Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Sverige är på många sätt ett slutet land"

Expressens nye krönikör Johan Hakelius fascineras av allt engelst. Som femåring såg han "Hem till gården" på tv och senare "Brendon Chase" och "Brideshead Revisited". Foto: Cornelia Nordström
2012 tilldelades Johan Hakelius Expressens kulturpris Björn Nilsson-priset. Foto: Tommy Pedersen

Han känner att han är född i fel tid, har kallats "excentrisk lyxanglofil" och har fått Expressens Björn Nilssonpris för god kulturjournalistik.

Nu debuterar Johan Hakelius som krönikör i Expressen.

– Läsarna ska veta att jag uttalar mig utan några baktankar, intressen eller lojaliteter, säger 48-årigen.

Detta är Johan Hakelius

NAMN: Johan Olov Axel Hakelius.

ÅLDER: 48.

YRKE: Chefredaktör för Fokus (2016-).

BOR: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.

INKOMST: 98 700 kronor (2014).

FAMILJ: Hustrun Susanna Popova, 59, journalist och författare. Bonusbarnen Karolina, 30, och Karl, 24. Jack russell-terriern Morris.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Enköping som lillebror till 1,5 år äldre systern Karin. Föräldrarna skildes när Johan var åtta år.

MAMMA ÄR: Ingrid Hellström, 76, lärare i svenska och samhällskunskap samt bibliotekarie fram till pensioneringen.

PAPPA VAR: Olle Hakelius, ordförande för Svenska Lantmännen, vice ordförande i LRF, ledamot i Skogs- och Lantbruksakademin, hedersdoktor vid Lantbruksuniversitetet. Dog för två år sedan, 75 år gammal.

UTBILDNING: Handelshögskolan, Stockholms universitet (filosofi), George Mason University, Catholic University of America.

KARRIÄR I URVAL: Värnpliktsrådet, ledarskribent/biträdande politisk redaktör på Svenska Dagbladet (1993-1999), chefredaktör Finanstidningen (2000-2002), kolumnist i bland annat Axess, Vi, Connoisseur, Affärsvärlden, Veckans Affärer, Svenska Dagbladet och Aftonbladet, panelen i "TV4 Nyhetsmorgon", medverkar i SR:s "Spanarna". Expressens Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik (2011). Böcker: "Den österrikiska skolan: en introduktion till humanistisk nationalekonomi" (1995), "Manifest för otidsenliga" (1999), "Förmögen till värdighet: Wilhelm Röpke, människan och ekonomin" (2003), "Enkelriktat (illustrationer: Riber Hansson)" (2009), "Döda vita män" (2009), "Ladies" (2010), "Rule, Britannia!" (2014).

AKTUELL: Debuterar på lördag som krönikör i Expressen. Författare till Björn Rosengrens memoarer "Mitt i steget" (Albert Bonniers förlag).

GODA EGENSKAPER: ”Rätt trevlig. Ser det absurda i tillvaron."

SÄMRE EGENSKAPER: ”Pessimist. Lätt uttråkad.”

PS: Så var mötet

Johan Hakelius har nyss kommit hem från Rom. Han har sovit för kort de senaste nätterna och ber om ursäkt då han kväver en gäspning. "Jag har svårt att komma till min rätt om jag ska sitta med i nyhetspanelen i morgonsoffan och ta en taxi hemifrån mig redan vid sjusnåret. Allt före 10.00 är okristligt", säger Hakelius och berättar att han när han var sin egen inte gjorde något vettigt före lunch.

Som chefredaktör för Fokus är han denna morgon först på plats av alla på redaktionen tre trappor upp ett stenkast från Drottninggatan i Stockholm.

Johan Hakelius har en ljus linnekostym från Cordings vid Piccadilly, tweedbutiken som räddades från konkurs av artisten Eric Clapton. "Stanley köpte sina kläder på Cordings innan han gav sig ut i djungeln", förklarar Hakelius, som inte vill förhandskika på fotograf Cornelia Nordströms kameradisplay för att se hur bilderna blir. "Jag tittar aldrig på min egen bild", säger han.

Hakelius är otroligt snabb att svara på mejl och när jag för ett par veckor sedan bad om bakgrundsinformation inför intervjun jag skulle göra med Björn Rosengren delade Hakelius generöst med sig av inblickar från skrivarbetet med den intressanta "Mitt i steget".

