Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Stefan Löfven leder ett utrotningshotat parti

På tisdag första maj-talar statsminister Stefan Löfven på Norra Bantorget i Stockholm. Foto: LISA MATTISSON

Stefan Löfven håller första majtal som ledare för ett utrotningshotat parti. Partiet försöker förtvivlat förstå sig på knegarkonservatismen.

Socialdemokraternas reaktion sa väl allt.

– Jag märker att det väcker upprörda känslor på den borgerliga kanten, meddelade migrationsminister Hélene Fritzon.

I övrigt tystnad.

Stefan Löfven var hemma med halsont. Måhända låg han och läste, kanske en gammal dikt, lätt omskriven.

Amnestin är ett jävla skit,

Men nu har vi baxat den ända hit

Att centerpartisternas besked om den nya prövningen av uppehållstillstånd för en grupp ensamkommande hjälpte regeringen att få igenom sin proposition i riksdagen tycktes inte vara viktigt för socialdemokraterna. Inte heller att liberaler och konservativa snart satt och slog ner ytterligare ett par spikar i alliansens kista. Ulf Kristersson villkorade till och med den framtida regeringen de pratar om; i den ska Annie Lööf inte få råda över migrationspolitiken.

Jimmie Åkesson skrattade.

De socialdemokratiska partiarbetarna ryckte på axlarna. Och så fortsatte de mata ut sin åtstramning av arbetskraftsinvandringen, sina snutar, sin skepsis mot tiggeri, sitt språktest, sitt nya parti.

Alternativ för svennedemokrater, kan vi kalla det.

Hotet om utrotning är reellt, och med det hängande över sig går Stefan Löfven in i valrörelse. Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT NYHETSBYRÅN

 

Den stora politiska berättelsen våren 2018 handlar inte om Ulf Kristerssons försök att låtsas som om alliansen finns eller Jimmie Åkessons ansträngningar för att byta ut sitt egen partikader.

Det stora handlar fortfarande om rosorna.

Om hur världens mest framgångsrika socialdemokratiska parti ska möta den torka som i land efter land drabbat rörelsen. Hotet om utrotning är reellt, och med det hängande över sig går Stefan Löfven in i valrörelse. 

Märkligt nog ägnas här i Sverige mer kraft åt att utvärdera effekterna av hans strategi –katastrofmätningar i Göteborg och Västernorrland – än åt att ta reda på vad den innebär.

Vad är det här för socialdemokratiskt parti?

Det duger inte längre att bara knega, hur strävsam och plikttrogen man än är. Nej, nu ska också industriarbetaren uppdatera sitt cv och göra karriär.

Ett svar finns i en tjock lunta papper LO släppte ifrån sig för några veckor sedan. Till titeln handlar rapporten om högerpopulismen. Författarna Anders Nilsson och Örjan Nyström undrar varför den blev populär bland vänsterväljare efter finanskrisen. De ritar upp en bild med en horisontell axel – en ekonomisk – där jämlikheten i samhället över tid har minskat och en vertikal – icke-materialistisk – där jämlikheten ökat.

Man kan vila ögonen på den en stund.

Till skillnad från andra grafer som statiskt prickar in ett antal åsikter i ett rutsystem försöker den här skildra samhällsförändringar. För dem som är vänster kan det vara på sin plats dels att konstatera att jämlikheten vad gäller kön, etnicitet, sexuell läggning har ökat de senaste fyrtio, dels att många av ens traditionella sympatisörer ändå vänt partiet ryggen.

Eller kanske just därför.

Det är tanken som Nilsson och Nyström prövar.

De har ett kapitel som heter ”Arbetarkonservatismen i det nya klassamhället”. Man kan läsa det som ett slags bruksanvisning till socialdemokratins omsvängningar.

Den homogena arbetarklassen, skriver Nilsson och Nyström, har fragmentiserats. En grupp har fått se sina yrken och sin självbild erövras av meritokratin. Det duger inte längre att bara knega, hur strävsam och plikttrogen man än är. Nej, nu ska också industriarbetaren uppdatera sitt cv och göra karriär. En annan grupp av arbetarklassen har feminiserats och etnifierats. De vita männen utgör en minoritetsgrupp i många arbetaryrken. Värden och koder man tagit för självklara har försvunnit.

Den ekonomiska ojämlikheten har ökat och drabbat arbetarklassen samtidigt som den icke-materialistiska ojämlikheten minskat men ändå drabbat delar av arbetarklassen.

