Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stina dog i flygolyckan i Umeå: ”Obeskrivlig sorg”

Mamman och bästa vännen minns Stina Hägglöf.
”Living the dream” var Stina Hägglöfs slogan. ”Hon var så hungrig på livet” säger hennes bästa vän Terese Lindbäck. Foto: Privat
Farbror Bo-Lennart Ström var som en pappa för Stina, då hon förlorade sin som barn. Foto: Privat
Terese och Stina har varit vänner sedan de var tonåringar, och alltid varit nära. Foto: Privat
”Hon satte guldkant på allt hon kom i kontakt med” säger Terese. Smink och höga klackar var Terese stil. Men hennes största egenskap var hennes djup och stora hjärta. Foto: Privat
Stinas mamma och vän berättar om sorgen efter Stina.

UMEÅ. En levnadsglad glädjespridare som inte var rädd för att säga sitt. 

Så minns mamma Margaretha och närmsta vännen Stina Hägglöf, 40.   

En av de nio som förlorade livet i flygplanskraschen i Umeå.

– Det är obeskrivligt. Det sliter hjärtat ur kroppen på en. Det värsta är att försöka överleva dagen, säger Stinas mamma.

Tårarna rinner ner längs Margaretha Hägglöfs kinder. Stinas mamma.

Bredvid Margaretha sitter Stinas bästa vän Terese Lindbäck, mitt emot sitter en till nära vän till Stina och en nära vän till familjen. 

De har samlats hemma hos Terese i Piteå för att minnas Stina, efter flygolyckan som tog hennes liv den 14 juli. 

Vill hylla Stinas livsinställning

De vill prata om Stina, att folk ska minnas henne. Men inte för den hjärtslitande sorgen, för den oerhörda smärtan i att behöva begrava sin dotter. Inte för en bästa väns obeskrivliga chock av att inte få dela resten av livets upptåg med den som alltid stått bredvid.

Utan för den Stina Hägglöf var när hon levde. Tjejen som bara blev 40 år, men alltid tackade ja till vad livet hade att erbjuda. För allt det som Stina fick uppleva och ge andra när hon var här, sin stund på jorden, förklarar de.

– Det är så typiskt av Stina att lämna jordelivet med buller och bång så att alla får veta det, skrattar Terese. 

Alla håller med. Alla med både glädje och olycka i ögonen.

Margaretha visar upp en stor bild som hon just fått utskriven på Stina. Samma bild ska pryda hennes kista under begravningen. Med ett stort leende tittar hon in i kameran. Med det blonda håret fixat bakåt och noggrant sminkat ansikte.

– Det är verkligen så här hon var. Piffig. Hon hade mycket djup och eftertänksamhet – men alltid med ett perfekt stort leende, säger mamma Margaretha. 

– Colgate-leendet kallade vi det, fyller Terese in. 

Med känslorna kom Stina många nära. ”Alla skulle behöva vara mer som Stina”, säger vännen Ylva Ögren. Foto: Privat

Hon har känt Stina sen de var tonåringar och de hade ständig kontakt. Senast de sågs var över midsommarhelgen, då Stina, som bodde i Umeå, bodde hemma hos Terese och de umgicks hela helgen, även med Margaretha.

– Stina var min bästa vän. Hon var den som fanns där i vått och torrt, för alla. Vi delade glädje och sorg. Vi pratade varje dag, oftast flera gånger om dagen.

– Hon stormade alltid in här på grusgången med sin röda, ständigt nytvättade bil och en flaska bubbel i näven. Det var alltid hon som sminkade mig. Det var alltid roligt med Stina.

Att Stina hade många vänner och personer nära som älskade henne blir tydligt, inte minst av alla de hyllningar och ord som finns skrivna om henne på sociala medier sedan hon gick bort.  

– Hon var den tuffaste av oss alla, men också den mest mjuka och kärleksfulla. Hon var orädd och alltid beredd att fajtas för en. Att få ha en sån vän så nära i så många år är jag otroligt tacksam över... Men jag hade velat att vi skulle få fortsätta vår resa tillsammans betydligt längre, säger Terese.