Vad ska du skriva om i dina krönikor i Expressen?

– Det vet jag inte än, jag skriver krönikorna i flykten och för mig är det viktigt att man skriver ganska ofta så att det blir ett löpande samtal med läsarna och att man inte behöver börja från noll varje gång. Ibland kommer det att bli allvarligt, ibland flamsigt.

Detta är Johan Hakelius

NAMN: Johan Olov Axel Hakelius.

ÅLDER: 48.

YRKE: Chefredaktör för Fokus (2016-).

BOR: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.

INKOMST: 98 700 kronor (2014).

FAMILJ: Hustrun Susanna Popova, 59, journalist och författare. Bonusbarnen Karolina, 30, och Karl, 24. Jack russell-terriern Morris.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Enköping som lillebror till 1,5 år äldre systern Karin. Föräldrarna skildes när Johan var åtta år.

MAMMA ÄR: Ingrid Hellström, 76, lärare i svenska och samhällskunskap samt bibliotekarie fram till pensioneringen.

PAPPA VAR: Olle Hakelius, ordförande för Svenska Lantmännen, vice ordförande i LRF, ledamot i Skogs- och Lantbruksakademin, hedersdoktor vid Lantbruksuniversitetet. Dog för två år sedan, 75 år gammal.

UTBILDNING: Handelshögskolan, Stockholms universitet (filosofi), George Mason University, Catholic University of America.

KARRIÄR I URVAL: Värnpliktsrådet, ledarskribent/biträdande politisk redaktör på Svenska Dagbladet (1993-1999), chefredaktör Finanstidningen (2000-2002), kolumnist i bland annat Axess, Vi, Connoisseur, Affärsvärlden, Veckans Affärer, Svenska Dagbladet och Aftonbladet, panelen i "TV4 Nyhetsmorgon", medverkar i SR:s "Spanarna". Expressens Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik (2011). Böcker: "Den österrikiska skolan: en introduktion till humanistisk nationalekonomi" (1995), "Manifest för otidsenliga" (1999), "Förmögen till värdighet: Wilhelm Röpke, människan och ekonomin" (2003), "Enkelriktat (illustrationer: Riber Hansson)" (2009), "Döda vita män" (2009), "Ladies" (2010), "Rule, Britannia!" (2014).

AKTUELL: Debuterar på lördag som krönikör i Expressen. Författare till Björn Rosengrens memoarer "Mitt i steget" (Albert Bonniers förlag).

GODA EGENSKAPER: ”Rätt trevlig. Ser det absurda i tillvaron."

SÄMRE EGENSKAPER: ”Pessimist. Lätt uttråkad.”

– För mig handlar inte krönikerande om att driva en viss idé eller nå ett visst mål. Kolumner är liksom skrivna i vatten och kan i bästa fall liknas vid trevligt middagssamtal.

Du röstar inte. Hur kommer det sig?

– Jag har alltid varit opinionsjournalist och jag vill att läsarna ska veta att jag uttalar mig utan några baktankar, intressen eller lojaliteter. Det är det ena skälet. Det andra är att jag inte har något större behov av att rösta, alternativen är inte särskilt intressanta.

– Jag håller med om att det är viktigt att engagera sig i samhället, men det gör jag dagligdags genom mitt arbete.

Du finns inte på mikrobloggen Twitter. Hur kommer det sig?

– Jag är sparsam med sociala medier och det är inget ideologiskt beslut utan snarare ett praktiskt. Dygnet har 24 timmar, jag tar skrivandet på stort allvar och prioriterar hårt hur jag ska använda dagarna om jag ska kunna skriva texter av god kvalitet. Twitter framstår som ett forum för skvaller och enklare information.

– Rörmokare tätar inte andras läckor gratis för att det är kul. Jag skriver inte gratis.

Fyra av Johan Hakelius böcker: "Rule, Britannia!", "Ladies", "Döda vita män" och "Enkelriktat".

Du sade i en DN-intervju med Niklas Wahllöf för några år sedan att du tycker att det är lättare att förstå människor som levde för 100-200 år sedan än dagens människor. Utveckla!

