Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Spåren efter de svenska soldaterna

Tvingad på flykt. Qurban Aye och hennes barnbarn Hamdijan tvingades på flykt från sitt distrikt i Sar-e-Pul. Hon är besviken på att de svenska soldaterna inte lyckats gripa talibankommendanten mulla Nader.
Foto: Jonte Wentzel

Insatsen i Afghanistan har kostat fem svenska soldater och två afghanska tolkar livet. Tolv svenska soldater är skadade för livet. Det har kostat skatte­betalarna 9,5 miljarder kronor.

Men vad har de åstadkommit? Fred eller ett kommande inbördeskrig?

Expressens Terese Cristiansson och Jonte Wentzel har rest i de svenska soldaternas fotspår.

Där har de träffat kvinnorna som tvingats fly, vapenhandlare som agerar fritt, ex-talibaner som väntar på döden och den ökände krigsherren Dostum som återbeväpnar sina gamla trupper.

Nias Bias drar med sina fårade händer upp barnbarnet Naim Khans, 2, skjorta. Hon visar två stora ärr efter kulor som träffat honom.

- Vad vill du att jag ska säga? De utländska soldaterna har dödat min dotter och höll på att döda min sonson. Jag kan inte säga att de förbättrat situationen, säger hon.


Dagarna före vårt möte har vi varit med på en högtidlig ceremoni där svenska flaggan lämnats över från en överste till en annan. Anders Löfberg från K3 i Karlsborg har lett och Torbjörn Larsson från I19 i Boden ska för andra gången leda Sveriges mest påkostade och svåraste militära insats på flera hundra år, med syftet att stödja fredsprocessen i Afghanistan.

- Vi åker till Afghanistan för att göra skillnad. Ni har gjort skillnad. Man brukar mäta situationen efter hur våren är och med tanke på succén med vår operation tror jag den här våren blir bra, sade överste Anders Löfberg i sitt tacktal till soldaterna.


Sedan 2006 då svenska soldater till­delades ansvaret för fyra provinser i norra Afghanistan sker samma sak var sjätte månad. Cirka 600 svenska soldater åker hem, skäggiga, solbrända och trötta. En annan grupp börjar med ny positiv energi. Just nu är FS23 på plats och det är den sista fullskaliga styrkan. Från och med nästa rotation börjar försvarsmakten dra ner på antalet soldater fram till 2014 då de afghanska säkerhetsstyrkorna ska stå på egna ben, enligt de politiska beslut som tagits i Stockholm.


I realiteten har nedtrappningen på fältet redan börjat. De svenska baserna i provinserna Samangan och Sar-e-Pul är nedlagda. Den påkostade basen Monitor som invigdes av kungen förra året står på tur. Den enda basen som ska vara kvar är CNL, Camp Northern Light, i Mazar-i-Sharif.

- Det kommer innebära att vi inte kan åka till Sar-e-Pul och Samangan något mer, men det är de resurser vi har, säger överste Torbjörn Larsson.

Sedan talibanerna föll 2001 har det skett förändringar i Afghanistan. Fler skolor har öppnats, barna- och mödradödligheten har minskat och infrastrukturen har förbättrats. Detta pekar försvarsmakten och ISAF, ­International Security Assistance Force, gärna på som en framgång. Men även om de sedan 2010, påhejade av den amerikanska befälhavaren David Petraeus, satsat på en gemensam satsning av militära och utvecklingsmedel, så kallad COIN, är soldaternas uppgift att ta hand om säkerheten, inte skolor och kliniker.


Därför har vi återvänt till de fyra ­ansvarsprovinserna och fokuserat på de områden där svenska soldater haft militära operationer och pratat med den afghan­ska befolkningen om hur de tycker att svenska soldater klarat fredsuppdraget.

Vi reser med låg profil från Mazar-i-Sharif. Jag bär heltäckande burka och fotograf Jonte Wentzel har afghanska kläder och ett spretigt skägg. För några år sedan var detta onödigt i norr men mina afghanska vänner har sagt att det inte finns några alternativ.

- Pashtana (det afghanska namn jag fått) använd burkan. Vi vet inte längre vilka som är våra vänner, säger min afghanske tolk och vän sedan flera år.

Provinsen Balkh är huvudprovinsen för de svenska soldaterna. Provinsen är splittrad mellan etniska grupper och gamla krigsherrar som håller till i grannprovinserna. Den omstridde guvernören Mohammad Atta, älskad av tadjikerna och hatad av pashtunerna, är i det närmsta kung i området och har ekonomiskt lyckats utveckla provinsen. I vissa delar är säkerheten god medan andra distrikt är ett österländskt vilda västern med talibaner, gangstrar och klanstrider. Framförallt är de pasthundominerade distrikten Charbolak och Chimtal drabbade. Det är dit vi är på väg eftersom det är där de svenska soldaterna lagt ned störst militära krafter. Där byggde de den så kallade "Kullen" mitt i talibanernas högkvarter och det var i Chimtal som sergeant Kenneth Wallin dödades av en vägbomb 2010. Tanken var att "Kullen" skulle lämnas över till afghanska styrkor, men de har inte varit intresserade. För ett år sedan tvingades soldaterna stänga basen och låta den förbli oanvänd. Den slukade allt för mycket resurser och beskrivs som ett av den svenska militärens stora misslyckanden. Resurskrävande, farlig och resultatslös.