Åtminstone är känslan så. Nilsson och Nyström talar om ”en upplevelse av att vara förödmjukad, försummad och negligerad av det omgivande samhället; en känsla av att befinna sig i otakt med samhällets rörelseriktning”.   

Det är en förklaring till socialdemokratins kris som avviker från den klassiska – att partiet skulle ha minskat orättvisor och höjt levnadsstandarden så pass att behovet av partiet minskat. Mellan raderna är det snarare en anklagelseakt man läser. Rörelsen förstår inte de sina.

”Det är i denna situation”, skriver Nilsson och Nyström, ”som en ny form av tillbakablickande konservatism breder ut sig i (främst manliga) delar av LO-kollektivet – en arbetarkonservatism”.

Jag tänker mig att det är det Stefan Löfven försöker möta.

Det är vad han vill prata om på 1 maj.

 

Man kan förstås invända. Globaliseringens verkliga förlorare är väl de människor som tvingats på flykt och hamnat i något av de svenska bostadsområden där arbetslösheten och kriminaliteten är omfattande? Och även om det skulle ligga något i beskrivningen – skapar man verkligen en framgångsrik väljarkoalition genom att plötsligt ägna sin kraft och energi sig en grupp mäns materiella och mentala klassresa nedåt?

Jag tror inte att sådana invändningar är relevanta för dagens socialdemokrati. För den har det här existentiell karaktär. I Europa dör deras rörelse. Därför pratar partiets folk i sina korridorer och på sina seminarier och ”gråsosseri” och ”back to basics”.

Fast de inte riktigt vet vad det betyder.

Det skulle kunna vara ”back to Richard Lindström”. Han som var SSU-ordförande, publicist och riksdagsledamot, och som i strider med kommunister på 1920-talet utvecklade många av de tankar som låg till grund för folkhemmet. Lindströms nationalism anslöt sig Per Albin till och använde.

Per Albin Hansson anslöt sig till, och använde, Richard Lindströms nationalism. Foto: BERTIL NORBERG

Men ska Richard Lindström och inte Anna Lindh vara idealet bryter man just nu med mycket. Fyrtio år av progressiv rörelse i synen på jämställdhet, genus, etnicitet och sexualitet. Jag är inte så säker på att det är vad partiet verkligen vill.

Mer träffsäkert blir det kanske om man läser en annan färsk rapport. Anders Lidström, statsvetare vid Umeå universitet, analyserar där Socialdemokraternas tillbakagång i riksdagsvalen 1973-2014. Han finner regionala skillnader och gräver sig ner i statistiken. Viktigast, säger han till slut, är urbaniseringen. Över alla de fyra decennier som Lidström studerar har förflyttningen till städerna en kontinuerlig negativ påverkan på de socialdemokratiska valresultaten.  

Det är fascinerande tanke.

Socialdemokraterna som ett landsbygdsparti.

Kanske är det vad ”back to basics” betyder.

 

Det var i november förra året som Göran Persson gästade Jörgen Huitfeldt i Kvartals Fredagsintervju.

De satt och samtalade med varandra och några stunder lät Huitfeldt bli att babbla om invandringen och då, när Persson – som till skillnad från Löfven äger orden – fick fritt fram formulerade han kanske den tydligaste beskrivningen av den nya socialdemokratin.

– Är det rimligt, sa Persson, att den som betalar kommunalskatt betalar högst skatt där det är sämst service? Är det rimligt att vi har ett pensionssystem som ger många människor ett ekonomiskt utfall som placerar oss i botten i Europa? 

Är det rimligt, sa Persson, att den som betalar kommunalskatt betalar högst skatt där det är sämst service?

Sådant, hävdade Persson, borde ett reforminriktat parti syssla med.

– Jag tycker man ska prata om hur landsbygden hanteras, hur de äldsta hanteras, hur de som arbetar tycker att de får det att gå ihop ekonomiskt. Alltså, ett vänster-landsbygds-perspektiv på fördelningspolitiken.

Huitfeldt satt tyst.

– Och då skriker de genast när man säger det: Det vinner vi inga röster på i Stockholm! Jo, det gör vi. Därför att de flesta som bor i Stockholm har en morsa eller en farsa som bor kvar i Grums eller någon annanstans och som upplever att det bara blir sämre och sämre. Vår förmåga att ta ansvar för hela landet är ett uttryck för radikalitet. Och den måste hävdas.

 

LÄS MER: Torbjörn Nilssons reportage i Expressen