– Det är svårt att se skogen för alla träd, har man ett avstånd i tid är det lättare att se hur saker hänger ihop. Vi lever i en tid som prioriterar självförverkligande och där de flesta skalor handlar om pengar. Jag säger inte att allt var mycket bättre förr, men för 100 år sedan skilde man till exempel mycket tydligare på privatliv och offentlighet, det som vi i dag kan kalla dubbelmoral. Men en sådan uppdelning är ett sätt att skapa utrymme för frihet och verklig tolerans. Vi verkar inte förstå det längre.

– Det som håller ihop samhället är sådana värden som vi ärvt av tidigare generationer. Nu river vi ner det som gör att vi kan fungera som samhälle.

Du har också haft synpunkter på svenskarnas självbild?

– Vi är bra på att få omvärlden att tro att vi är lätta att ha att göra med, att vi är öppna och toleranta. Men när folk har bott här i ett-två år så märker de att det inte är så. Vi svenskar tror att vi är britter men vi är tyskar, vi tror att vi är öppna men Sverige är på många sätt ett slutet land. Vi ser oss som jämlikhetsfixerade och det är vi förvisso, men vi är samtidigt extremt snobbiga. Ingen i Sverige tycker att det är fint med nya pengar, man ska ha ärvt dem.

– I Storbritannien finns det massor av snobbism, men man är medveten om det och då är det inte ett så stort problem. Det är svårare att ta sig in i Sverige som har så många outtalade koder. Vi saknar ett språk för att tala om det svenska.

– Min fru säger att det mest svenska som finns är kompromiss, konsensus och att komma i tid. Har man koll på det är mycket vunnet i Sverige. Vi som är uppväxta här vet att det är så. Vi söker efter en punkt där vi kan vara överens och vi kommer inte två minuter för sent. Genom att bena upp sådana enkla saker underlättar vi för dem som vill komma in i samhället.

När du i en tidigare intervju redogjorde för dina medievanor tog du upp de svenska morgontidningarna, The Telegraph, Times, New York Times, Washington Post och många andra tidningar, men du nämnde inga tv-program?

– Jag tittar ganska mycket på tv - eller "rörligt" som det kallas nu och som ger mig knottror. Tv är en plattform för drama. Att se nyheter på tv är ineffektivt, det blir drama när redaktionerna ska välja bilder och det kan vara ganska ointressant vad mannen på gatan som utan förvarning ska svara på en fråga tycker. Det kan jag vara utan.

– Susanna och jag ser mycket tv-serier ihop, bland annat "Modern family" som har väldigt bra manus, liksom Veep som gör politisk satir.

Hur gick det till när du rekryterades?

– Detaljerna håller jag nog för mig själv, men jag tillhör inte den grupp som får gå på lyxkrog och får erbjudandet skrivet på en servett, ha ha. Det var inte lockelsen om stora ekonomiska förbättringar som fick mig att tacka ja. Det var efter nära 15 år som kolumnist på Aftonbladet dags att se mig om efter lite förändring. Dessutom gillar jag breda kyrkor, där många olika röster får höras. Expressen har en bred läsekrets.

Hur reagerade kollegerna på Aftonbladet?

– Det var Anders Gerdin (Aftonbladets chefredaktör 1997-2007, reds anm) som jag först hade att göra med, sedan har jag haft en del kontakt med Jan Helin (Aftonbladets chefredaktör 2008-2016, reds anm). Men jag har inte haft så mycket med den nuvarande ledningen att göra och jag har inte varit uppe på redaktionen sedan man flyttade till de nya lokalerna vid Centralen (för drygt fem år sedan, reds anm). Det har varit några tillställningar som vi krönikörer har bjudits in till, men jag har inte kunnat komma då.

Vilka reaktioner har helgens Svenska Dagbladet-artikel om manfallet från Fokus och situationen hos er fått på redaktionen?

– Ganska få. Vi var konfunderade och undrade lite grann vad poängen med reportaget var. Men man har ju sina kompisar och ovänner och det var ganska förutsägbart att det skulle kunna bli så här. För egen del är jag van och tar inte så allvarligt på det, men som chef måste jag förstås förhålla mig till hur medarbetare eventuellt kan reagera. Det är ju ingen hemlighet att det har varit lite stökigt här, men stämningen på redaktionen är god nu.

Jeanette Bonnier. Foto: Peter Jönsson

Hur kom Fokus-redaktionen på idén att låta Bonniers Konsthall-grundaren Jeanette Bonniers exmake Jörn Donner skriva hennes dödsruna?

