Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sveriges Radio fördunklar en viktig samhällsfråga

Sveriges Radios entré på Gärdet i Stockholm.
Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL
Dold Facebook-grupp stod i centrum för granskningen.
Foto: RICHARD DREW / AP TT NYHETSBYRÅN

Karin Olsson skriver veckans Mediekolumn.


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner.

För några år sedan cirkulerade en reklamkampanj, beställd av branschorganisationen Tidningsutgivarna, som skulle upplysa allmänheten om medieetik. ”Vi vägrar avpixla”, stod det. Budskapet var att seriösa tidningar gör etiska avväganden – till skillnad från ”alternativsajterna”. Minns den kända SD-sajten Avpixlat, som bara drevs av rå politisk ideologi.

Syftet med kampanjen var gott, men ledde tankarna fel. Journalistikens utgångspunkt måste vara att berätta så mycket och konkret som möjligt. Inte att ”vägra avpixla”, som mest låter som något en trotsig tonåring skulle säga.

Det är inte per definition finare eller bättre att maskera en identitet, än att inte göra det. Det beror förstås helt på omständigheterna.

Avslöjandet från Ekot och Vetenskapsradion för en vecka sedan visar hur snett det kan gå när den ansvariga utgivaren tar för mycket hänsyn till föremålet för sin granskning. När man ”vägrar avpixla”, fast man borde ha gjort det. Åtminstone om nyheten verkligen håller.

Reportrarna hade följt en dold Facebook-grupp för kritiker till den svenska coronastrategin. Gruppen ”försöker påverka svenska intressen utomlands” löd rubriken och ”experter inom informationspåverkan anser att tonen och metoderna är oroväckande”. 

Vilken roll spelade Facebook-gruppen för denna oacceptabla samhällsutveckling?

Informationspåverkan brukar vanligtvis kopplas till illegitim aktivitet från främmande makt. Så det här lät allvarligt. Det talades om att ”mycket grova påståenden sprids i en kampanj”. Gruppens medlemmar hade till och med lyckats få in sina ljusskygga åsikter i prestigetitlar som Time, Science och Washington Post. Wow! En framgångsrik trollfabrik mitt bland svenska forskare och covidprofiler? Vem betalar och varför, ville man genast veta.

Vetenskapskommunikatören Emma Frans skrev på Twitter att avslöjandet kanske kunde förklara varför hon och den framstående vetenskapsjournalisten Amina Manzoor blivit tvungna att begränsa möjligheterna till kommentarer på Twitter på grund av det extrema tonläget. 

Den senaste tiden har det också rapporterats om KI-professorn Jonas F Ludvigsson som slutar forska på covid-19 på grund av förföljelsen. Vilken roll spelade Facebook-gruppen för denna oacceptabla samhällsutveckling?

https://twitter.com/DrEmmaFrans/status/1359029298410254338

Men på den frågan gav Sveriges Radio inget svar. Man namngav varken gruppen eller dess grundare. Inte heller vilka namnkunniga personer som var med, exakt vad de skrivit eller vilka klandervärda saker de deltagit i. Alla beskrivningar var mystiskt svepande.

Snart började andra medier, däribland Expressen, att rapportera om Mewas, Media Watchdogs of Sweden. Grundaren lät sig gärna intervjuas. Vissa som varit med trädde själv fram. Professor emeritus Anders Vahlne tyckte granskningen gav ”Stasi-vibbar”, men hade inte sett gruppen inifrån.

Personer som deltar aktivt i en central debatt måste rimligtvis kunna benämnas med namn, särskilt om de har en position i samhället. I det här fallet blev medieetiken överdriven och bidrog till fördunkling av en viktig fråga. Om till exempel akademiker missbrukar sitt förtroende och gör övertramp – fram med dem i ljuset och fråga varför.

Fortfarande kan jag inte bedöma om gruppen är ett tillhåll för organiserade trakasserier och informationspåverkan i syfte att skada Sverige. Eller om den samlar kritiker i en för Facebook typiskt vildvuxen och lös gemenskap. Det som vi brukar kalla för opinionsbildning, en nerv i demokratin. Att Ekot och Vetenskapsradion inte gett en mer komplett bild är ett dåligt betyg.


Karin Olsson är kulturchef och stf ansvarig utgivare på Expressen. Nästa onsdag skriver Magnus Alselind mediekolumnen. 

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.