Du avslutar din bok med en fråga: "Susanna Alakoski är en person som skämts färdigt nu?". Hur övervann du skammen?
– Det har varit en successiv resa. Skammen har gått i skov och jag har hanterat en krossad vas i taget. Från att ha mötts av en stum känsla till att våga berätta vad jag är ledsen över, vad sorgen handlar om i mitt liv. Då kan vi också mötas som människor, när vi gör det svåra talbart. Som författare har jag gjort det valet och nu skäms jag inte längre, alls.
"Den anhöriges livegenskap bär du med dig, som fittan mellan benen", skriver du i "April i Anhörigsverige". Utveckla!
– Du föds inte till missbrukare, det är något du blir, du föds inte till narkoman, det är något som du utvecklar genom att knarka. Men du föds som anhörig och förblir det hela livet, du kan inte göra dig av med din anhörighistoria. Du är ju anhörig till dem du älskar och tillkommer då missbruket in i livet och vi skiljs från människor som vi inte vill något annat än vara nära, då handlar det om att man bär med sig det anhörigskapet som fittan mellan benen, eller vad du nu har mellan benen. Det är obönhörligt. Du lever med en anhörigsorg. Boken handlar väldigt mycket om sorg.
Du har också beskrivit skammen som ett tillstånd som kuvar? "Man går till jobbet och gör vardagliga sysslor, men är ändå fast i sin skambubbla och känner livet pågå runtomkring". Hur länge hade du en sådan känsla?
– Jag tycker att jag har varit stum nästan hela mitt liv. Jag har levt i olika tystnader och har något slags bild som förföljer mig sedan jag var barn. När jag var liten ritade jag alltid halva mitt flickansikte som ett monster medan det andra var en söt fungerande flicka. Det slog mig häromdagen att den bilden berättar en del om hur det har varit. Jag har kommunicerat som mitt halva jag, den där välfungerande, duktiga, ansvarstagande arbetskamraten, föräldern, grannen och kompisen. Samtidigt hade jag en annan sida, som gjorde att det kändes som att jag höll på att gå under i en total stumhet. Jag berättade aldrig om den sidan i mitt liv som var så himla sorglig. Det blev som att jag framträdde inför mig själv med en förljugenhet, där jag inte tillät min vänstra sida att finnas. Det var också där jag fick värk när jag hade halvsidig migrän. Det har varit den sidan som har talat genom fysiska åkommor, men nu har den sidan gjort anspråk på att få komma till tals.
Har du inte ens pratat med din man Mats om den sidan av dig själv?
– Jo, mycket genom åren. Men från början trodde jag att han skulle lämna mig när jag berättade för honom om min bakgrund. Jag kommer ihåg att vi bodde i Nordnorge och nyligen hade blivit ett par och att jag berättade något så här litet (Susanna Alakoski måttar en knapp centimeter mellan tumme och pekfinger, reds anm) om att min pappa drack. På fullaste allvar trodde jag att allt skulle försvinna då. Jag kan inte förklara det, men jag har skarpa minnen av att jag när jag var barn hade många vänner som levde med missbruk i sina familjer. Det var syskon som knarkade. Ofta satt vi i diplomatvillan där hela tonårsrummet var fullt av haschrökande ungdomar. Hur kunde vi veta att vi inte fick berätta det? Hur kunde jag ha kompisar som hade alkoholiserade föräldrar och hade pappor som låg under bordet och att vi då bara skulle hänga i ett annat rum den dagen och inte nämna saken mer? Vi visste ju om varandras missbruk i familjerna, men vi pratade aldrig med varandra om att det var konstigt att våra föräldrar låg utslagna i sängar och under köksborden. Då bygger man som barn något slags idé om att utifall jag berättar blir det farligt, det kommer att bli en konsekvens. Man formulerar inte vad, det blir bara en stor skräck. Du drar i gång något och har inte längre koll. Sedan när man är vuxen och kanske skulle vilja prata om anhörigproblematik så vågar man inte för det där lilla skrämda barnet finns med dig upp i vuxenlivet. När jag vågat tala har jag märkt att även dagisfröken, sminkösen i tv-studion, arbetskamrater eller grannar kommer fram och berättar om sina erfarenheter av att leva nära människor med beroendeproblematik. Det - och att jag har gått i anhörigbehandling - har gjort att jag fått spegla mig i andras tystnad och successivt har jag upptäckt att vi är väldigt många människor som går runt och tiger om våra absoluta erfarenheter. Det var det som blev den här körsången av sorgeberättelser som jag skriver fram i min bok till en gemensam berättelse. Vi är så lika varandra, vi som vuxit upp med missbruk nära oss.
"Jag kommer ihåg att jag sov väldigt lite och var trött i skolan. Det borde ha varit rimligt att någon frågade varför, men det gjorde man inte."
Men i "Oktober i Fattigsverige" berättar du om hur du som tioåring anmälde att mamma blödde ur munnen och inte svarade på tilltal? Du visste ändå vart du skulle vända dig och vågade eller var tvungen att vid åtminstone några tillfällen slå larm?
– Det är en sådan paradox, men jag har egentligen alltid varit modig. När jag var barn kunde jag i stunder av stark press sätta ord på det jag såg, men då möttes jag av tystnad. Jag kommer ihåg att jag sov väldigt lite och var trött i skolan. Det borde ha varit rimligt att någon frågade varför, men det gjorde man inte. När jag växte upp fanns det heller inte kvinnojourer. Det har förändrats lite. På den tiden existerade inte anhörigperspektivet överhuvudtaget, men det kommer tack och lov mer och mer nu. I dag finns det någonstans att vända sig. Det fanns det inte då och därför var det kanske också helt meningslöst att säga något och man visste det, undermedvetet.
När "Svinalängorna" gjorde succé fick du aldrig frågan om verkligheten kunde vara ännu värre än fiktionen?
– Nej, det där var intressant, den frågan kom aldrig. För mig var det självklart att verkligheten var så mycket värre än fiktionen. I "Svinalängorna" försökte jag bara hantera en del av de erfarenheter som jag hade i livet av social utsatthet och missbruk och så följde jag senare upp det med att skriva en bok om narkotika/anhörigskap. Det fanns betydligt mer erfarenheter att skildra.
"Jag tror att jag hade gått på sjön om jag varit kille om den möjligheten funnits när jag var 16."
Du försökte som tonåring skaffa en egen fosterfamilj?
– På något sätt var det en överlevnadsstrategi, att ge sig i väg tidigt i livet. Jag tror att jag hade gått på sjön om jag varit kille om den möjligheten funnits när jag var 16, det hade varit ett sätt att komma hemifrån och kunna försörja sig.
I intervjun i "Modern psykologi" säger du att du först nu ser konsekvenserna av att ha vuxit upp med fattiga och missbrukande föräldrar. Vilka är de?
– När jag suttit med "April i Anhörigsverige" har jag betraktat ett slags livspris. Det har varit jobbigt att skriva boken just av det skälet, att jag fått se livspriset i vitögat. När jag var 25-30 år och tittade framåt i livet trodde jag på fullt allvar att jag skulle ha mor- och farföräldrar till mina barn. Jag trodde på hela den där föreställningen om att få ett lyckligt liv. Nu när jag har passerat 50 och har levt en stor del av mitt liv så ser jag hur det blev och hur ensam jag blev. Det är på något sätt priset, att ha förlorat människor som jag älskat så oerhört mycket. De har inte funnits med i de viktigaste perioderna i mitt liv. Konsekvenserna har varit att det har varit ohyggligt ensamt, sorgligt och smärtsamt.
Din man växte upp i ett medelklasshem utan beroendesjukdomar. Hur har ni två hanterat kontrasterna i era olika bakgrunder?
– Vi har definitivt olika bakgrunder. Det finns skilsmässa och så i hans uppväxt, men där är inga missbrukare. Det är klart att kontrasterna till andra människors liv påminner om hur det är i våra egna. När vi möter andra människor grabbar vi ofta tag i likheterna för att lära känna varandra. Vi pratar om hur vi bodde när vi var små och och om våra fritidsintressen. Det är klart att jag som kommer från socialt utsatta förhållanden och har vuxit upp i lägenhet och med missbruk under stora delar av mitt vuxna medelklassliv har saknat människor som har kunnat relatera till det. Och det är klart att jag har blivit påmind om mina sorger när jag har sett andras lycka.
Jag tänker på familjehögtider som dop och bröllop, där brudens föräldrar sitter till vänster om mittgången i kyrkan, hoppade ni över sådana ceremonier?
– Jag har varit helt ensam, inte haft någon från min familj som följt mig. Det har varit jättesorgligt. När jag var ung tänkte jag inte så mycket på det, så var det bara. Det är det som är så paradoxalt, att jag först nu kan reflektera över hur tomt det var.
– Jag gjorde om allt till fria val och sade att jag inte var en sådan som firade födelsedagar. Man gör om sig själv till hjälte i berättelsen för att på något sätt klara av att fatta de beslut som kanske är nödvändiga i vissa tider i livet.
Firar du födelsedagar nu?
– Jajamensan! När jag fyllde 40 hade jag mitt livs första födelsedagsfest och den var stor. Det har varit väldigt viktigt att erövra sådana saker.
Vilka är de viktigaste lärdomarna av den terapi som du gått i för att bearbeta uppväxten och anhörigskapet?
– Att dela erfarenheter, det är något oerhört vackert och självläkande i att prata med och höra på andras berättelser utan att ha synpunkter på vad folk delger. Vi lär oss av varandra när vi lyssnar och berättar. Att träffa andra vuxna som vuxit upp i dysfunktionella familjer och som i dag lever otroligt fungerande liv på höga positioner har varit väldigt viktigt. De lever med samma sorg som jag och det syns inte på oss. Det går inte att gissa vad vi har för erfarenheter. Och det spelar inte så stor roll om våra föräldrar varit chefer för storföretag eller varit fattiga, klassbakgrunden är i anhörigskapet mindre viktig för vi är alla lika ledsna över att ha förlorat människor vi älskar i beroendesjukdomar.
Vad gjorde att du sa nej till haschpipan?
– Jag var skräckslagen över allt som hade med droger att göra. Jag tyckte att människor förändrades och att de inte själva märkte hur annorlunda de blev när de knarkade eller drack sprit. Den personlighetsförändringen tyckte jag inte om. Det gick inte att dela ett skratt med dem i och med att jag inte rökte hasch, för jag såg inte hur himlen förändrades eller hur bilen man åkte i växte. Då blev det ointressant att vistas i overkligheten. Jag visste väldigt tidigt i livet att jag inte ville leva overkligt.
Annars kan man ju vilja fly från en tuff tillvaro?
– Det är nog det vanligaste. Min flykt blev i stället att göra vettiga saker, så kan man också välja. Man måste inte välja det destruktiva. Det kanske en hel del unga behöver höra, att man inte måste gå på det destruktiva.
Hur hade du redskapen att "göra vettiga saker"?
– Det visste jag inte att jag hade. Min resa var från början planlös och handlade mer om att komma bort än att komma till. Med åren har jag fyllt resan med olika saker och haft något slags inre kompass som ändå har lett mig rätt. Jag har också hamnat fel, men jag har till slut hamnat rätt ändå.
I "Oktober i Fattigsverige" beskriver du hur du som tonåring snattade på jobbet för att hjälpa till att fylla på det tomma kylskåpet hemma?
– Precis. Det började så, i korvkiosken, en gång i tiden, rätt eller fel. Jag hade inte pengar till kläder och stal det för att kunna köpa det. Jag ville vara fin. Småkriminalitet börjar ofta med att man vill vara fin, normal, och så stjäl man saker för att känna sig normal. Att stjäla mat var ett sätt att bidra hemma och dryga ut den där lilla, lilla ekonomin som alltid var lite för liten. Allt som kom som tillskott fick man en glad min av föräldrarna.