– Jag har alltid fascinerats av brittiska dödsrunor som är roliga och bra att läsa. Ibland har dödsrunorna fungerat som de varit i Fokus, ibland har de inte blivit så kul. Det går inte att kopiera det brittiska konceptet rakt av, men vi kan på Fokus försöka hitta personer som kan skriva om den som har gått bort på ett sätt som ingen annan kan. Det blev väldigt bra när Jörn skrev om Jeanette.

Vad skulle du tycka om din exfru fick skriva din dödsruna...?

– Min första lojalitet är med läsarna. Jag har svårt att tro att Jeanette skulle ha haft något emot det, hon var inte så ömhudad. Jörn och hon hade ett bra förhållande. Då Unni Drougge skrev om Lars Gustafsson var det utifrån perspektivet att stå utanför kotterier och när Erik Hörstadius skrev om Olle Ljungström var det för att de bägge på olika sätt stod lite utanför samhället. Det blir mycket bättre så än om en medelklasspojke som jag ska skriva dödsrunan.

Så vem vill du ska skriva din runa?

– Vet inte, men när det är dags så tar jag hellre en rejäl avhyvling än något platt och tråkigt.

När du i januari tillträdde som chefredaktör för Fokus var det din uppgift att försöka vända tidningens förlust på närmare 100 miljoner kronor. Hur ser planen ut?

– Nja, jag är inte vd så det var inte min primära uppgift och de 100 miljoner som tidningen gått back är en samlad siffra för tio års utgivning. En del saker har vi redan gjort. Vi har rekryterat en hel del nya kolumnister. Nästa vecka lanseras den nya bakvagnen med kultur och resor. Till hösten drar vi i gång en stor digital satsning. Allt här bygger på innehåll.

Jag ser inte några skärmar på väggarna här på redaktionen utan bara inramade förstasidor. Kommer ni att satsa på rörligt material i höst?

– Inte i första hand, just för att rörligt alltid innebär drama. Men det kanske blir poddar, det är ett tacksamt sätt att överföra seriös information.

När jag pratade med din storasyster Karin berättade hon att du vägrade gå till lekis för att man raserade dina legobyggen där?

– Ja, jag höll på mycket med lego hemma och hade stora projekt. Andra dagen jag kom till lekis hade fröknarna plockat ner mitt bygge för att andra barn skulle kunna använda bitarna, det hade jag lite svårt att acceptera. Jag bestämde mig för att inte gå dit mer.

– Vi hade ett hembiträde, Mona, så jag behövde inte vara ensam hemma. Jag såg inte poängen med att åka buss 45 minuter för att komma till lekis när det ändå fanns folk hemma på gården. Det är säkert bra social träning att gå på lekis och det är möjligt att jag blev skadad av att inte göra det, men jag har inte svårt att knyta an till andra.

– Jag trivdes hemma och har alltid haft svårt för gruppaktiviteter.

Hur fungerade det då när du gjorde lumpen på LV3 (Roslagens luftvärnsregemente i Norrtälje, reds anm)?

– Lumpen gick bra. Jag var kanske inte det bästa befälet för jag är ingen stor ledare av det slaget, men jag har inga problem att funka i grupp även om jag kanske inte alltid uppskattar det. Jag hade inte svårt att förstå varför kalsonger och skor skulle ligga på ett bestämt ställe i skåpet, basar man över 50 män i den åldern måste man se till att de lyder. Det finns situationer och tillfällen när hierarkier fungerar väl.

Hur mycket gröntjänst blev det, med tanke på att du satt i Värnpliktsrådet?

– Under min 15 månader långa befälsutbildning var det tio månader gröntjänst. Vi hade rätt tuffa officerare som lät oss köra halv- eller kvartstriathlon. En vecka fick vi leka "fria kriget" och blev utslängda i skogen utan mat och vi fick även öva truppledning. Det var först efter detta som jag var på Värnpliktsrådet.

Hur förändrades ditt liv när dina föräldrar skildes 1975?

– Det var rätt upprivande. Mycket under min uppväxt var som en pilsnerfilm i den meningen att det var ganska gammaldags . Vi bodde på en gård med hembiträde, hade en park och var på många sätt långt efter vår tid. Pappa var med sitt engagemang i LRF borta mycket och han kunde vara på Sidajobb åtta månader i Indien eller Afrika. Ändå hade vi en ganska bra relation. Vi var inte så nära när jag var liten och när jag var ungdom, men när jag var vuxen hade han lättare att relatera till mig och han var hela tiden snäll.

