Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Stine: Tänkte att de skickar någon och slår ihjäl mig

Stine Christophersen, 43, hyllas som en hjälte efter att hon tagit strid för de äldre mot Attendo och Kommunal vill ha en Lex Stine.

Nu är vårdbiträdet orolig för vad som händer när Sverige inser att hon inte är Moder Teresa – utan helst gör så lite som möjligt.

– Jag jobbar ju natt och det gör jag för att slippa göra så mycket som möjligt, säger Stine Christophersen.

Hon spelade dessutom i hemlighet in sitt senaste möte med Attendos vd Martin Tivéus. 

Stockholm
Här läser Stine Christophersen upp några av de reaktioner hon fått efter dokumentären i P1.

Vad händer om en personlig assistent får uppträda i Melodifestivalen och över en natt blir känd i hela Sverige? 

Det är premissen för Jonas Gardells film ”Livet är en schlager”. 

Vårdbiträdet Stine Christophersen vet vad som händer om man i stället blir känd i hela Sverige som visselblåsare, vårdbiträdet som spelade in sin chef. 

Sedan tio dagar tillbaka måste hon numera övertyga människor om att hon inte spelar in dem i smyg, att det var något hon gjorde under extrema förhållanden när hon var rädd för att förlora sitt jobb på vårdbolaget Attendo. 

Efter att Stine Christophersen larmat var hon rädd att Attendo skulle ta till åtgärder mot henne – bland annat att hon skulle bli stämd.
Foto: OLLE SPORRONG
Numera jobbar Stine Christophersen på Silviahemmet alldeles i närheten av Drottningholm.
Foto: OLLE SPORRONG

Vi ses på Drottningholm. Stine Christophersen har precis avslutat sitt första arbetspass på Silviahemmet i närheten, ett extrajobb hon fick inför P1-dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet”. Hon berättar om sitt första möte med de nya cheferna.

 – Jag vet jag ju att mina nya chefer tänker: ”Jaha, den där människan har gått runt och spelat in sina gamla chefer”. Men jag sa bara: ”Alltså, det är inte som att jag brukar spela in folk så det är lugnt... Jag tycker själv att det är fräckt, men vad skulle jag göra?” 

– Och de fattar. Det var inga problem. 

Pratar alla väldigt korrekt med dig nu för att de är oroliga att du spelar in allt?

– Gud, ja! Min Attendo-chef kom tisdag morgon, första arbetspasset efter att P1-dokumentären släppts, med huvudet på sned och ville gärna försäkra mig om Attendo stod för öppenhet och meddelarfrihet. 

– Och det är klart att alla framtida arbetsgivare nu kommer tänka: ”Eh, vänta jag ska bara överväga om jag orkar tänka efter vad jag säger varje dag i väldigt lång tid framöver”. 

”Frågan är hur länge jag orkar?”

Det var under förra våren som Expressens reporter Karolina Skoglund kunde berätta om situationen på ett av Attendos boenden, Sabbatsbergsbyn i centrala Stockholm. 

Flera personer dog på boendet när covid-19 spreds inne på avdelningarna. 

Stine Christophersen spelade även in sitt senaste möte med vd:n på Attendo.
Foto: OLLE SPORRONG

I artikeln vittnade vårdbiträdet Stine Christophersen om brister i verksamheter, något som hon även larmat om internt. 

Efter publiceringen valde Attendo att agera – mot henne. 

Stine Christophersen mottog en skriftlig erinran. 

Hon anklagades även för att vara den som lämnat ut flera uppgifter som förekom i artikeln.

Men Stine Christophersen spelade in mötet där hon fick frågor om uppgifterna och anklagades för att vara illojal. 

Det inspelade samtalet finns med i P1-dokumentären. 

Efter att Sveriges Radio konfronterat Attendo med uppgifterna drogs varningen tillbaka. 

Och i veckan meddelade kammaråklagare Anette Fassl vid Norrorts åklagarkammare i Stockholm att man inlett en förundersökning om brott mot meddelarfriheten efter Attendo gett en anställd en formell reprimand efter att hon berättat om förhållanden på ett av bolagets boenden.

Jag är bara ett vanligt vårdbiträde som fick spader

Rollen som visselblåsare har inneburit att Stine Christophersen plötsligt och ofrivilligt blivit taleskvinna för något större. Hon talar inte längre enbart för sig själv utan för vårdpersonal, vårdmottagare och anhöriga. Det är ingen enkel ny roll. 