I perioder hade ni inte ens råd med tandkräm?
– Nej, det var en sådan sak som man prioriterade bort. Men det hade nog också med att göra att sådana produkter inte fanns efter kriget i Finland, då fick man lära sig att borsta tänderna med salt. Tvål hade vi. Har du borstat tänderna i salt någon gång? Det är väldigt salt, som att ha ett saltkar i munnen och så är det kornigt.
Men din bror sade inte nej till haschpipan och det inspirerade till romanen "Håpas att du trivfs bra i fengelset". Din nya bok handlar också om ditt anhörigskap i relation till bland annat honom, om ditt anhörigskap, om skuld och ansvar?
– Men i dag är min bror en ansvarstagande människa och han belastar inte mig på något sätt. Han tar ansvar för sitt liv fullt ut och är nykter och drogfri.
– Tidigare satte jag gränser genom att tydligt göra klar att jag inte vill ha missbruk i mitt hem. Jag vet att det finns en diskussion om medberoende och att man skulle möjliggöra andras beroendesjukdomar, men jag har haft ett annat förhållningssätt. Jag bestämde mig väldigt tidigt för att så fort jag kan bestämma själv så kommer jag inte att ha missbrukande människor nära mig. Och det har gällt alla; kompisar, anhöriga. Om jag skulle ha släppt in det i hemmet så hade jag ju halkat tillbaka i en oerhörd sorg och ilska, jag vill inte ha droger nära mig, så enkelt är det. För mig har det inte varit svårt att sätta gränser. Det som har varit det svåra med att leva nära en missbrukande människa är att man måste ta död på sig själv känslomässigt. Man måste kapa bort. "Jag älskar dig, men jag måste säga nej till dig". Det är där smärtan ligger, i beslutet att inte kunna träffa personen när den har ett pågående missbruk. Alla vi som har fått fatta de besluten går omkring med en ständig längtan efter människor vi älskar, men som vi inte klarar av att träffa.
"Min mamma dog när jag själv hade väldigt små barn och det var väldigt sorgligt att bli förälder samtidigt som jag själv blev föräldralös."
Din mamma gick bort 1996 och din pappa dog fem år senare. I vilka lägen har du fått säga nej? Har de kommit och ringt på dörren och du har låtit bli att öppna?
– Nej, jag har inte alls den typen av anhöriga. Det där skiljer sig från familj till familj, men ingen i min familj har tvingat sig på mig, de har respekterat mitt ställningstagande. De har inte ringt onyktra och bett om förlåtelse eller bett om saker, det har jag aldrig varit med om.
– Min mamma dog när jag själv hade väldigt små barn och det var väldigt sorgligt att bli förälder samtidigt som jag själv blev föräldralös. Jag var visserligen 33 år, men det är för ungt. Jag var precis på väg ut i livet och längtade efter att mina föräldrar kanske, kanske skulle kunna bli bra morföräldrar. Sådant ser man ju i dag, att människor blir nyktra på ett annat sätt. Jag har själv fått tillbaka en bror och jag har kompisar som fått tillbaka föräldrar eller en make eller maka. När någon blir nykter är det lyckan på jorden.
Du betonar också att det fanns mycket kärlek under din uppväxt och att du fått med dig en massa positiva förmågor. Vilka då?
– Allt det där som är negativt när man är liten eller lever mitt i en svårighet kan - om sorgen du bär på får möjlighet att läka - gå från att vara överdrivna förmågor hos ett barn användas på bra sätt av en vuxen. När du mår psykiskt bra kan dessa förmågor vara fantastiska. Det kan till exempel vara en väldigt fin egenskap att kunna hantera kaos, att man är ansvarstagande, orädd, pålitlig. Sådana egenskaper kan förvärvas genom den svåraste av bakgrunder.
"Som anhörigsort blev jag en sådan som fick svårt att roa mig. Som fanns till hands när andra flippade ur. Var en sådan som städade efter fester, normaliserade möblerna och vädrade ut röklukt. Och trots att jag inget annat ville än att bli sedd så ville jag vara osynlig", skriver du. Hur länge var du en sådan anhörigsort?