Jobbade som chef

Att Stina tog för sig och inte var rädd för förändringar i livet går inte att ta miste på. Hon växte upp i Piteå och förlorade sin pappa som elvaåring. Hon gick dansgymnasium och tillbringade tio år i Oslo. Där jobbade hon upp sig till chef, för att senare flytta till Lycksele och vara chef på Åhléns. Sedan gick flytten till Piteå med chefsjobb på Willys för att till slut flytta till Umeå, där hon nu var butikschef på en grossist i stan, Snabbgrossen.

Hon var ”driftig, målmedveten och resultatstyrd”, minns vännerna.

– Hon var väldigt driftig, målmedveten och resultatstyrd. Hon gjorde så bra ifrån sig karriärmässigt och var en jätteomtyckt chef, säger Terese.

– Ja, hon älskade verkligen sitt jobb. Samtidigt var hon aldrig still och sökte alltid nya utmaningar. Förra året cyklade hon till exempel från Umeå till Lycksele, säger Margaretha.

De beskriver alla en tjej med stort hjärta med plats för många. De sista 1,5 åren tog hon hand om en tjej som var fosterhemsplacerad hos henne. Och hon hade precis blivit faster, till sin bror Daniels första barn. 

Terese och Stina har stått vid varandras sida sedan tonåren. Foto: privat

Älskade att hoppa

Stina gillade också fart, äventyr och adrenalin. Hon hade motorcykelkörkort, älskade att åka skidor, träffa nya vänner. Och i år hittade hon fallskärmshoppningen.

– När Stina provade tandemhopp första gången var hon fast. Hon tyckte det var så roligt och ville ha mer. Hoppa själv, så hon började utbilda sig för det, säger Terese.

Söndagen den 14 juli hade Stina redan hoppat flera hopp. Det tredje hade gått riktigt bra och när hon hörde av sig till sin mamma var hon upp över öronen lycklig. Det blev deras sista samtal. Hon hörde även av sig till Terese.

1,5 timmar innan hon dog skickade Stina ett meddelande till Terese. 

– Hon var helt lyrisk och hade fått godkänt på sitt hopp, då hade hon gjort tre hopp under dagen, säger Terese. Hon var så fantastiskt lycklig.

Stina skulle göra 16 hopp. Hon hann göra fyra. 

Tredje hoppet den 14 juli. Foto: Privat

Oklart vad som ligger bakom olyckan

Nio personer dog i flygplanskraschen i Umeå. Två av dem kvinnor och sju män. De kände varandra väl och alla, med undantag för piloten, var medlemmar i den lokala fallskärmsklubben i Umeå. En liten familjär klubb som brukade bestå av 40 medlemmar. 

Vad som orsakade flygplansolyckan på söndagseftermiddagen är ännu oklart. Haverikommissionen håller i utredningen av fallet, en utredning som kan ta upp till ett år.

Men för familjen och de närmsta vännerna runt Stina är orsaken till vad som hände inte det viktiga. 

– När jag först fick veta vad som hänt var jag så arg. Hur kunde det här ske? Men nu tänker jag inte så mycket på det. Jag kommer ju inte få Stina tillbaka, oavsett vad utredningen kommer fram till, säger Terese. 

– Jag är glad över att jag vet att hon var jättelycklig precis innan det hände.

Stina var orädd. Terese minns en gång när hon stannade bilen och skällde ut en man som slog sin hund. ”Hon var extra allt.” Foto: Privat

Margaretha berättar att även hon pratade i telefon med Stina varje dag. Om stort och smått, tyngre saker och sen saker som vilken hårmousse som var bäst. Men det där sista samtalet på söndagen minns hon särskilt väl. 

– Jag sa att jag måste få ringa varje dag. Du ska veta att jag skulle ha ringt hundra gånger om dagen, men får hålla i fingrarna. Du är ju mitt hjärta, jag älskar dig över allt i världen. Det var det sista samtalet, och det var jätteskönt att få säga så, det sista ... 

Efter ett tag avbryts den tunga tystnaden av Stinas vän Ylva Ögren som sitter med under samtalet:

– Nu hade Stina sagt åt oss att göra någonting annat och inte sitta och gå ner oss i gråten. 

– Ja verkligen. Lite smörgåstårta och bubbel, det hade hon velat ha, säger Margaretha. 

Terese Lindbäck om sin bästa väns framtidsplaner