- Inledningsvis var ju idén att vi skulle bygga upp något som afghanska styrkor skulle ta över, men vi lyckades inte upprätta något avtal. Det var misslyckat på så sätt att vi inte fick dem att ta över och visst fick vissa betala ett högt pris. Men jag vill inte säga att det inte var värt det, för jag vet inte vad alternativet var, säger överste Torbjörn Larsson.


Men vår resa börjar positivt när vi svänger in på vägen mot Charbolak. Tidigare studsade man runt som en studsboll på den dåliga vägen. Nu är den fin och asfalterad med svenska pengar.

- Guvernören har aldrig gjort något för oss pasthuner i området. Svenskarna har gjort vägen, säger en bybo nöjt.


Men bara några hundra meter längre fram ändras situationen. När vi närmar oss Chimtal för att prata med byborna runt "Kullen" är det dystert. Folk ber oss att vända eller börja förhandla med talibanerna om lösensumma för vår kidnappning redan i förväg. Inte ens soldaterna kan åka in i området längre.

- Den där basen på kullen ändrade inget. Den gjorde det bara oroligare i området, säger byäldsten och läraren Sakhidad.


Vi träffar honom flera gånger för att diskutera situationen. Vi kan inte träffas i hans hem utan tvingas att mötas på ­andra hemliga platser.

- I går när jag kom hem hade en vägbomb smällt och dödat flera i min by. I dag är soldaterna där men det är talibanerna som har makten. Det blir bara oroligare och det stöd som eventuellt fanns för internationella trupper är borta. För övrigt körde svenskarna över min mark och förstörde mina grödor häromdagen, säger Sakhidad.

Har du bett om kompensation?

- Hur ska jag kunna göra det? Om talibanerna får veta att jag tar emot pengar från Isaf kommer de anklaga mig för att vara spion och döda mig.

Han ser fram emot att de internationella styrkorna lämnar Afghani­stan. Han menar att det afghanska folket hoppades på stöd men att de istället fått natträder, hundar som letar genom hemmen och civila som skadas.

- Vad skulle du tycka om en främmande stat kom in i ditt land och gjorde så, frågar han.


Vid ett av våra möten presenterar han oss för farmodern Nias Bias från byn Kakari, som ligger i närheten av "Kullen." Hennes dotter sköts till döds av internationella soldater och hennes barnbarn skadades.

- Soldaterna hade varit i ett område en bit bort från oss. När de skulle åka tillbaka till Mazar tittade min dotter Jamilla ut genom fönstret. Min svärdotter som hade mitt barnbarn i famnen stod bredvid, säger Nias Bias.

Hon var i ett annat rum. Plötsligt började det skjutas. Hon sprang fram till fönstret. Där stod internationella soldater med lyfta vapen.

- Jag sprang till rummet där min dotter var. Hon låg på marken och höll om dörren. När jag tog tag om hennes ansikte förstod jag att hon var död.

Nias Bias hörde samtidigt hennes svärdotter skrika att hennes pojke var skadad.

- Jag rusade dit och såg att Naim Khan var skjuten i ryggen. Jag lyfte upp honom och sprang hem till Sakhidad som lade om såren. Vi trodde han skulle dö.


Men kulan hade fastnat ytligt och på sjukhuset i Mazar kunde läkarna operera honom.

- I fem månader kunde han inte gå men nu börjar det bli bättre, säger Nias Bias.

Det har snart gått ett år sedan det inträffade men ingen har tagit ansvar. Hon säger att hon är säker på att det var internationella soldater. Hon kallar dem amerikaner. Sakhida säger att för dem är alla internationella soldater lika.

- De lyder väl under samma chef, Obama? Svenskarna har varit hos mig flera gånger och diskuterat bland annat detta, men de har inte sagt om det var de som gjorde det, säger han.

Han säger att han inte förstår varför de svenska soldaterna inte har kunnat stoppa vapen­handel och liknande i stället.

- De skulle trakassera dem, inte oskyldiga civila.

Några dagar senare träffar vi, i en närliggande by, vapenhandlaren ­Mahmoud som säljer och köper vapen sedan många år. Han säger att han sålt flera tusen vapen i området de senaste tio åren. För tillfället kostar en ­kalasjnikov 10 000 kronor.

Han bekräftar att han kan operera fritt i området. Han säljer inte direkt till talibanerna utan då har de ­mellan­händer men han ser inga risker.

