Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Statsminister Åkesson – ingen omöjlighet

Det är dags att Jimmie Åkesson börjar behandlas som den potentiella statsministerkandidat han säger sig vara, skriver Torbjörn Nilsson. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Stefan Löfven. Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Varför granskas inte Sverigedemokraternas partiledare som den potentiella regeringsbildare han är?

 

Den här texten var ämnad ett tankeexperiment, men under tiden det tänktes hann Ola Ullsten gå bort och Sveriges mest toppstyrda parti öka ytterligare ett par procentenheter i opinionsmätningarna.

Experimentet närmade sig verkligheten.

Avsikten var i alla fall att pröva en teori. Den handlade om regeringsfrågan, som i valet i höst har en djupare relevans än tidigare. Läget är låst och någon kommer behöva bryta löften. Laddningen stark, problemet pockar på prioriteringar. Ska en borgerligt sinnad person bry sig mer om skattetrycket än om det vanskliga att regera med stöd av sverigedemokrater? Kan en svensk socialdemokrat kompromissa som en dansk? Regeringsfrågan är politiserad på ett sätt som många väljare inte är vana vid, och skiljelinjen skär genom partier och allianser.

Makt är förenat med en kostnad och det borde sverigedemokrater få bli varse. Säger man.

Ett vanligt argument bland borgerliga som kan tänka sig ett aktivt stöd av sverigedemokrater – kanske önskar ett sådant – är det om ansvarets negativa effekt på väljarstöd. Finge Jimmie Åkesson bara känna något av den tyngd som obekväma beslut tvingar fram skulle folket också fly hans parti. Makt är förenat med en kostnad och det borde sverigedemokrater få bli varse. Säger man.

Finge Jimmie Åkesson bara känna något av den tyngd som obekväma beslut tvingar fram skulle folket också fly hans parti. Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

Tanken går att förstå. Det är frustrerande att vara den ansvarstagande parten hela tiden, hur många äktenskap har inte spruckit på den känslan, man vill så gärna avslöja den som ständigt smiter när det blir svårt, som bara ställer sig bredvid och pekar finger. Särskilt irriterande är det nog på lokal nivå. Kommunen måste styras och den där ideologiska låsningen på riksplan aktualiseras inte dagligen, varför inte låta dem vara med och dela på medborgarnas missnöje.

Ungefär så lyder teorin.

Stämmer den – och här kommer det intressanta – så skulle det också finnas argument för en lösning som nästan ingen nämner, nämligen en sverigedemokratisk minoritetsregering.

Låt Jimmie Åkesson bli statsminister! Släpp fram sverigedemokrater att själva bilda regering, få ihop en ministerlista, statssekreterare, propositioner, hantera kriser, lågkonjunktur och kommunala budgethål!

Om man nu som politisk motståndare tror på teorin att det skulle hejda den sverigedemokratiska tillväxten.

Det är ett tankeexperiment, som sagt, men det har relevans.

 

Ola Ullsten hade torr humor och var mån om sitt yttre. Biografen Mats Bergstrand uppehåller sig vid det diskreta men alltid eleganta valet av kläder. Ullsten var folkpartist, kort sagt.

Det yttre anspråkslöst, det inre förmätet.

Han tvekade inte när möjligheten låg där, trots att partiet bara hade 39 av riksdagens 349 mandat. Och det ska sägas, hans regering klarade sig bättre än belackarna trodde.

Folkpartisten Ola Ullsten tvekade inte när möjligheten låg där, trots att partiet bara hade 39 av riksdagens 349 mandat. Foto: LEIF R JANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Centerpartiledaren Fälldin och moderatledaren Bohman utarbetade en gemensam plan för att göra livet så surt som möjligt för Ullsten. Bohman sände instruktioner i slutna kuvert till sina ledamöter med uppmaningen att riva breven så snart de tagit del av innehållet. Fler gånger fick Ullsten tvingas till förnedrande nederlag, men han överlevde. Det gick.

Från oktober 1978 till oktober 1979 var han Sveriges statsminister. Och resultatet blev verkligen det som moderater – för det är mest moderater som talar om att syna sverigedemokrater genom att ge dem makt – brukar teoretisera om. I valet 1982 föll Ullstens parti ihop, för första gången någonsin till ett ensiffrigt väljarstöd.

Fler gånger fick Ullsten tvingas till förnedrande nederlag, men han överlevde. Det gick.

Men jämförelsen med Ullsten är missvisande.

Det har med storleken att göra.

Sverigedemokraterna kommer inte vara ett av riksdagens mindre partier i höst.

Mätningar är mätningar och valresultat är valresultat; det går inte att fastslå särskilt mycket i en miljö där allt är föränderligt, men mycket talar för att vi om tre månader har en riksdag med tre ungefär lika stora partier och så lite skrap på botten. En sådan omvälvande framgång för nationalisterna skulle förändra mer än många vill ta in. Vill man vänja sig in i nästa mandatperiods situation bör man tänka en del otänkbara tankar.

En sverigedemokratisk enpartiregering är nog en sådan.

Kan Stefan Löfven hävda att han leder det största partiet i höst? Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Vad Statistiska Centralbyråns uppmärksammade halvårsmätning visade i veckan var ju inte bara att tre partier utmärkte sig som jämnstora utan också att det parti som tyckts välmående – det moderata – inte alls lyckats stoppa väljartappet till den kollektivistiska högern. En procentenhet ska enligt SCB ha förflyttat sig från Kristersson till Åkesson sedan i höst, trots Kristerssons alla insatser för att vända utvecklingen.

Mycket talar för att vi om tre månader har en riksdag med tre ungefär lika stora partier och så lite skrap på botten

Det som sker i svensk politik nu har revolutionerande karaktär.

Ullstens regering var onekligen i minsta laget i formell mening, men i höst kan det sitta ett 80-tal sverigedemokratiska ledamöter i parlamentet. Kan Stefan Löfven hävda att han leder det största partiet i höst? Tar Jimmie Åkesson över borgerligheten om hans parti samlar större stöd än Ulf Kristerssons? Varför skulle Jimmie Åkesson då stödja Kristersson som regeringsbildare och hur skulle relationen mellan partierna se ut?

Det har inte hänt, men det kan vara klokt att vänja tanken.

 

Det finns ingen så glad som en glad folkpartist, brukade man säga. Folkpartister i strikt mening existerar inte längre, de har avskaffat sig själva, så det är kanske dags att uppdatera uttrycket.

Det finns ingen så glad som en glad sverigedemokrat, till exempel.

Att följa det här partiets expansion – särskilt via sociala medier – är att se till synes ändlösa framgångar radas upp efter varandra. Experter och sakkunniga kommer ut som sverigedemokrater. Problemformuleringen är satt. Sakfrågorna äger man. Profilerade kristdemokrater och moderater byter parti. Hybris? Det kanske partiet har, men underlag för alla leenden och tummar upp existerar fortfarande.

Det lustiga är omvärldens reaktioner.

Det är medierna som ställer Ulf Kristersson och Stefan Löfven mot varandra, som väger dem och jämför dem. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Istället för att se och ta in detta biter man sig fast i en föreställning om gamla block, om moderater och socialdemokrater som de enda möjliga leverantörer av statsministrar. Det rimliga vore väl att alla tog Jimmie Åkesson för den statsministerkandidat han säger sig vara, och syna honom därefter. Särskilt är det en fråga för medierna. Det är de som ställer Löfven och Kristersson mot varandra, som väger dem och jämför dem. Som psykologiserar, diskuterar ledarskapsförmåga, svagheterna.

Jimmie Åkesson slipper allt det. 

Han granskas inte som en framtida företrädare för Sverige, han får inga frågor om hur en regering ledd av honom skulle agera i olika situationer, han ifrågasätts inte för sin förmåga att få en budget genom riksdagen.

Kanske är det dags att börja ställa de frågorna.

Olof Palmes socialdemokrater lade 1978 ner rösterna och släppte fram Ola Ullsten. Foto: BERTIL ERICSON / SCANPIX SWEDEN

När Ola Ullsten och Olof Palme den 11 oktober 1978 sammanstrålade hos den före detta folkpartiledaren Gunnar Helén i Tessinska palatset i Stockholm fick statsministerfrågan den lösning som ingen trott varit möjlig. Över en whisky och soda bekräftade Palme sitt partis intention att lägga ner rösterna i voteringen och släppa fram Ullsten.

Efteråt följde Helén med Palme ut till en väntande taxi.

Då sa Palme som det var om att vara statsminister:

– Det är inget att stå efter.

 

LÄS MER: Alla Torbjörn Nilssons reportage i Expressen

LÄS MER: Val 2018 – allt om valets viktigaste frågor 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!