– Jag har fortfarande svårt att roa mig. Det är precis det jag delar med de andra anhöriga jag träffat. Jag beskriver det som att jag levde som en huvudfoting: livet skulle lösas, inte levas. Det där blev till slut ett sätt att leva. Det lättsamma livet var ingenting för mig. Det är någonting som jag har övat på i många år, att ta mindre ansvar. Det handlar bland annat om att dra ner på allvaret i livet. Kanske låter det perverst, men att unna mig saker som att åka på en weekendresa utan att ta med mig jobbet och behöva prestera eller att kanske släppa loss en kväll och sitta upp länge utan att måsta göra något dagen därpå. Men jag har hela tiden något slags plikt, att jag måste göra någonting. Ändå har jag på något sätt inte har tappat förmågan helt att leva, men jag tränar på livet fortfarande. Just nu känns det som att livet står runt hörnet. Jag känner mig som en tonåring. Äntligen får jag lov att vara barn, nu när jag fyllt 50! Tillsammans med två väldigt nära människor har jag bildat en grupp och vi kallar oss "young and pissed" (unga och förbannade, reds anm). Kanske måste vi utvidga gruppen till fem personer, vi är tre just nu (skrattar stort, reds anm).
Jag tänker att det där allvaret påverkar ens nära relationer?
– Jo, det gör det. Det kan bli för allvarligt och det är klart att det påverkar. Men där har jag på ett sätt glädje av min klassbakgrund, för jag har vuxit upp med otroligt mycket skratt. Vi gjorde lycka av ingenting. Det är den härliga sidan - för det finns sådana också - av min bakgrund. Att det mitt i allt det här allvaret finns något slags förmåga till skratt är väldigt tydligt när jag träffar min bror, vi har så jäkla roligt ihop. Det är viktigt att säga att det brukar vara fantastiska människor som får beroendesjukdomar och när de inte är i missbruk så är de i regel fantastiska att vara med. Det är det som gör det extra sorgligt, när man inte får vara nära de här personerna.
"Jag tror att det var sorgen som en tsunamifart, den vällde över mig."
Du berättar i "April i Anhörigsverige" om ditt psykiska sammanbrott vid 43 års ålder. "Innan läkningen var Susanna Alakoski en person som alltid svarade i telefon på jobbet. Hon svarade på inkommande mejl direkt och utförde alla arbetsuppgifter. Med råge, genast! Rast uppfattade hon som stress och lunchen kastade hon i sig", konstaterar du. Vad gjorde att det brast till slut?
– Min man och jag pratade om det ganska nyligen. Jag tror att det var bra att det brast och är glad för det. Jag hade det här känslomässiga infernot inom mig och hade bara fungerat, fungerat och fungerat i väldigt många år. Jag var över 40 när kraschen kom och hade liksom försökt att lösa och leva livet så gott jag förmådde, men när mamma dog kom känslolivet i kapp mig - och det gjorde det med en oerhörd fart och kraft. Min pappa dog fem år senare och vårt tredje barn föddes sjukt. Det blev en sak för mycket, jag kunde inte mer där och då. Jag tog helt slut, föll bara ihop, det gick inte längre.