– Min syster och jag bodde kvar med pappa och Mona tre år efter skilsmässan medan mamma läste till bibliotekarie. Vi träffade mamma om helgerna.

Ni fick inte pengar utan motprestation, säger din syster, som berättar att ni fick plocka flyghavre och kitta fönster om loven?

– Nja, vi fick nog månadspeng, men visst förutsattes det att vi hjälpte till att kratta, klippa häckar och köra vält. Och senare fick vi ta studielån som alla andra. Pappa hade inga pengar i fickan, allt var nedplöjt i gården som min syster och jag kom fram till att vi inte ville ta över. (Gården såldes 2012, reds anm).

Som femåring såg du "Hem till gården". Hur påverkade den serien dig?

– Jag fascinerades av allt engelskt. Något sommarlov visades en serie om tre unga killar, "Brendon Chase", som levde Robin Hood-liv i skogen. Jag vet inte varför jag blev så uppslukad av detta, men senare såg jag "Brideshead Revisited". I författaren Evelyn Waugh roman och brev refererades det till personer som jag läste på om. Det var inte fler personer än motsvarande invånarantalet i Skövde som tillhörde den brittiska övre medelklassen och överklassen så det gick att få en uppfattning om vilka dessa människor var och hur de förhöll sig till varandra.

Du har sagt att du är bekväm och ganska lat. Hur yttrar sig det?

– Fysiskt är det så att jag rör på mig av tvång, för att man sväller upp i min ålder om man inte gör det. Jag är heller inte så intresserad av att lägga mer tid än nödvändigt på saker och har ingen romantisk uppfattning om arbete. Om jag inte skulle behöva arbeta för min försörjning skulle jag inte göra det. Skriva skulle jag säkert göra ändå på något sätt.

– Däremot vill jag inte bara jobba för pengarna. Som frilans fick man kompromissa lite grann och göra sådant som inte var så kul eller som var halvkul.

– Att jag valde att börja på Fokus berodde inte på att jag inte kunde försörja mig som frilans. Jag fyller 50 nästa år. Det kanske inte är så lastgammalt, men jag kommer säkert att jobba i 20 år till och det låter inte så kul att bara krönikera i ytterligare 20 år. Jag blir ganska lätt uttråkad.

Var det den otåligheten som gjorde att du inte plockade ut någon examen från Handelshögskolan?

– Jag fick veta att ett-två kapitel ur min bok "Den österrikiska skolan: en introduktion till humanistisk nationalekonomi" räckte som examensarbete på Handels. Men jag hade dessutom fem poäng statistik som jag aldrig tog. Jag jobbade redan på Svenska Dagbladet och sköt upp det där. Ett halvår pluggade jag vetenskapsteori i USA, men att 1,5 år efter det att jag slutat på Handels sätta mig och repetera tre kurser statistik orkade jag bara inte med.

Du har varit chefredaktör för Finanstidningen och fått Expressens Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik. Hur pass medveten har din karriärplanering varit?

– Både och, jag har inte gjort upp några stora planer. Jag sökte jobbet på Svenskan, det var mitt första offentliga skrivjobb. Jag sökte mig även till Aftonbladet och jag blev rekryterad till Finanstidningen.

Johan Hakelius med hustrun Susanna Popova. Foto: Suvad Mrkonjic

Författaren och journalisten Susanna Popova och du har varit gifta i 14 år. Vad uppskattar du mest hos henne?

– (Skrattar kort som om han inte är helt bekväm med frågan, reds anm). Vi är väldigt sammanväxta. Om jag skulle lista vad jag uppskattar hos Susanna så skulle det kräva att jag delade upp henne i delar. Vi är samkörda i allt från uppfostran av de två barn som hon hade med sig in i vårt äktenskap till det yrkesmässiga. Det är svårt att plocka ut bara en enda sak. Jag har svårt att föreställa mig att det skulle gå att ha en sådan relation med någon annan människa.

Vad var det som gjorde att det blev ni från början?