- Jag är inte rädd för att de internationella trupperna ska hitta mig. De vet inte var de ska leta.

Han menar att det framför allt är civila som köper vapen för tillfället. Han tror att det kommer att bli inbördeskrig när de internationella soldaterna lämnar.

- Folk förbereder sig på att försvara sig själva, säger han.

När vi lämnar Balkh kör vi förbi de gamla ruinerna som Djingis Khan ödelade och kvarglömda ryska stridsvagnar. Jag undrar vilka spår svenskarna kommer lämna efter sig.

- Vi måste åka tidigt och inte köra tillbaka efter klockan 14, säger min chaufför när jag säger att vi ska åka till Sar-e-Pul.

Han är från Balkh och är orolig för att åka in i provinsen Sar-e-Pul, en av Afghanistans fattigaste platser.

När jag började resa runt i norra Afghanistan 2009 ansågs Sar-e-Pul säkert. Vi åkte dit på picknick och för att äta samosa på marknaden. I dag har säkerheten försämrats radikalt.


Ändå har den svenska basen stängts. Förra hösten valde man att lägga ned basen trots att såväl afghanerna som de svenska soldaterna på plats protesterade. Den officiella förklaringen var att man kunde sköta säkerheten från grannprovinsen Jowzjan och basen Monitor. Men farhågorna har slagit in, säkerheten har blivit sämre.

- Sar-e-Pul är oroligt. Folket var missnöjt med guvernören och det undergrävde det här, säger överste Torbjörn Larsson.

Inne i Sar-e-Pul passerar vi huset där de svenska soldaterna bodde. Stenarna utanför är fortfarande målade i blått och gult. Vakten berättar för oss att det nu är amerikanska soldater inne i huset.

- Det var bättre med svenskarna, de var snälla människor. Men de fick inte vara kvar, säger han.

Innan vi åker skakar han våra händer länge och säger på ren svenska: "hej då".

Han ser sorgsen och orolig ut. Han som många andra befarar framtiden. Regimen har tappat kontroll och talibankommendanten mulla Nader har fått allt större makt.

Jag minns att de svenska soldaterna nämnde mulla Nader redan 2009. Då var hans inflytande tämligen begränsat. Men parallellt med de politiska konflikterna har mulla Nader och talibanguvernören Toran Amrullah i grannprovinsen Jowzjan lyckats ta allt större makt över befolkningen. Befolkningen är uppgiven för att inte ISAF har gripit honom för länge sedan.

- Han hade kunnat vara gripen på en dag om de hade velat. Men han är fri.

Det säger kommendant Marouf som var taliban till för ett år sedan då han gick över till regeringens sida. Tidigare lydde han under mulla Nader.

- Jag har känt honom länge, våra områden är bara två timmars promenad från varandra. Han var opiumhandlare i distriktet Sayyad fram tills för några år sedan.


Marouf berättar att mulla Nader greps 2006 av afghanska säkerhetsstyrkor men släpptes efter kort tid. Strax där­efter vände han den afghanska regimen ryggen och gick med talibanerna. I dag tros han ligga bakom flera allvarliga attacker och vara inblandad i mordet av en tysk hälparbetare 2007.

- Han började prata om alla utlänningar och att de var otrogna. Han ville att vi skulle slåss med honom. Och det har jag gjort. Jag har varit med i flera attacker och dödat otaliga, säger Marouf.


Han berättar att mulla Nader och hans anhängare kom ridande på stora hästar och spred sitt budskap. En del av hans framförande ligger på Youtube och många har filmerna i sina mobiltelefoner. Mulla Nader pratar och gestikulerar om hur de ska komma till paradiset om de slåss med honom. Enligt kommendant Marouf är han karismatisk och få vågar vända honom ryggen.

- Det var när han ville att vi skulle attackera afghanska medborgare, polisstationer och så, som jag protesterade.

Marouf såg i början av 2011 att regimen erbjöd pengar och stöd till talibaner som ville gå med i fredsprocessen. Han och hans soldater tog beslutet att lämna mulla Nader. Priset var högt. Mulla Nader såg Marouf som en otrogen och stal hans tillgångar, bilar och vapen, och dödade en flicka i hans hus. Senare har även Maroufs bror dödats.

-Han är obarmhärtig. Trupperna har försökt begränsa honom och det sista jag hörde var att han hade flytt till Pakistan, men han styr därifrån. Folk är rädda. Och på ett helt år fick vi inte en krona av regimen för att vi bytte sida. Nu slåss vi på egen hand för att skydda vår by, säger Marouf.


En bit bort, i det absolut fattigaste området i staden Sar-e-Pul träffar vi Qurban Aye och hennes familj. Hennes familj är ett av mulla Naders offer. När vi träffar henne har det precis varit svåra översvämningar i Sar-e-Pul och huset är delvis förstört.