– Jag tror att det var sorgen som en tsunamifart, den vällde över mig. Jag hade aldrig gråtit eller haft tid att möta allt det där som jag varit med om. Att gråta visste jag knappt vad det var. De första 1,5 åren grät jag varje dag och den första månaden kunde gråtattackerna pågå i timmar, det tog aldrig slut. Ska mitt liv vara så här nu, undrade jag. Efterhand blev gråtattackerna inte längre lika långa. Jag kunde komma på mig själv med att jag under dagen bara snyftat lite. Sedan hade jag på något sätt gråtit färdigt. Hade någon före kraschen sagt att jag skulle gråta i 1,5 år hade jag skrattat personen rätt upp i ansiktet, men så ledsen var jag att alla dessa tårar behövdes. Det kan låta förfärligt, men det var så läkande att vara precis så ledsen. När vi människor har sorg undviker vi gärna den i hög grad för vi är rädda för att känna. Är det en sak jag lärt mig så är det att det inte är farligt att gråta. Du blir snorig och sömnig och är ledsen, men det är inte farligt, det går över. Gråter man i många dagar har man oftast rimliga skäl till det. Det är varken fult eller fel. Kroppen är så intelligent. Är du känslomässigt utmattad säger kroppen åt dig att sova. En dag vaknar du och då är du förhoppningsvis piggare. Nu gråter jag inte på det sättet längre, nu kan jag känna normal sorg. Jag kan bli ledsen när jag tänker på vissa saker, men det är ingen sorg som får mig att klappa ihop. Jag tror till exempel aldrig att jag kommer att få panikångest igen. Det fick jag ju då när jag kraschade och det var nog ett sätt för kroppen att tala om att jag skulle lyssna på den.
I din ungdom såg du dig som en "lonely cowboy" som red i från alla relationer och trodde att du aldrig skulle skaffa barn. Vad fick dig att ändra inställning?
– Jag träffade ju min man... Jag var så sviken, det fanns helt enkelt inte utrymme för fler svek. Därför gick jag heller inte in i relationer. Jag hade jättesvårt för vänskapsrelationer också för att de innehöll potentiella svek. Det var inte många som passerade mitt nålsöga, att jag skulle våga känna mig trygg och kunna stanna kvar. Men när jag träffade min man på skrivarskolan i Skurup blev våra hjärnor förälskade i varandra, våra tankar klickade. Vi skulle dock inte ha någon relation som handlade om kärlek, vi skulle bara vara vänner. Det höll vi fast vid i ett helt år. Det var inte förrän vi skildes på folkhögskolan som vi erkände att vi kanske hade blivit kära också, fast vi nog hade vetat det hela tiden. Det var en lång prövoperiod. Han var också rädd för svek och det var som att vi enades och fick den här möjligheten tillsammans. Vi uttryckte det ju inte så tydligt när vi var unga, men det var en väldigt stark känsla av en hemmahamn. Han älskar också att ha familj och har alltid valt barnen, mig och oss framför allting annat. Det har varit en stor, stor lycka att det blev vi och att vi fick vår lilla, stora familj. Då blev detta vi motpolen till alltihop i mitt - och hans - förflutna, att få göra det själv och på riktigt. Jag är oerhört lycklig och vårt gemensamma liv har varit läkande. När jag hade små barn så älskade jag varje dag att vara förälder, från dag ett. Det var som att få en gudagåva.
Din man Mats Söderlund har ju skrivit boken "Göra kärlek" och har i intervjuer berättat att det inte är någon lätt sak att hålla ihop i en lång kärleksrelation och att ni under flera år grälade nästan varje dag och övervägde att skilja er. Hur har ni lyckats fortsätta att välja varandra?