– Jag var med i Nyhetsmorgon i lördags och så råkade jag säga ordet massdöd, och då ville jag bara svälja tillbaka ordet för det är skitjobbigt för de anhöriga, men... sagt är sagt i direktsändning. En del har inget emot just det, men andra kommer verkligen lida av det och kommer spekulera och tänka var det min mamma eller min pappa. Det är kanske ett ord vi vårdbiträden kan säga oss emellan, men det var inte smart att säga det i Nyhetsmorgon.

– Men vi vårdbiträden pratar så med varandra. Och för oss var det massdöd...

Kommunal har föreslagit en ny lag, en Lex Stine, för att det ska bli tydligt att man får påtala fel i privat drivna välfärdstjänster.
Foto: OLLE SPORRONG

Hon drar handen genom håret.

– Frågan är hur länge jag orkar göra det här, säger hon. 

– Det blir jättemycket förväntningar på mig. 

Att du ska vara felfri?

– Ja. Jag är bara ett vanligt vårdbiträde som fick spader. 

– Jag vet inte riktigt hur jag ser ut utifrån, men jag är rädd att jag inte är den personen som alla förväntar sig att jag är. 

Vad är du rädd att alla förväntar sig att du är?

– Att jag har en väldig massa saker klart för mig. Men sanningen är att jag bara ville ha stopp på smittan inne på mitt boende när det blev översvämmat av covid. Jag är inte jättepolitiskt engagerad och så där. Nu är det här en politisk debatt, men även om alla vet att jag inte är en politiker så kanske de förväntar sig att jag ska vara väldigt insatt i politiska frågor, vilket jag tyvärr inte är. 

Tror du att folk också tar för givet att du röstar på ett visst parti bara för att du varit visselblåsare nu?

– Ja, säkert. Jag tror att de flesta tror att jag röstar åt vänster och det är väl ungefär korrekt. 

”Jag jobbar ju natt och det gör jag för att slippa göra så mycket som möjligt. Det är tio timmar och de ligger i sina sängar. Det är inte en massa laga mat, köpa schampo och ha ansvar”, säger 43-åringen.
Foto: OLLE SPORRONG

Borde anlitat mamma som konsult

Attendo kunde ha undvikit den senaste tidens rubriker – om de pratat med vårdbiträdets mamma. Det tror i alla fall Stine själv. Hennes föräldrar är danskar. Pappa är pensionerad etnolog. Mamma är ingenjör. Hon tror inte att pappa, som bor i Finland, har koll på hennes nya roll som hela Sveriges visselblåsare. De har inte pratat om det. Men mamma har varit ett stöd hela vägen. 

– Min mamma är jätteglad och säger att nu får Attendo veta hur det varit att vara förälder till dig, hur du var som liten. Förstår du att det här var problemet hela tiden, säger hon, att du ska gå din egen väg och att du blir så envis. Mamma känner mig så hon vet att så så här kan det gå.

– Attendo borde ha tagit in min mamma som konsult. Då hade hon sagt ”Det är lika bra att hon får som hon vill, för det kommer ta hus i helvete”, säger Stine Christophersen och skrattar. 

I mobiltelefonen finns hundratals hälsningar från svenskar som tackar vårdbiträdet för hennes mod. 

”Jag är så full av beundran och inspiration av ditt mod. Världen skulle behöva många fler som du, och jag ska verkligen tänka på dig om jag hamnar i liknande situationer och kämpa” står det i en hälsning.  

Expressens Robert Börjesson träffar Stine Christophersen efter dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet”.
Foto: OLLE SPORRONG

Sms:en kommer från Haparanda, Skellefteå och Skåne. 

– Attendo har också skickat ut sin åliga personalundersökning, säger Stine när hon går igenom sina meddelanden. 

– Vi har fortfarande inte fått svaret på vad vi tyckte om 2020. Den sammanställningen har visst kommit på avvägar, men nu får vi chansen att svara igen, säger hon och ler.

Det är uppenbart att hon har en teori om varför personalens feedback försvunnit.

– Jag tror att det var så risigt att inte ens Attendo kunde modifiera de siffrorna till någon positivt, säger hon.

Spelade in mötet med vd:n

Inför Expressens granskning försökte hon, utan resultat, få kontakt med Attendos huvudkontor och vd Martin Tivéus för att slå larm.

