussionerna förs där. Men ibland kommer det via andra vägar. Vi har haft en fungerande dialog hela tiden. Har vi sedan haft samma uppfattning? Nej, men det tycker jag är ganska naturligt. Försvarsmakten är dock inte den enda myndighet som har en annan uppfattning än det myndighetens ansvariga statsråd.

Men att få underlaget i retur utan att det ens har blivit läst...?

– Det har hänt. Det måste väl försvarsdepartementet också fundera på varför det blev så. Så var det de facto i samband med RB5. Men om vi lyssnar nu på signalerna från regeringen så får man intrycket att man inte ska göra något med RB5 som riskerar att påverka den operativa kvaliteten så vi har lärt oss allihop under resans gång.

Det blev rabalder hos Reinfeldt & Co när du sa att vi hade beredskap att försvara Sverige i ungefär en vecka. Hur resonerade du när du gick ut och sa det publikt?

– Det är min förbannade skyldighet att tala om när jag anser att jag inte kan lösa uppgiften eller vilka förutsättningar jag har. Det gäller mig såväl som polis eller tull. Vi är demokratins yttersta försvarare och detta på uppdrag av det svenska folket via de folkvalda i Sverige, riksdag och regering. Då måste jag också säkerställa att man förstår vad det är man har valt och till vilken ambitionsnivå.

– Det är den utgångspunkten som har lett mig. Det var också ett sådant exempel. Terminologi som gör att man förstår. Jag tänkte att jag måste sätta något mätbart på det. Nu kanske jag tycker att det börjar bli lite tjatigt med det här med en vecka, men det är väldigt komplext. Jag har för flera journalister försökt förklara hur vi bygger scenarier. Samtidigt var det bra att vi satte ett mått för då fick vi också en diskussion som engagerar svenska folket och jag tycker att den debatten är viktig. Det säger regeringen också, att det är jättebra att vi har en försvarsdebatt. Sedan kan man vara lite orolig ibland i den debatten att vissa som argumenterar bygger sina antaganden på fakta som inte existerar i dag. Vi har exempelvis ingen värnplikt längre. Men om vi inte hade så mycket debatt tidigare så har de här personerna inte givits möjlighet att justera sina fakta och underlag.

När du gjorde lumpen fanns det inte kvinnor i försvaret på samma sätt. Hur har du upplevt den förändringen?

– Bara positivt. Ska jag vara självkritisk får jag konstatera att Försvarsmakten under den här resan inte på ett adekvat sätt bestämt sig. Vi har fortfarande i dag diskussioner om utrustning. Som arméinspektör var jag på om att vi skulle se till att det gjordes saker på den fronten. Har man inte från topp till botten bestämt sig så kommer det att klicka till i maskineriet emellanåt och det är precis vad vi har upplevt. Och det är också så att tjejerna eller kvinnorna är i minoritet på alla ställen. De miljöer de kommer i har inte alltid varit positiva eller bra och då måste man ge sig på de problemen också.

– Jämställdhetsintegrering är ett av de fokusområden vi nu har i samarbete med förbanden och organisationen. Många av de sakerna går åt rätt håll. Du har mycket större volymer av tjejer nu i grundläggande militärutbildning. Förra året hade vi 20 procent, om jag kommer ihåg rätt. Men börjar man på så låga tal som en procent sett till den stora volymen så är det klart att det kommer att ta tid. Men det är viktigt också att vi förändrar från toppen. Min ledningsgrupp på elva personer har två kvinnor, som dessutom är civila, i sig. Den hade noll när jag började. Samtidigt... Sådana här förändringar tar tid.

När du tillträdde sa du att du ville ha ett tvärsnitt av Sverige i din personal. Hur nöjd är du med mångfalden nu?

– Nöjd är jag inte. Det är ett sådant exempel där det går sakta. Men vi har tagit flera initiativ. Tillsammans med arbetsförmedlingen har vi drivit projektet "Öppen dörr", för att erbjuda svenskar med utomeuropeisk bakgrund att komma in i systemet och när de inte hade gymnasiekompetens så hjälpte arbetsförmedlingen till att skapa det också. Det har slagit oerhört väl ut och gett ringar på vattnet. Då blir det en samhällsförändring, men även ett sådant projekt tar lång tid. Ska de kunna komma in måste de i grund och botten kunna prata svenska och vara svenska medborgare. Väldigt många av de här personerna är med sin bakgrund och sina upplevelser oerhört måna om nationalstaten och demokratin och vill försvara dess fundamenta.