– Vi hade jobbat ihop ganska länge på Svenska Dagbladets ledarredaktion utan att tänka på varandra på det sättet. Det var först när vi låg i skilsmässa som vi fick upp ögonen för varandra annat än som vänner. Det är kanske lite udda att inleda ett romantiskt förhållande med någon som man känner så väl som arbetskamrat. Vi hade varje dag haft ingående diskussioner och ofta var vi oeniga eller hade olika infallsvinklar. Vi hade pratat om i stort sett allt utom personliga saker. Så här i efterhand tycker jag att det var idealiskt, för vi kände varandras personligheter. Det gick också otroligt bra att bilda familj ihop. Barnen har sin pappa, men jag har också funnits där för dem.

PS: Så var mötet

Johan Hakelius har nyss kommit hem från Rom. Han har sovit för kort de senaste nätterna och ber om ursäkt då han kväver en gäspning. "Jag har svårt att komma till min rätt om jag ska sitta med i nyhetspanelen i morgonsoffan och ta en taxi hemifrån mig redan vid sjusnåret. Allt före 10.00 är okristligt", säger Hakelius och berättar att han när han var sin egen inte gjorde något vettigt före lunch.

Som chefredaktör för Fokus är han denna morgon först på plats av alla på redaktionen tre trappor upp ett stenkast från Drottninggatan i Stockholm.

Johan Hakelius har en ljus linnekostym från Cordings vid Piccadilly, tweedbutiken som räddades från konkurs av artisten Eric Clapton. "Stanley köpte sina kläder på Cordings innan han gav sig ut i djungeln", förklarar Hakelius, som inte vill förhandskika på fotograf Cornelia Nordströms kameradisplay för att se hur bilderna blir. "Jag tittar aldrig på min egen bild", säger han.

Hakelius är otroligt snabb att svara på mejl och när jag för ett par veckor sedan bad om bakgrundsinformation inför intervjun jag skulle göra med Björn Rosengren delade Hakelius generöst med sig av inblickar från skrivarbetet med den intressanta "Mitt i steget".

Hur har du gjort för att kombinera familje- och yrkesliv?

– Kalle som är yngst var sex-sju år när jag kom in i familjen så jag har inte haft de där vaknätterna med småbarn. Jag tycker egentligen inte att det uppstod några problem med att få ihop tillvaron. Att Susanna och jag hade egen låda och jobbade hemifrån bidrog säkert.

Det skiljer elva år på er, Susanna är äldre. Har ni mött några reaktioner på det?

Nej, vi har nästan inte fått några reaktioner alls. Jag ser äldre ut och Susanna ser yngre ut så få tänker på det. Får någon veta om åldersskillnaden blir den kanske förvånad, men vi har inte haft problem med det själva.

Du sägs veta mycket om märkliga saker, enligt Resumés reporter Andreas Rågsjö Thorell kan du exempelvis en hel del om gummistövelns historia?

– Jag tycker att allt sådant är intressant, inte bara för att det är udda utan för att det bidrar till en större historisk bakgrund. Efter Napoleonkrigen fick hertigen av Wellington ge namn åt formen på stöveln trots att han själv inte hade skor i detta material. Berättelsen om hur man lyckades forma gummi säger mycket om den industriella revolutionen och den handlar om en britt som flyttade till Frankrike för att tillverka gummistövlar.

– En annan sådan sak är historien om varför man började flytta ut kyrkogårdar från städer som Paris och London. Det blev helt enkelt ohållbart att marken var full av lik, vattnet förgiftades. Sådana uppgifter ger en lite annan bild av historien. Det som kan framstå som udda information kan säga något mer generellt.

Du nämnde tidigare att du är intresserad av katolicismen. Hur ser ditt förhållande till religionen ut?

– Jag är en hang-around, som de som ännu inte är med i Bandidos kallas. Jag är inte medlem i någon kyrka, jag gick ur Svenska kyrkan tidigare.

Hur ser din Gudstro ut?

– Jag har en Godstro och jag förstår att man kan vara med i Svenska kyrkan av kulturella skäl. Att gå med i en ny kyrka och konvertera förutsätter förstås att man verkligen tror. Man kan inte bli katolik för att ha det som en accessoar. Hur min tro ser ut håller jag nog helst för mig själv, inte för att jag har något emot att prata om det utan för att jag inte är färdigtänkt på den punkten. Jag ber att få återkomma!