Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Staffan, 32, dog i flygkraschen i Örebro

En vecka efter flygkraschen som tog nio människors liv samlas Örebro för att hedra de omkomna i en minnesstund.
Staffan Unestål Ortlieb var en av personerna som omkom i flygkraschen i Örebro.
Foto: Privat
Staffan Unestål Ortlieb dog bara dagar innan han skulle fylla 33.
Foto: Privat
Enligt Staffans pappa, Lars-Erik Uneståh, älskade sonen att hoppa fallskärm.
Foto: Privat
Staffans pappa Lars-Erik Uneståhl.
Foto: Kicki Nilsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Olycksplatsen i Örebro.
Foto: ALEX LJUNGDAHL / EXPRESEN

Staffan Unestål Ortlieb hann aldrig bli 33 år.

Han dog bara några dagar innan - i den tragiska flygplansolyckan i Örebro. 

Nu berättar hans pappa Lars-Eric Uneståhl om den oerhörda sorgen. 

– Han dog när han gjorde vad han älskade, det finns en tröst i det, säger Lars-Erik Uneståhl.

Staffan Unestål Ortlieb och de åtta andra ombord såg fram emot hoppet från det lilla propellerplanet som skulle avsluta hoppveckan i Örebro. Flera av dem kände varandra sedan tidigare och hade hoppat flera gånger tillsammans. Gruppen var tajt och sammanhållningen stark. De älskade friheten som hoppen innebär. 

Men turen gick inte som det var tänkt och i torsdags förra veckan runt klockan 19.21 fick planet problem. Det tog endast 13 sekunder från det att planet startade tills det att det kraschat. Nio personer avled, de ombord var i 25-årsåldern och upp till 50-årsåldern. 

”Älskade äventyret”

En av dem var Staffan Unestål Ortlieb, 32. 

– Min son kände en stark äventyrslust och det märktes redan när han var liten, berättar pappa Lars-Eric Uneståhl,  psykolog, författare och forskare.

Sonen fick följa med honom på resor över hela världen under olika gästprofessurer.

– När han gick i skolan kunde jag märka att han var intresserad av saker som innebar spänning. Han tog jägarexamen när han bara var 14-15 år, så tidigt han fick. Men det var inte för att jaga, det var för att kunna vara ute i naturen och lära sig mer om den. 

Pappan berättar att sonen gärna var ensam samtidigt som han kunde vara väldigt social och en omtyckt vän.

– Under hela pandemin bodde han ensam i en stuga i S:t Annas skärgård och studerade. Han hade skaffat en kanot som han älskade att åka runt med. På dagarna läste han och var mycket ute i naturen, han skrev dikter, sånger och spelade gitarr. Staffan var väldigt social och högt älskad i kontakten med andra men han trivdes ändå så bra på egen hand. Det är väldigt unikt.

”Hoppning var frihet”

Staffan hörde till Örebro fallskärmsklubb men arbetade som instruktör i flera olika länder. 

– Han började med fallskärmshoppning så tidigt han fick, jag tror att han bara var 18 år. Sedan blev det hela hans liv. Han var en jättebra coach och använde det i sin kontakt med andra människor. Han kunde hjälpa människor på ett empatiskt sätt. Hoppning var frihet för honom. 

Pappan berättar att Staffan skadade sig i en fallskärmsolycka för några år sedan. Under landningen fastnade han i ett träd och gjorde sig illa. 

– Jag kunde se hur mycket han led när han inte kunde hoppa.

Staffan läste till tränare på Örebro universitet och hade lämnat in sin sista uppsats bara en vecka innan olyckan skedde. 

– Han hade en önskan att ställa upp för andra när de behövde stöd och hjälp som utvidgades till att vilja göra världen bättre. Jag hade min vision i mitt arbete att bidra till en bättre värld. 

Militärtjänsten gjorde han som fallskärmsjägare. 

– Han använde sin militära utbildning till att jobba för världen genom FN. Han ville ta det mest utmanande som fanns. Han själv ville jobba i Afghanistan men vi lyckades övertyga honom att åka till Kosovo i stället. Där var han ett år och var väldigt omtyckt. När han kom hem fick vi höra att han varit i Afghanistan ändå. Han längtade efter att få göra något mer utmanande. 

Staffan hade gott om drömmar. 

– Drömmen var att fortsätta med den livsstilen han hade och känna frihet. Han ville fortsätta resa och hade redan gått med i en klubb för dem som varit i minst 50 länder. Nu siktade han på 100 länder. Resandet kom han att kombinera med fallskärmshoppningen.

Fick se planet

De anhöriga till dem som förolyckades för en vecka sedan har fått åka ut till platsen där planet kraschade och fick även då se vad som var kvar av planet innan det bärgades för vidare utredning av Statens haverikommission.

– Det var bra för sorgen tror jag att ändå kunna få se platsen. Det gjorde väldigt ont och det var mycket sorg men samtidigt är det en del i den här viktiga acceptansen. Det finns en förnekelse i början där man inte vill ta till sig det som händer. Det hjälper till i att gå vidare: Ja, det har hänt. Vi måste gå vidare i livet samtidigt som vi sörjer. 

Lars-Eric Uneståhl försöker hitta tröst.

– Alla vi ska dö, på ett sätt är det ett fint sätt att dö på när man sysslar med det man helst vill. Det är tragiskt att det var tvunget att ske så tidigt. Men jag tänker att det inte handlar om att lägga år till livet, utan om att lägga liv till åren. Det är inte bara ett långt liv som är det viktiga, det är hur man lever under den tiden man lever som är det viktiga. Jag är tacksam över att han under de korta åren fick det liv som han så gärna ville ha.

Fotnot: Staffans familj har godkänt att namn och bild publiceras.

Hör talet av medlemmen i Örebro Fallskärmsklubb.
Expressens reporter på plats vid minnesstunden i Örebro.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.