Nu, efter Johanna Sjövalls ”Det illojala vårdbiträdet” och den hemliga inspelningen, har de träffats. Hon gick till huvudkontoret med inställningen att han antagligen bandade mötet. 

– Jag vet inte om han bandade samtalet, men det är klart att jag tror att han gjorde det, säger hon. 

Han måste ha vetat att du bandade samtalet? 

– Jag sa väl kanske till honom, lite innan, att jag inte skulle banda.

Och så gjorde du det ändå?

– Och så gjorde jag det ändå. 

Men det måste han ju ha tänkt att du skulle göra?

– Ja, det måste han ju ha räknat ut vid det här laget, att jag jobbar så. 

Det måste ha varit ett av tidernas mest frostiga samtal?

– Nej, sjukt nog var det inte så stelt som jag trodde att det skulle bli, säger hon. Och jag var väldigt glad att få träffa honom för jag har verkligen försökt få tag i honom. Det hände alldeles för sent.

Attendos vd Martin Tivéus.
Foto: ATTENDO

Efter publiceringen har Attendos vd Martin Tivéus bett Christophersen om ursäkt och meddelat att vårdjätten inför en ”obligatorisk utbildning i uppförandekod och meddelarskydd”. 

”Ingen medarbetare ska behöva bli utsatt för repressalier för att man påtalar brister”, har han skrivit på DN Debatt

Hon vet inte hur hon ska ställa sig till Attendos förändrade attityd.

– Jag vill gärna tro att att jag kan förändra ett jättestort riskkapitalistbolag, det är en behaglig känsla, men kan jag det? Det är liksom lite mer tveksamt. 

Hon tror att Attendos ledning, nu under strålkastarljusen, får lära sig hur vårdbiträden haft det under pandemin. Hon tycker att ledningen framstått som pressade i tv-intervjuer. 

– Nu är det deras tur att jobba under utmattning och det kanske kan vara nyttigt för dem att känna hur det är att liksom göra sitt allra ytterst precis varenda minut och aldrig få till någonting. Hur allting bara misslyckas och vad du än gör och säger så blir det bara skit.  

”Jag är ett halvbra vårdbiträde som fick nog”, säger Christophersen.
Foto: OLLE SPORRONG

Hon minns tillbaka till tiden då hon var som mest orolig för de äldre på Sabbatsbergsbyn

– Det var väldigt tufft på avdelningarna. Inget vi gjorde hjälpte. Nu får de en släng av den sleven, säger hon. 

”Förväntas bete sig som tjänstefolk”

Sedan Expressens och Sveriges Radios granskningar har många velat beskriva Stine Christophersen som vårdbiträdenas egen Greta Thunberg. Kommunal har föreslagit en ny lag, en Lex Stine, för att det ska bli tydligt att man får påtala fel i privat drivna välfärdstjänster.
Men Christophersen valde aldrig vården självmant. Hon har utbildat sig till att göra animerad film. Och vårdyrket, som hon haft i 15 år, är inte ett kall. Hon beskriver sig själv i stället som ”ett halvbra vårdbiträde”. 

 – Som så många andra plågade konstnärer hamnar man här för någonting ska man ju göra för att försörja sig, säger hon och skrattar. 

 – Jag gör i stort sett så lite som möjligt mest, säger hon. Jag jobbar ju ganska lite jämfört med andra. Jag vill ha roligt. Jag vill att livet ska vara skoj. 

– Jag jobbar ju natt och det gör jag för att slippa göra så mycket som möjligt. Det är tio timmar och de ligger i sina sängar. Det är inte en massa laga mat, köpa schampo och ha ansvar.

”Det känns som att jag läser om någon annan”, säger Stine Christophersen om de sms hon får om hennes mod. Hon beskriver det som surrealistiskt.
Foto: OLLE SPORRONG

Hon har svårt att greppa allt som skrivs om henne just för att timmarna som vårdbiträde är ”ett kneg”, inte ett kall.  

– Det är så sjukt att det blev jag därför, men jag skäms inte heller för att jag är ett halvbra vårdbiträde som bara fick nog. Gränsen gick där för mig, säger hon.