– Ja, vi kanske ska skriva en handbok om det (skrattar, reds anm)? Nej, jag bara skojar. Han refererar till när vi var unga. Även om vi som alla andra var överlyckliga över att vi blev vi och att vi fick en familj så stötte vi ändå på alla de hinder som det innebär i vem som ska hämta och lämna barn, arbetstider, städning, matlagning, allt det där. Jag tror egentligen att vi hade mycket mindre problem än de flesta i och med att Mats var så ansvarstagande, men när jag läste genusvetenskap kom jag hem helt förstörd över att ha fått syn på kvinnans situation i världen i ett större perspektiv och relaterade till mammas och mormors situation. Och när man får barn så händer det där... Tidigare hade min man och jag rest och levt bara vi, delat allt, men nu triggades den stora "kvinnliga omsorgen" i gång hos mig när jag blev mamma. Om man ser två hästar som springer bredvid varandra så är den kvinnliga omsorgen ofta en så mycket snabbare springare, man ligger hela tiden en hästlängd före. En sak som vi undrade mycket över som unga unga var hur jag kunde veta hur man torkade av skåpluckor och varför min man och andra pojkar inte fått lära sig att man inte använder scotch brite till det. Vad man kan som flicka och vad man kan som pojke föranledde långa diskussioner hemma hos oss. Men det hela avgjordes av att Mats var helt öppen för att läsa genusvetenskapliga böcker och artiklar, så vi fick in det perspektivet och lösningarna i vår relation. Vi gjorde listor och tittade fysiskt på hur det såg ut. När vi såg resultatet - jag är inte lätt att leva med, jag är snabbare än tåget - så förändrade vi det tillsammans och det blev ju bättre. Redan som unga fick vi möjligheten att gå i en färdriktning som gjorde att vi slutade bråka om sådana saker. När vi var 35 så ebbade de konflikterna ut. Sedan dess har vi förhållit oss så till vår relation att när vi stöter på konflikter så försöker vi att ringa in vad det handlar om och så arbetar vi mot en förändring. Det har varit ett väldigt bra förhållningssätt, vi har ju kommit vidare. Alla mina väninnor älskar Mats, han får alltid hänga med väninnorna.
"Jag har en jättefin begagnad Volvo, som jag uppfattar som ständigt ny fortfarande och blir lika glad varje gång jag sätter mig i den."
Jag tänker på när ni var på Nobelfesten 2006, det är ändå ett ganska stort steg från uppväxten där det var ont om allt i materiell väg. Hur många gånger i ditt vuxna liv nyper du dig i armen för att inse vilken klassresa du har gjort?
– Hela tiden! Jag är så oerhört tacksam för mitt liv och kan bli helt förstörd när jag hör hur människor klagar på både samhället och livet. Jag har en jättefin begagnad Volvo, som jag uppfattar som ständigt ny fortfarande och blir lika glad varje gång jag sätter mig i den. Att jag har kunnat hämta och lämna mina barn på fritidsaktiviteter är stort. När jag växte upp hade vi ingen bil, något skjutsande förekom inte, jag hade inte ens en cykel. Jag blir glad för att jag har haft råd att köpa en ny soffa och jag tycker att jag bor kungligt, fastän vi har ett alldeles ordinärt parhus. Alla de här sakerna som jag har haft möjlighet att göra och som mina barn har - det är rent overkligt att ovanpå det få vara med om en Nobelfest! En del säger att Nobelfesten är en skitgrej, men jag tyckte att det var jättekul. I arbetarklassen behövde vi de där prinsessorna på slottet för att drömma oss bort. Det finns något vackert i sagan om "en bal på slottet". Jag tycker om tangomusik, att få vara en smula patetisk, romantisk. Sådant har jag fått lära mig genom min historia och det är bra. Vi dansade tango och grekisk dans i vardagsrummet och drömde oss bort till Brasilien, Finland och Grekland.
Vad har du för råd till den som är anhörig och hur tar man sig vidare?
– Bryt tystnaden! Är du liten ska du gå till någon vuxen som du tycker om och litar på och prata med den personen. Det kan vara vem som helst, till exempel en lärare eller en annan förälder. Är du vuxen gäller det samma, du ska gå till någon du känner tillit till och berätta rakt upp och ner och ta det därifrån bara. Oftast finns det möjlighet att komma ur svåra livslägen om man bara vågar nämna dem. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.
– När du väl har brutit tystnaden hamnar du på en resa. Du ska inte ägna så mycket tid i förväg åt att tänka ut hur det kommer bli, ge dig bara ut på resan och se vart den tar dig. Det finns anhöriggrupper och saker att göra. Jag önskar att anhöriga automatiskt skulle erbjudas behandling på samma sätt som den som har ett beroende kan få det. Men den möjligheten har kommit mer och mer, men inte tillräckligt. Och så vill jag att anhörigperspektivet ska finnas med varje gång vi talar om alkohol- och drogrelaterade frågor i samhället. Det får gärna bli lika naturligt som att barnperspektiv finns med när vi planerar städer.
