Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stolt och nöjd – men vad vill Magdalena Andersson?

De har överlevt i regeringsställning och de har satt stopp för de borgerliga skattesänkningarna. Högre mål än så har Magdalena Anderssons socialdemokrati aldrig ställt upp. Foto: Lisa Mattisson

Hur gör man för att bli så belåten som Magdalena Andersson? – Genom att skruva ner förväntningarna i botten.

Kommen till eländesåren bryter Ernst Wigforss poetiska prosa igenom:

”Hela 1926 års riksdag var en serie nederlag och tvungna återtåg på det område, som regeringen från början ansett för det väsentliga, de sociala reformerna. Vi lade fram förslag om en reformerad organisation av olycksfallsförsäkringen. Det blev avslaget. En reform för sjukförsäkringen likaså.”

Det är en bit in i andra bandet av hans memoarer, det som handlar om att vilja men inte kunna. De unga socialdemokraterna har fått för sig att det gagnar arbetarklassen och partiet att inneha regeringsmakten, även om den inskränker sig till att hindra andra från att regera.

Under Ernst Wigforss tid som socialdemokratisk finansminister handlade det om nederlag, kriser och kohandel – precis som nu. Men Wigforss socialdemokrati hade en vision.

Allt går emellertid åt helvete. Riksdagen röstar ner alla förslag.

Till slut bestämmer de sig för att också skjuta fram propositionen om arbetslöshetsförsäkring på obestämd framtid, den som utgjort motivering till att de tagit kanslihuset i besittning. I andra kammaren håller statsminister Sandler ett 2 timmar och 37 minuter långt försvarstal. Sedan faller regeringen.

”Stämningen i gruppen, skriver Wigforss, var dyster. Det är mitt enda minne.”

Situationen liknar dagens.

En handlingsförlamad regering som hankar sig fram på nåder av en förvirrad opposition. En socialdemokrati som låter sig styras av tillfälliga nycker, vad som råkar intressera journalister en viss månad, som petar än här än där i samhällsmaskineriet, men utan att någonsin göra något bestående avtryck.

Socialdemokraterna ville något

Skillnaden är nog den här:

Då ville de socialdemokratiska politikerna något, det gör de inte nu.

Tjugotalet var deprimerande för finansminister Wigforss eftersom han hade ambitioner, och de ledde honom så småningom till en blocköverskridande uppgörelse – kohandeln – dyrköpt för socialdemokratin men värd sitt pris, tyckte Wigforss, eftersom partiet till slut fick genomföra sina banbrytande förslag.

Det har talats mycket om den så kallade samarbetsregeringen på sistone. Stefan Löfven är inte tillräckligt ödmjuk för att få till ett samarbete över blockgränsen, säger man. Det kan vara sant. Fast, det är väl inte problemet. Problemet är väl snarare det här:

Socialdemokratin av i dag har inga ambitioner, och den som inte vet vad den vill kan inte kompromissa.

Det finns en ny berättelse nu. Den handlar om en kvinna som till slut accepterat att hon är politiker och inte tjänsteman, en berättelse om det fantastiska finansdepartementet. Man får den till livs när man ringer runt.

De börjar prata om det reinfeldtska eländet. Vi, säger de, har städat efter alliansen. Vi har röjt upp all skit i migrationspolitiken. Vi har gnetat. Vi har tagit landet tillbaka till överskott. Nu, fortsätter de, går Sverige bra. Nu har vi lyckats. Vi ska tacka Magda för att hon har slitit så.

Magda, det är Magdalena Andersson det.

Magda, säger de, har blommat ut som politiker nu, lyssna på vad henne, hon använder värderingsargument nuförtiden, hon positionerar sig och kommer efterträda Stefan en dag.

De är stolta och nöjda

Det riktigt anmärkningsvärda med den här berättelsen är att den också innehåller en beskrivning av ett politiskt projekt. Socialdemokratins uppgift har varit att städa, säger man. Nu är det genomfört. Nu finns det pengar att gå till val på.

De är stolta, det märker man snart när man talar med socialdemokrater av i dag.

Men inte bara det.

De är nöjda också.

Särskilt när man närmar sig finansdepartementet. Där har bytt ut den nuderska sloganen om ”Stolt men inte nöjd” till ”Stolt och nöjd”. Och med det som viktigaste förslag reser i helgen Magdalena Andersson och han som är statsminister i hennes regering till partikongressen i Göteborg.

Det hela kan tyckas märkvärdigt. Men inte om man tar in hur fenomenalt låga ambitioner den här socialdemokratin har.

Man har överlevt i regeringsställning och man har satt stopp för de borgerliga skattesänkningarna.

Högre mål än så har Magdalena Anderssons socialdemokrati aldrig ställt upp.

Tydligast blev det häromveckan. För att mota högerkritiken twittrade man ut ett diagram som visade att skattehöjningarna bara motsvarade några ynka kronor för vanligt folk. Fast vad folk såg i den där bilden var ju följande:

Om ni nu sa att ni skulle laga ett Sverige som faller sönder, vad förslår några ynka kronor till?

Det finns, och det är nog det intressanta på den här socialdemokratiska partikongressen, ett enormt gap mellan vilka ambitioner den här regeringen säger sig ha och vilka den faktiskt har.

Lyssnar man riktigt noga kan man höra dem i partiet som börjat se detta, de som tvivlar.

När de talat en stund om hur bra stämningen är börjar de snacka om känslan av att inte räcka till. Vi rår ju, säger de, inte riktigt på orättvisorna.

Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Foto: Anna-Karin Nilsson

Själsdödande att inte kunna åstadskomma något

Vi har inte tänkt nytt efter finanskrisen, vi lyckas inte låna till viktiga investeringar och vi har en närmast handlingsförlamat situation med ett skattesystem där det alltid är lättare att höja skatter på arbete än på kapital.

Det är gamla högersossar som säger så här.

De börjar sina resonemang om passiviteten och slutar med att citera Göran Therborn, socialisten som nyligen skrivit om behovet av en mer populistisk vänster i Aftonbladet. Visst är det skönt, säger de, att vi får styra nu, men det är ju själsdödande att inte kunna åstadkomma några egentliga förändringar.

Och det är när de kommit så långt som de börjar tala om Ernst Wigforss. Om en tid när partiet såg det parlamentariska läget för vad det var och tänkte om.

– Du vet, säger en optimistisk röst i telefonen, det konstiga är att jag egentligen kan se Magdalena Andersson göra något liknande. Hon har ju kapaciteten.

Tänk, fortsätter optimisten, hennes memoarer. Om tjugo år eller så, en rak och brutal uppgörelse med den svagaste regeringen i mannaminne, hur vilset partiet var, nerkört på 25 procent, orienterande bland tre block och inlåsta i en koalition man slöt för miljöpartisternas potential som växande framtidsparti, en förhoppning bland alla andra som grusades. Och sedan hur man reste sig. Insåg att en radikal tid krävde radikala svar. Jag kan, säger optimisten, se det framför mig.

Så tystnar han en stund. Och säger sedan:

– Fast det lär väl inte hända, inte i det här partiet.

 

LÄS MER: Här kan du läsa alla Torbjörn Nilssons reportage i Expressen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!