– Det finns människor som är väldigt mycket mer utbildade än jag och som är djupt engagerade i sitt arbete på ett annat sätt än jag. Men jag är en känslomänniska. Jag är känslomässigt engagerad i de här människorna eftersom de är här framför mig, och då är det mitt ansvar att de inte råkar illa ut. Och där är jag beredd att gå längre än de flesta andra.

Nu har jag helt ofrivilligt blivit Moder Teresa

Hon ler. 

– Men det är samtidigt ett kneg för mig och jag kommer gärna undan med att göra så lite som möjligt.

Finns det en press på att man ska tycka att det är ett kall?

– Ja, nuförtiden är det så. Det är privatvårdseffekten. Det har inte alltid varit så. När jag började i vården, då var det helt normalt att folk sa ifrån och man sa: ”Jag är så trött på det här”. Det var en jargong som var okej. Vi var mer i vården då. Nu förväntas man liksom mer bete sig som tjänstefolk. 

Samtidigt fortsätter sms:en komma till mobiltelefonen om hennes mod. 

– Det är surrealistiskt. Det känns som att jag läser om någon annan, säger hon 

”Varit helt förlamad”

”Inför att dokumentären skulle släppas har jag stundtals varit helt förlamad”, säger Stine Christophersen.
Foto: OLLE SPORRONG

I datorn hemma i hyreslägenheten i Vasastan i Stockholm, nära tågspåren, finns en trailer till Sinnesro stationskiosk, en dockfilm hon gjort och försökt sälja till SVT. Barnserien handlar om hur en robot driver en butik med en vän. Roboten är inne på välmående och healing. I Christophersens sagovärld bor också den onda Von Kränger i ett slott. Tittarna får aldrig se Von Kränger för de riktigt elaka visar sig aldrig, enligt Stine Christophersen.

– Men Von Krängers assistent kommer in till kiosken hela tiden med olika effektiviseringsidéer som han ska genomföra så att kioskens ekonomi går bättre. Men de har andra planer, säger hon och ler. 

Hon la ned arbetet med serien för tre år sedan.

Nu håller hon på med ett annat projekt som hon inte vill prata om än. 

– Det matchar inte jättebra med det här. Nu har jag helt ofrivilligt blivit Moder Teresa så jag får hålla kvar i det lite till innan jag avslöjar hur förjävlig jag egentligen är, säger hon och skrattar.  

Hon har lätt till skrattet, trots att det varit ett tumultartat år. 

– Inför att dokumentären skulle släppas har jag stundtals varit helt förlamad och bara tänkt: ”Gud, var kommer det här sluta?” 

Vad var det värsta scenariot i ditt huvud om vad som kunde hända?

– Att de har så jävla mycket resurser att tänk om de skickar någon att slå ihjäl mig, säger hon och skrattar till åt minnet. 

Trodde du det på riktigt?

– Nej, kanske inte. Men jag har varit rädd för att de är så oberäkneliga, har enormt mycket resurser och att jag inte kan veta vad de kan tänkas göra mot mig. 

– Jag var också rädd för att bli stämd initialt. Jag var rädd för att bli av med mitt jobb, men eftersom jag också kostat Attendo väldigt mycket pengar var jag rädd att de skulle vidta någon juridisk åtgärd. Jag har kostat Attendo många många många miljoner.

Vad var din plan b, om du fått sparken?

– Min plan var egentligen: ”Ska de bli av med mig får de fan släpa mig ut i håret alltså”. Planen var: Gör motstånd. Ge dig inte. Jag jobbar här. 

Efter att Stine Christophersen blev känd för svenska folket har hon fått både sms med hyllningar och blomsterbud.
Foto: OLLE SPORRONG

Bland alla meddelanden i telefonen finns också styrkekramar och tack från kolleger. En medarbetare berättar att Attendos bilar har börjat bli äggade. 

 ”JAG NJUTER!!!!”, skriver kollegan i versaler och med fyra utropstecken. 

Det plingar till i telefonen. Ett blomsterbud vill komma in i hennes port. Det är inte första buketten som kommer till hennes dörr. Hon ler åt den fina gesten, men längtar också efter att vara vanliga Stine igen.

– Ni behöver kanske inte klistra in någon gloria på de här bilderna vi tar nu, säger hon och ler.

Hemliga ljudinspelningen: ”Det du har sagt har skadat företaget”

Efter Expressens granskning – vårdbiträdet varnades • Inspelade samtalen hörs i P1 Dokumentär.