Under torsdagsmorgonen var Philip Jonsson, 32, på väg till jobbet som transportledare i Stockholm när han läste nyheten om att Ryssland påbörjat invasionen av Ukraina.
Philips fästmö är från Ukraina, och hennes familj befann sig under invasionen i sitt hem i huvudstaden Kiev.
– Jag kunde inte tro att det är sant – nu händer det, tänkte jag, säger Philip Jonsson.
Till en början hade de svårt att övertala fästmöns familj att lämna hemmet och fly till gränsen.
– Vi fick ju tvinga dem. Det satt så djupt rotat att stanna kvar och avvakta. Man lämnar ju inte hus och hem bara så där, säger Philip.
Philip och hans bror bestämde sig för att åka och möta dem.
Nästa dag, när bröderna anlände vid den ukrainska gränsen i Polen, möttes de av bilköerna.
– Vi förstod ganska snabbt att de inte kommer att komma i dag och de kommer inte komma i morgon, säger Philip.
Men i stället för att bara vänta bestämde de sig för att hjälpa till så gott de kunde.
– Vi köpte lite baguetter till ett hjälpcenter som min bror hittade på nätet. Det var då vi märkte att detta är så omfattande att vi verkligen göra skillnad här, säger Philip.
Det var då bröderna bestämde sig för att starta en insamling.
Pengarna går till att köpa mat, kläder, godis och blöjor till barn, tamponger och en mängd andra förnödenheter på affärer i närheten.
Sedan ankomsten har de tillbringat stora delar av dagarna i skytteltrafiken mellan olika affärer.
”Det är som en kniv i hjärtat”
När Expressen ringer Philip befinner de sig i den polska staden Tomaszów Lubelski – cirka en halvtimme från den ukrainska gränsen.
De har precis gjort en avlastning med bland annat en stor mängd barnmat från en av de närliggande affärerna.
– Överallt där du går in i affärer är det som en dimma av tysthet. Folk förstår varför vi står där med vagnar fyllda med förnödenheter, säger han.
Vid gränsen är det ännu värre, menar Philip.
– Jag har aldrig varit med om något liknande. Man ser mammor och små barn. Barn som kommer ensamma. Ingen pappa som är med. Det är som en kniv i hjärtat, säger han.
Philip berättar att de människor han möter är väldigt tacksamma.
– Det är fantastiskt. Jag får hopp om mänskligheten. Att det finns så fina människor. Och alla är så oerhört vänliga och tacksamma. De tackar alla människor i Sverige.