- Vi fick knappt med oss något från Sayyad när vi flydde från mulla Nader och hans talibaner. Nu tog översvämningen det lilla vi hade. Det enda vi har att äta är fem bröd som en snäll man kommer med varje dag, säger hon upp­givet.

Hon berättar att talibanerna blivit allt mäktigare i hennes område.

- För ett tag sedan tvingade de oss att ge pengar, men vi hade inga. De sa att vi var med regeringen och sen kom de tillbaka på natten. Då dödade de min bror. Vi lämnade mitt i natten utan någonting.

Hon känner inte att det funnits någon hjälp att få från afghanska eller svenska trupper.

- Vi har aldrig sett en enda internationell soldat som hjälpt oss, de är ju där men om de skulle försökt hade säkert de äldre tagit pengarna och delat mellan sig.


Hon förstår inte varför de internationella trupperna inte tagit mulla Nader.

- De har ju massor av utrustning, säger hon.

Både hon och kommendant Marouf säger att de fruktar för sin egen säkerhet.

- Om vi inte får hjälp kommer talibanerna döda oss som lämnade dem, vi försöker slåss men jag och mina män är 15 stycken, de är hundratals, säger Marouf.

Men de svenska soldaterna har gett upp Sar-e-Pul. Överlämnandet har skett och kampen mellan den afghanska regimen och mulla Nader sker i stor sett utan deras inblandning.


När vi kör mot provinsen Jowzjan stannar min chaufför plötsligt till vid vägkanten. Jag förstår först inte varför, det brukar vi aldrig göra eftersom vi inte vill dra uppmärksamhet till oss. Men han rullar ner sin fönsterruta och räcker ut handen mot en skäggig man som står vid vägkanten. Gubben tar hans hand och börjar rabbla. När han är klar får han en krona av min chaufför.

- Han välsignar vår väg till Jowzjan. Det är inte säkert annars, säger min chaufför och stryker sig över skägget för att få tur.

Vi är på väg till den ökände uzbekiske krigsherren Rashid Dostum, Jumbesch ledare under inbördeskriget. Han är känd för sina brutala metoder.

Han har gått med på att ställa upp i en exklusiv intervju.

Längs vägen kör vi förbi enorma nyuppsatta planscher på Dostum och när vi kommer in i hans hus sitter han omringad av en grupp turkmener. De är arga eftersom han kallat dem skolösa, en förolämpning enligt den afghanska kulturen. Men han lyckas blidka dem och innan de går lovar de att stå vid hans sida.

- De behöver en ledare. De är inte skolösa, de är ledarlösa, säger Dostum.

Vi sätter oss i hans pösiga soffa. Känslan att sitta framför en av världen mest ökända krigsherrar är dubbel. Ska jag ta hans hand eller inte? Jag väljer att hälsa genom att ta mig över hjärtat.


Han bryr sig inte utan tar en klunk av sitt te som hans servitör hela tiden bär fram till honom, en form av medicin får vi veta senare. Vi får inget te trots att det ingår benhårt i den afghanska kulturen.

Dostum flydde till Turkiet 2008 efter att han riskerade att sättas i husarrest sedan han tagit lagen i egna händer. Sedan var det länge tyst kring honom. Men sedan några månader är Dostum en spelare i Afghanistan igen. De flesta spekulerar i om han, tillsammans med hazaraledaren Mohaqiq och tadjiken Ahmad Zia Massoud, beväpnar sina gamla trupper och förbereder sig för ett inbördeskrig efter 2014. Om han får fritt utrymme kan han vara en nyckelfigur i ett framtida inbördeskrig.

- Något kommer att hända det är säkert, före eller efter 2014. Vi försöker hålla talibanerna borta från norr, de ska inte kunna korsa Bamiyan. Jag säger åt mina män att vara beredda, säger ­Dostum med sin släpiga röst.


Jowzjan, eller Dostumland som det kallas, är den andra provins som svenska soldater fokuserat på, framför allt i distrikten Darzab och Qush Tepa. Där har man också byggt den stora basen Monitor som nu ska läggas ned.

- När vi tar bort Monitor medför det att vi inte kan verka i Samangan eller Sar-e-Pul längre. Men vårt bidrag dras ned och det är inte möjligt att vara kvar med de resurser vi får, säger överste Torbjörn Larsson.


Förra året startade de svenska soldaterna, på order av ISAF, en stor satsning i de två distrikten samt i några distrikt i Balkh. Uppgiften var att skapa CIP, en form av lokalt hemvärn eller milis. De svenska soldaterna hade ansvar för rekrytering, utbetalning av löner samt att hålla en form av kontroll så att CIP inte begick brott mot lokalbefolkningen eller lydde under en stark individ. Det beskrivs som den svenska militärens andra misstag. Enligt en rapport som Sida släppte i vintras är projektet raka vägen mot ett inbördeskrig. CIP har också varit starkt kritiserat av president Karzai. Lokalbefolkningen i Darzab och Qush Tepa kallar dem vargarna.

- De kom till mitt hem och radade upp kvinnorna och pryglade oss, säger Bibi Gul.

Hon drar upp sin burka och sin långa skjorta och visar sin blåslagna mage. Vid hennes sida sitter Faizana. Även hon har skador.

- Vi försökte komma undan men det gick inte, säger hon.

De båda kvinnorna vet inte exakt vad "vargarna" ville men det finns uppgifter på att några av dem dödats i en explosion och att de ville straffa Bibi Guls familj för att de inte hade larmat dem.

- De sa att vi var med talibanerna men det stämmer inte. De försöker skrämma oss att vara med dem. Det var precis så här inbördeskriget började efter ryssarna, säger en byäldste som inte vill ha med sitt namn på grund av rädsla.

När jag nämner vargarna för Dostum skrattar han nöjt.

- Det är mitt folk. De lyder under mig, säger han.


Sedan en tid har han tillsammans med flera andra krigsherrar skapat ett parti som heter National Front. Han berättar att den officiella versionen är att de gör sig redo för presidentvalet 2014 samt att de jobbar för en parlamentarisk regim med starkt självstyre i de olika provinserna. Men flera säkra källor bekräftar att de är på jakt efter vapen och även har fått tag i en hel del. Vem som finansierar dem är oklart men det finns ingen tvekan om att Dostum med sina anhängare plötsligt fått in stora summor pengar.

Dostum bekräftar att han återbeväpnar trupperna.

- Jag kan fixa en armé på 1 500 soldater härifrån och ytterligare 1 000 från Balkh samt 500 ryttare till häst. Vi kommer att slåss tills talibanerna är borta.

Ligger ni i träning?

- De är redan tränade, de behöver inte träning. Vi använder också CIP och förstås den nationella armén. Regeringen är svag. De kan inte ens åka utanför sin huvudstad, hur de ska de då kunna kontrollera 2 600 km lång gräns till Pakistan. Där finns säkert 40 000 färdigtränade terrorister och var och en kan enkelt hitta en till och växa till 80 000 på kort tid. Men jag har talibanerna i min hand, de fruktar mig.

Han tycker inte att Karzais regim lyckats.

-Talibaner från mulla Omar och Haqqani var här för några dagar sedan och kollade in området. De kom på 23 motorcyklar. De vill ha koll på området innan de kommer för att slåss. De har även baser i bland annat Darzab, detta måste bort. Jag vet allt men Karzais regim använder inte Dostummakten. Efter 11 september-dåden var jag den första att hjälpa USA. Jag kom med 4 000 soldater och 2 000 hästar. Vi stod emot talibanerna och friade Afghanistan. Nu har USA glömt sin gamle vän. Skriv det i rött.

Förbereder du krig mot regimen?

- Nej, jag är på regimens sida nu. Men de ska använda mig som en nyckel­figur. Jag kan ­koordinera allt.

Tycker du att de svenska soldaterna främjat situationen?

- Svenskarna... de stannar på sin bas och ställer inte till problem. Jag har inget emot dem. Och folket klagar inte, det hade jag vetat eftersom jag är deras stora ledare. Men vi klarar oss utan dem. Jag är Dostum.

Ett par dagar efter vårt besök tvingas Dostum lämna landet. Karzai anklagar honom för landsförräderi eftersom han lagt sig i upphandlingen av oljetillgångarna i Sar-e-Pul som Kina är ute efter. Dostum tänker inte låta Karzai styra i hans välde. Där sjunger inte fåglarna om de inte har lov av Dostum, som en bybo uttrycker det.

Hans ord om att han och Karzai var enade mot talibanerna höll med andra ord inte så länge. Frågan är hur länge hans vänner inom National Front förblir hans vänner. Situationen beskrivs som en krutdunk för post-2014. De svenska soldaterna är mitt i det och har dessutom hjälpt till att rekrytera en milis som åtminstone Dostum hävdar är hans folk.

- Jowzjan har blivit väldigt Dostumvänligt och det har blivit mer den senaste tiden, men det berör inte oss så mycket. Vår roll är perifer i det hela, säger överste Torbjörn Larsson.

- Kom, ska du få se en sak, säger en afghansk general till mig.


Vi är på en bas i den kulliga och smaragdgröna provinsen Samangan. Jag följer efter generalen in i hans tält där han bor sedan nästan ett år. Den afghanska regeringen har inte haft råd att bygga riktiga hus till soldaterna ännu. Det är kvavt och svårt att andas under den gula tältduken. Han drar fram en pall framför sin dator och klickar i gång en dokumentär av National Geographic. Den handlar bland annat om hur Dostum dränkte hundratals talibaner i en källare efter 2001 då kriget mot terrorismen startade.

- Det är inte rätt metod. Han visste inte om de som var där var talibaner eller civila. Så ska inte krig vara, de ska ställas inför rätta. Det får inte upprepas. Vi måste klara detta, säger han.


