Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stress, press och hetsjakt på pengar

Anna Bäsén skrev och filmade en dagbok under tiden på jobbet. Foto: Alexander Donka

Jag tog anställning som lågavlönad timvikarie på det privata hemtjänstföretaget Bonitas. Det var en chock.

Det är en bransch som styrs av minuter och pengar.

De gamla och deras anhöriga är beroende och utsatta. Personalen i hemtjänsten har låg lön och ofta osäkra anställningar. Många törs inte klaga. I valrörelsen hörs deras röster inte alls. Vi är det osynliga folket. Och vi är hundratusentals.

Färre gamla på äldreboenden

Färre gamla bor på äldreboende, och fler får hemtjänst. Över 219 700 äldre hade hemtjänst den 1 oktober 2013.

Andelen privat utförd hemtjänst har ökat. Ungefär 24 procent av alla hemtjänsttimmar utförs av enskilda utförare.

Ungefär varannan kommun har infört LOV – lagen om valfrihetssystem. Bara i Stockholms stad finns det 221 olika utförare av hemtjänst.

Jag är utbildad undersköterska och arbetade i vård och omsorg flera år innan jag blev journalist. För drygt tio år sen skrev jag den uppmärksammade reportageboken ”Vem ska ta hand om mamma?”, en skildring av en sommars arbete i äldreomsorgen.

Jag ville tillbaka för att se hur de gamla, deras anhöriga och personalen har det nu. Jag ville se äldreomsorgen inifrån.

För mycket har hänt på tio år. Kommunerna har dragit ner på antalet äldreboendeplatser. Allt fler äldre vårdas i hemmet trots sjukdomar och hög ålder. Många kommuner har infört LOV – Lagen om valfrihetssystem. Det har öppnat upp för enskilda utövare, som stora och små privata vinstdrivande hemtjänstföretag.


I somras gick
jag tillbaka till mitt gamla jobb. Jag tog anställning som lågavlönad timvikarie på det privata hemtjänstföretaget Bonitas.

Det var en chock.

Mina tidsscheman var hopplösa.

Varenda minuts hemtjänst de gamla är beviljade är nämligen noga uträknad – och tiden räcker ofta inte till. Den utmätta restiden för att ta sig mellan de äldre är också ofta för snål.

Tidsschemat tål absolut inga oförutsedda händelser. Om det är bilköer eller en åldring bajsar på sig rasar tidsplanen.

■ Jag slopar mina luncher för det mesta, tar mig knappt tid att gå på toa. Ändå klarar jag inte att hålla tiderna. Jag jobbar gratis för att hinna med mina uppgifter. 

■ Jag arbetar utan kollektivavtal och utanför socialstyrelsens regler.

■ Jag är ständigt stressad, utskälld och otillräcklig. Kroppen protesterar och jag gråter ofta över att vara så otillräcklig.

■ De gamla får inte alltid den hjälp de behöver, vill ha eller har rätt till.

■ Jag möter äldre som är ledsna över att hemtjänsten inte hinner prata, eller som är trötta på att behöva möta nya ansikten.


Det är stress, press
och hetsjakt på minuter – och pengar.

Personalen trixar med rapporteringen för att hålla schemat.

Min och de gamlas vardag har inget med löftena i företagets glättiga broschyr att göra: ”Du bestämmer hur du vill ha din hemtjänst utförd. Vem som ska hjälpa dig. Vilket modersmål de har. Hur maten ska tillagas.”

Men det är ju minutjakten som styr! De gamla och deras anhöriga är beroende och utsatta. Personalen i hemtjänsten har låg lön och ofta osäkra anställningar. Många törs inte klaga.

I valrörelsen hörs deras röster inte alls. Vi är det osynliga folket. Och vi är hundratusentals.


Så försvarar sig VD:n. Läs artikeln här.