Du var med i Prideparaden i fjol?

– Det är ett sätt att tydligt sända en signal att jag är med där som chef och talar om att mångfald vill vi ha. Alla diskrimineringsgrunder ska hanteras. Alla personer har lika stora möjligheter hos oss i Försvarsmakten oavsett bakgrund. Genom att vara med själv så talar jag om att detta gäller. Det är en sak att säga det och något annat att göra det. Och jag måste säga att det var i alla dimensioner en positiv upplevelse att vara med i Pride. Vilken glädje med alla människor längs vägarna! Jag hade blåsor i händerna den dagen när jag åkte hem, för jag hade klappat händerna så mycket.

Vad vet du om ÖB-rollen i dag som du inte visste när du tillträdde för fem år sedan?

– Man ska vara väldigt ödmjuk och försiktig i att tro att man vet vad det innebär innan man satt sig i den här stolen. Jag kan villigt erkänna att jag trodde att jag hade relativt god kunskap i och med att jag hade varit stabschef hos min företrädare under 1,5 år. Men att sitta som avbytare på bänken kommer aldrig att vara samma sak som att spela spelet fullt ut på planen. Och det gäller i allra högsta grad för den här befattningen också.

– På samma sätt som man kan vara väldigt stolt och känna sig ännu längre än vad man är när det är framgång och går bra, lika nedtryckt i knäppkängorna kan man vara när man blir kölhalad medialt eller får kritik för det vi har gjort eller inte gör. Nyanserna i det är oerhört stora. Det som är oerhört viktigt är att våga resonera med sig själv, att ha någon annan - gärna opartisk - att dela de här diskussionerna med. Försök att välja någon, helst inte i din närmaste omgivning, att prata med för att pysa över lite grann, både positivt och negativt.

Sverige rustade ju ner efter första världskriget och togs på sängen vid andra världskriget. Vad skulle vi ha för beredskap i dag?

– Vi har i dag en betydligt mindre organisation, men den håller en hög kvalitet både personellt och materiellt. Och den kvaliteten blir successivt mer och mer eftersom vi kan erbjuda personalen hel- och deltidstjänster. Vi har visat det nu. Nyligen genomförde vi en flygvapenövning där vi integrerade tillsammans med marinen och flög ungefär 40 flygplatsföretag per dygn och gjorde det med mycket hög kvalitet. Och vi har gjort integrerade övningar med både amerikanerna och de baltiska länderna med flygstridskrafter och marin, på samma sätt som vi har gjort i Afghanistan.

– Vi har hög kvalitet även om vi har en förhållandevis liten organisation jämfört med vad vi hade under Kalla kriget. Vi har förmågan att med hög kvalitet försvara Sverige i det omvärldsläge som just nu råder. Samtidigt så innebär det i grunden att när det blir ännu kärvare och vi måste välja så kommer vi att lägga våra förbandsdelar i de riktningar som blir avgörande med hänsyn till hur det scenariet utvecklar sig. - Det är precis samma argument som jag har haft nu med Gotland under våren, att man ska inte lägga saker i en korg i förväg. Man ska skapa förutsättningar att flytta resurserna med hänsyn till det som händer och sker. Och vi har över ytan i Försvarsmakten 40 hemvärnsbataljoner som finns från Kiruna i norr till Revinge i söder.

Du vädjade på DN debatt om att själv få dra de operativa slutsatserna av de ramarna?

– Om man jämför det med andra former av möten så ska man inte från början välja spelmönster innan man vet vilken motståndare man har att spela mot. Den tekniska utveckling vi har sett på vapensystem gör att den gruppering och det agerande vi hade under Kalla kriget var rätt då, men det behöver inte vara rätt i dag. Väldigt många vapen i dag har väldigt långa "stand off"-avstånd. Man kan fälla last flygande långt bort på andra sidan Östersjön som ska träffa här hos oss. Då får det helt andra konsekvenser. Ibland i debatten är kvar i det gamla trots att både det tekniska och de operativa förutsättningarna förändrats.

Wiseman´ wisdom, vad tycker du om den militärbloggen som det strax före jul i fjol avslöjades att flygvapenpiloten Carl Bergqvist driver?

– Utmärkt och det har jag sagt till personen i fråga. Jag ska säga så här. Jag tycker å ena sidan att det är förskräckligt att någon (det antimilitaristiska nätverket Ofog, reds anm) ägnade sig åt att avslöja vem det är, det är rent ut sagt förjävligt. Det ska inte gå till på det sättet.

– Wiseman är ett proffs, både i sitt yrkesutövande som pilot och som bloggare. Ibland kan jag vara nästintill imponerad. Hur har han tid att skriva allt det här, för det är bra analyser och bra reflektioner? Sedan är inte det samma sak som att han och jag i alla stycken har samma uppfattning, men det är det som är bra med debatten att prova och utveckla de här frågorna.

– Jag är positivt att föra resonemang på det sättet, det har jag sagt till honom. Scannar du av den mediala bilden med bloggar så är det väldigt varierande kvalitet. Det är inte allting som håller hans nivå och det är ett av skälen till att Försvarsmakten för några år sedan bestämde att vi också skulle finnas i bloggvärlden i ett primärt syfte att försöka se till att de resonemang som förs är faktakorrekta. Det tycker jag att vi har lyckats hyfsat med. Sedan kan vi fundera på hur stor påverkan de här bloggarna har. Det finns en del som läser dem, men det finns också en risk att det blir ett slags inbördes klubb, att alla understödjer varandra och tycker att så här är det. Det finns en ådra hos mig som känner att kan man inte stå för det här publikt, måste man var anonym.

– Men när jag pratar med Carl (Bergqvist, reds anm) och andra säger han att det från början var svårt för honom att kunna uttrycka sig på det sättet om folk visste vem han var. Skulle någon i vår organisation jaga honom för att han sade så? Det kunde man inte utesluta, menade han. Säger han så, då måste man respektera det. Men det tycker jag i grunden också är fel, att någon skulle jaga honom. Jag menar, vad försvarar vi ytterst? Jo, demokratin, yttrandefriheten.

– Jag kan inte heller utifrån mitt ämbete säga vad som helst. Du har en yrkesidentitet alltid så länge du innehar den befattningen. I så mån har Carl rätt. Innan hans identitet röjdes kunde han ge uttryck för sina åsikter anonymt.

Många som inte har erfarenhet av Försvarsmakten undrar över vad dessa stjärnor, eklöv, grader, uniformer och hierarkier fyller för funktion?

– Det är ett nedärvt system. Du talade själv om att din upplevelse av att arbeta i grupp under värnplikten och att ha strukturer. Där har man också signaler som man förstår. Säger jag att nu faller vi framåt men vänster om trädet, så är ju sådana här signaturer i form av grader ett system där man vet att fyrstjärniga generaler eller amiraler sitter på vissa positioner. Det vet man i hela världen. Det spelar ingen roll vart jag åker, så kommer fyra stjärnor att spela roll. Man kan gradsystemet. Jag påstår att vi i det militära kanske inte är ensamma när det gäller hierarkiska strukturer i landet heller.

Vad skulle vara mer hierarkiskt?

– Sjukvården är ett sådant exempel, polisen är ett annat. Det kommer vara ett antal nu inom polisen som inte får behålla samma jobb. Vi har haft liknande diskussioner inom försvaret när vi infört flerbefälssystem. Jag bestämde att de som fick specialistofficersbefattningar själva får välja om de vill ändra grad. Det är frivilligt. Nu har det börjat röra på sig, nu gör man det. Men jag tror att det hade varit rent kontraproduktivt från början att säga att nu ska du ta av dig löjtnantsbeteckningen och bli fanjunkare. Successivt när de bygger respekt för och kunskap om att verkligen vara duktiga specialistofficerer, ja då blir graden också intressant. Då ska det vara ett kännetecken som stämmer internationellt, för det gör det när vi börjar ändra. Och vi har försökt att göra det på ett fint sätt. De första vi utnämnde på högsta specialistofficersnivå - alltså regementsförvaltare eller flottiljförfaltare - det gjorde vi på nationaldagen i fjol och på luciamottagningen på Karlbergs slott och vi gör det publikt inför ambassadörer och vissa statsråd för att visa upp här är högsta nivån, en erkänsla. En liten men viktig signal.

– Det är samma med medaljer. Jag kan ju läsa på dem jag träffar internationellt om de har varit i Kuwait, Balkan eller Afghanistan så det är ett sätt att signalera det också.

– Sedan ska jag inte sticka under stol med att i vissa länder har de väldigt mycket medaljer för sig. Det är så att man tror att när man lär sig att bädda sängen får man den första. Riktigt sådana är inte vi.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!