I Samangan är det framför allt finska soldater som befunnit sig men de har lytt under svenskt befäl. Deras insats i området slutade abrupt för ett och ett halvt år sedan. Civilbefolkningen var då så irriterad på basen som placerats mitt i provinshuvudstaden Aibak, att de hotade med ett våldsamt upplopp. De svensk-finska soldaterna valde att lämna basen. I dag är de åtta soldater som åker dit och medverkar i samverkansmöte några gånger i veckan. Överste Torbjörn Larsson säger att de känner sig trygga med att de afghanska trupperna har kontroll i Samangan, precis som de förhoppningsvis kommer att ha i de andra provinserna framöver. Huruvida de afghanska trupperna ska kunna ta över säkerheten är en av nyckelfrågorna för Afghanistans framtid. Målet är att de ska vara 352 000 till slutet av 2012. Den stora utmaningen för den afghanska regimen är dock inte antalet utan att hålla samman armén efter 2014.

- Kan de inte betala min lön, kommer jag att lämna, säger soldaten Saifullah som vi möter på basen.

Vi följer honom och hans kollegor under två dagar.

- Ska du marschera på det sättet kan du lika bra åka hem till din syster, skriker general Multan Kohche.


De afghanska soldaterna är uppdelade i tre grupper och marscherar utanför basen. Många är i otakt eller kommer för sent. Men Multan Kohche är hoppfull.

- De lär sig och vi är redo att kriga för vårt land, säger han samtidigt som han tvingas erkänna att hans soldater aldrig varit i närheten av en strid.

- Det finns kanske 45 talibaner i vår provins och vi har kontroll på dem, säger Multan Kohche.

Dagen därpå är de ute på en operation. De går runt, pratar med byäldstar och övar på olika positioner.

- Det finns en kriminell i byn som kallas galningen, men vi har aldrig haft någon form av strid här, säger en av kommendanterna.


Allt känns lite taffligt och löjeväckande med bakgrunden av att ett ständigt krig pågår i många andra provinser. Det är inte så konstigt att de lyckats hålla säkerheten i en provins där det inte finns några problem. Skulle talibanerna bestämma sig för att komma, skulle motståndet vara svagt. Men soldaterna är kaxiga och säger att de är beredda. De är vana vid krig och en del har redan lidit mycket.

- Jag gick med i ANA för att jag såg hur de internationella soldaterna kom hit för att kriga för mitt land. Då tänkte jag att det borde vara jag som gör det, säger Habib från provinsen Baghlan.

Men talibanerna i hans område fick reda på att han gått med i ANA.

- De tog kontakt med min familj och sa att om jag inte slutade, skulle de kidnappa någon i min närhet.

Habib valde att ignorera hoten.

- Till slut ringde mina föräldrar och berättade att de hade kidnappat min fästmö.

Då fanns det inte mycket Habib kunde göra.

- Nej, hon blev tvångsgift med en taliban. En av dem är i fängelse men jag kommer aldrig kunna gifta mig med henne, säger han.


Han säger trots allt att han är beredd att fortsätta slåss tills Afghanistan är helt fritt.

- De internationella soldaterna lämnar oss men vi kommer slåss. Vi ger inte upp.

Kanske har han rätt. Det är sorgligt att lämna Samangan, det känns som den sista fredliga utposten. Här finns hopp om fred och utveckling kvar.


Känslan dröjer sig kvar när vi kommer in i Balkh och Mazar-i-Sharif och kör förbi alla guvernör Attas bygg­projekt, nybyggda skolor och sjukhus. Då ser framtiden inte beckmörk ut. Kanske är de krafterna starkare än Dostum, talibaner och andra kriminella grupper som terroriserar människorna vi mött?

Men kan de svenska soldaterna ta åt sig någon ära för detta?

Militära företrädare hävdar att det är tack vare dem som hjälporganisationer har kunnat jobba. Den svenska militären pekar exempelvis på att Svenska Afghani­stankommittén, SAK, har kunnat påbörja ett projekt i Charbolak tack vare dem.

Det håller inte Andreas Stefansson, chef för SAK i Afghanistan, med om.

- Vi har haft projekt där tidigare och vi ser inte det som ett samarbete med militären. Verkligen inte. Att vi kan jobba i dessa områden beror på att vi har bra kontakter med lokalbefolkningen, sedan en längre tid tillbaka, säger han.

När jag nämner projektet för byäldsten Sikhada säger han att de knappast ersätter allt de förlorat på grund av trupperna.

- Hur kompenserar en brunn en död dotter? säger han.


Han syftar på Nias Bias som vi mötte i början av resan. Under tiden har jag försökt utreda vad som hände i hennes by för ett år sedan. Det är komplicerat. De svenska soldater som tjänstgjorde då är inte kvar och Nias Bias kan med säkerhet säga att det var Isaf-­soldater, men inte från vilken nation. När jag frågar den svenska basen om incidenten går de genom olika rapporter från tiden vid inträffandet. Det visar sig att det varit en operation i närheten men enligt rapporterna har ingen eld avfyrats i Nias Bias by, varken av svenska soldater eller afghanska. Däremot vet de att andra nationaliteter också haft operationer i området, troligen amerikanska. Det kan ha skett då men det finns inga dokument att tillgå.

- En ung kvinna har dödats och det är mycket allvarligt men vi har inte mer information än så, säger Joni Lindeman, överstelöjtnant och ställföre­trädande chef.

Jag tar även kontakt med ISAF:s högkvarter i Kabul men de vägrar svara på vad de vet. Nias Bias kommer troligen aldrig få upprättelse.

- Jag kan inte anklaga dem. Gud valde att göra detta mot oss, nu ska jag bära den bördan, säger Nias Bias.

Hon har aldrig förväntat sig upprättelse, men hon kommer heller aldrig stötta de svenska trupperna, precis som många med henne.


Vår resa är inte positiv. Säkerheten är inte bättre. De svenska soldaternas uppdrag att skapa fred är inte uppfyllt. Vad har gått fel? Enligt en rapport som Riksrevisionen släppte förra året har insatsen saknat styrning och målsättning.

Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer säger så här via telefon.

Ni lämnar när det närmar sig ett eventuellt ­inbördeskrig. Var finns logiken?

- Sveriges insats i Afghanistan är en del av helheten ISAF. För ISAF:s insats finns en tidsplan som i mycket styrs av inrikespolitiken i Europa och Washington. Planen bygger på att ett antal mål ska vara uppfyllda till 2014, och många är det, men realiteten är att planen kommer att följas även om målen inte uppfylls överallt. Det vi ska göra inom vårt område är att under tiden som återstår hjälpa den afghanska polisen och armén att bli så pass bra som möjligt.

Hade ni kunnat få bättre stöd för uppdraget?

-Det fokus som gjordes 2010 borde gjorts tidigare. Då hade vi hade haft längre tid på oss att uträtta något fram till 2014.

Var Kullen ett misstag?

-Det var en del av COIN, att åka till ett ställe, stanna där och bygga förtroende genom det. När våra resurser gjorde bättre nytta på andra ställen så beslöt vi att lämna kullen. Afghanerna ville då inte ta över den. Sammantaget var det ändå bättre för hela det norra området att vi lämnade för andra uppgifter.

Hur ser du på CIP-projektet?

- Från ett ISAF-perspektiv har man inte så stora problem, eftersom de gör nytta, men det finns kopplingar till mänskliga rättigheter som inte alls är bra. Ett problem med CIP är att Karzai inte tycker om dem eftersom han anser att de ger makt ute i provinserna.

Vad har man för ansvar för CIP i fram­tiden?

- Vi kan inte ta ansvar för dem i framtiden, varken om det är en brigad i afghanska militären eller CIP. Oavsett vem som beväpnas eller utbildas ska de inordnas i ett system som gör att det finns kontroll.

Har ni lyckats med det?

- Nej, det tycker jag inte. Just nu är det inte klart hur det blir med fram­tiden för CIP eller i vilken struktur de ska inlemmas. Sammantaget tycker jag att projektet har verkat för kort tid för att kunna ge möjlighet att få in dem i en bra struktur.

Han poängterar att deras resurser och tid styrs av inrikespolitik och att varje soldat gjort sitt allra bästa med de resurser som de fått.

- Det är viktigt att vi förmedlar det till soldaterna, säger han.


Soldaterna har fortfarande två år på sig att åstadkomma något, men med en befolkning som tröttnat och indragna resurser är deras påverkansmöjlighet begränsad. I värsta fall är det vi sett på vår resa ett Afghanistan i miniatyr 2014. I bästa fall stannar konflikterna geografiskt begränsade.

När vi slutligen, efter många dagars resa, åker tillbaka mot Mazar-i-Sharif följer vi den enorma pipeline som ryssarna byggde mellan Balkh och Sherberghan men som aldrig använts. Nu används den som en gångväg eller som skugga för fåraherdar och får. På ett ställe har några soldater, svenskar eller norrmän sprejat AC/DC-citatet: "You shook me all night long/ Tobbe." Det kanske är det enda spåret som lämnas kvar när soldaterna åker hem.

Förkortningar i texten

ISAF, International Security Assistance Force. De internationella trupperna i Afghanistan.

UNAMA, United Nations Assistance Mission in Afghanistan. FN:s insats i Afghanistan.

ANA, Afghan National Army. Den afghanska militären.

ANP, Afghan National Police. Afghansk nationell polis. Pågår stort rekryteringsarbete av nya poliser inför 2014. Anses vara en mycket korrupt organisation.

ANSF, Afghan National Security Forces. Den afghanska militären och polisen tillsammans.

ALP, Afghan Local Police. Afghansk lokal polis.Eftersom det går trögt att rekrytera poliser till ANP har ISAF börjat beväpna och träna lokala poliser.

CIP, Critical Infrastructure Protection. Eftersom det inte fanns tillräckligt med specialförband som kunde träna ALP skapades CIP. De är lokala personer som inte får träning eller vapen men som har rätt att bära vapen. De svenska soldaterna var med och stödde rekryteringen av dem. Projeketet stoppades av Karzai. Man försöker nu omvandla dem till ALP.

PRT, Provincial Reconstruction Team. Varje land som är i Afghansitan har fått ett ansvars­område där de bygger ett så kallat PRT. I de flesta fall är det en bas men det finns undantag. Turkiet har inga militärer på sitt PRT.

FAKTA

Den svenska insatsen i Afghanistan

11 september. Attacken mot World Trade Center. 10 oktober går USA med allierade in i Afghanistan.

5 december. Talibanregimen faller.

Sverige bidrar med trupper till Kabul.

FN-mandatet utökas till att gälla hela landet.

Hamid Karzai blir president.

25 november. Löjtnant Jesper Lindblom och löjtnant Tomas Bergqvist dödas i ett bombattentat.

Sverige får ansvar för fyra provinser och bygger upp basen i Mazar-i-Sharif.

Trupperna är fredsbevarande och samlar information i byarna.

Sverige öppnar en ambassad i Kabul.

Svenska soldater kräver bättre utrustning - och får det.

Augusti. Karzai omvald som president.

7 februari. Kapten Johan Palmlöv, kapten Gunnar Andersson och tolken Shahab Ayoulay skjuts till döds.

Trupperna blir stridande. Basen "Kullen" byggs.

Kenneth Wallin dödas på väg till "Kullen".

Baser stängs. Afghanska trupper tar över ansvaret.

April. FN i Mazar-i-Sharif attackeras. Juristen Joakim Dungel dödas.

Svenska teamet får en civil ledning.

2014 - svenskarna ska lämna Afghanistan.

10 av Expressens avslöjanden från Afghanistan

2009, augusti. Strax före presidentvalet skickas Terese Cristiansson och Jonte Wentzel till Afghanistan för att granska de svenska soldaternas utrustningssituation. Expressen avslöjar flera missförhållanden med dåliga fordon, skydds­västar och mörkerutrustning.

2010, februari. Terese Cristiansson och Pieter Ten Hoopen är inbäddade med den afghanska militären, ANA, under en operation i Marjah i Helmand som går ut på att vinna civilbefolkningens hjärtan och är ett samspel mellan militären och utvecklingsprojekt.

2010, maj. Terese Cristiansson bor med en grupp talibaner i Kunduz i norra Afghanistan. Hon får exklusiva intervjuer med kommendanter, fruar och spioner. De säger att de inte kommer att ge upp förrän de internationella soldaterna har lämnat Afghanistan.

2010, juni. Terese Cristiansson och Jonte Wentzel är inbäddade med amerikanska helikopterstyrkan Medevac i Kandahar. De visar vad ­svenska soldater inte har möjlighet att göra eftersom de politiska besluten kring helikoptrarna dragit ut på tiden.

2011, maj. Terese Cristiansson åker till den krigsdrabbade provinsen Kunar för att granska den amerikanska militärens flygräder. Hon avslöjar att många barn och kvinnor dödats och skadats, trots att den amerikanska militären hävdat att de bara dödat terrorister.

2011, maj. Expressen avslöjar att de svensk-finska soldaterna tvingats lämna sin bas i Samangan. Lokalbefolkningen menade att soldaterna betett sig oetiskt, gått med bar överkropp, tagit bilder på flickor och låtit hundar dricka av vattnet. De hotade med våldsamt upplopp.

2011, september. Terese Cristiansson följer i spåren av jakten på al-Qaidaledaren Usama Bin Ladin. Hon åker från hans bas i Kandahar, Tora Bora där han gömde sig efter ­attacken mot World Trade ­Center till Abbottabad i Pakistan där han dödades i april.

2011, november. Expressen träffar de personer som dömts för attacken mot FN i Mazar-i-Sharif där den svenske folkrättsjuristen Joakim Dungel dödades. Terese Cristiansson kan avslöja att de torterats till erkännade. Flera av dem är dömda till döden.

2012, januari. Mikael Ölander och Terese Cristiansson avslöjar en slavskandal på den svenska basen. Företaget som ansvarar för kökspersonal och tolkar misstänktes, efter försvarsmaktens rutinkontroll, ha låtit anställda från Indien arbeta gratis i utbyte mot att de fick jobbet.

2012, juni. Terese Cristiansson åker till en av de mest drabbade provinserna Ghazni och träffar talibanernas fruar. De avslöjar att de är redo att ta till vapen för att stötta sina män. De har fått träning och brukar också gömma vapen under sina burkor.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.