Staden bombas – Olha, 21, bor i tvättbjörnskaféet

Miljonstaden Charkiv har varit en av de allra hårdast drabbade av Rysslands attacker.

Mitt i staden leder en trappa ner till Olhas kafé. 

Där kan besökarna umgås med två tvättbjörnar. Så är det fortfarande. Men sedan kriget bröt ut har de öppnat upp för alla som behöver skydd i källarlokalen.

Igår var 23 personer där. De sov på golvet. Skyltfönstren på nästan alla affärer längs gatan är trasiga, berättar 21-åriga Olha. Boulevarden som tidigare kantats av stora trädkronor täcks av bråte. Häromdagen besköts grannhuset.

– När det hände vibrerade det i golvet.

Byteshandel i staden

Chefen sprang ut och försökte hjälpa en kvinna innan räddningstjänsten kom. När han kom ner i kaféet igen var hans vita mjukisbyxor blodiga.

– Alla dagar är fruktansvärda. Staden har bombats i väst och öst och de senaste dagarna har det hänt i de centrala delarna av staden. Vi är rädda för att vårt hus står på tur, säger Olha, som tidigare berättat för DN om situationen i Charkiv.

För tre dagar sedan tog de sig till en stor mataffär, en av få som fortfarande håller öppet. Den fick stänga när en stor explosion skedde intill.

Nu sker byteshandel i staden. I dag bytte de olja mot bröd med några i närheten.

– Nu är pengar inte värt något längre. Bara mat, medicin och annat, säger Olha.

Kollar om vännerna lever

Hon planerar att stanna där hon är. Källarkaféet känns fortfarande som den säkraste platsen just nu, både för henne och tvättbjörnarna, som lokalen är anpassad efter.

– Vi vet inte vad vi skulle göra med dem om vi kom till ett annat ställe. De är stora och kan öppna dörrar, för de är väldigt intelligenta djur.

Precis som många andra Expressen pratat med känner Olha en stor overklighetskänsla. För tio dagar sedan drev hon ett kafé, allt var som vanligt i Ukrainas näst största stad. 

– Jag trodde aldrig att det här skulle kunna hända mig. Det är 2000-talet. Det är inte normalt att civila dör för att en person vill utöka sitt territorium. Jag känner mig bara tom inombords, och så klart vi är alla väldigt rädda. Alla går upp på morgonen och kollar med alla de känner om de fortfarande lever.

Se mer: