"TOMTEN SVOR". Samtalet med 6-åriga Anna kommer socionomen Karin aldrig att glömma. "På vissa paket fanns det rim, men tomten hade svårt att läsa. Mamma fick hjälpa till, fast han blev inte glad för det, det var som att han blev irriterad på mamma. Mamma läste i alla fall, med ännu högre och gällare röst. Jag tror att tomten svor." Foto: Martin Von Krogh
"TOMTEN SVOR". Samtalet med 6-åriga Anna kommer socionomen Karin aldrig att glömma. "På vissa paket fanns det rim, men tomten hade svårt att läsa. Mamma fick hjälpa till, fast han blev inte glad för det, det var som att han blev irriterad på mamma. Mamma läste i alla fall, med ännu högre och gällare röst. Jag tror att tomten svor."  Foto: Martin Von Krogh

Socionomen: De här barnen behöver hjälp

Publicerad
Uppdaterad
Julen är skinka, klappar och barn med tindrande ögon.
Men inte hos alla.
Stängda dörrar döljer fylla, våld och ensamhet.
Dit kommer polisen, socionomen, ambulanssjuksköterskan och beteendevetaren.
Här berättar de om familjerna som inte fick julefrid.
Anna var fyra år när hon slutade tro på tomten.
För när tomten började slå hennes mamma kände hon igen honom: Det var hennes pappa bakom den skäggiga masken.

Socionomen Karin kommer aldrig att glömma när Anna, 6, berättade varför hon inte trodde på tomten - och samtidigt avslöjade Familjehemligheten hon burit hela sitt liv.
Karin, som arbetar i ett villaområde, bjuder på saffransbullar och kommunens automatkaffe. Hon leder oss genom socialkontorets tysta korridor, vi åker upp i en hiss och kliver in i ett litet samtalsrum.
En elljusstake glimmar i fönstret med utsikt över en busshållplats.
- Jag jobbade förut i ett område med större socioekonomiska problem. Där fick man lättare syn på våldet. Bråk hörs mellan lägenheter. Här i villakvarteren drar man sig för att anmäla - fina titlar och fasader skrämmer.
- Men våldet i hemmen är lika vanligt här.

Vi pratar om sekretesslagen. Alla som vänder sig till socialtjänsten är garanterade att det de säger inte förs vidare. Karin har tystnadsplikt.
Så vi enas om att Karin ska berätta Annas historia på ett sätt så att varken Anna - eller någon i hennes närhet - kan känna igen henne. Även om huvuddragen i Annas berättelse är sanna, så är väsentliga fakta ändrade. (Detsamma gäller för den anonyma pappan och Mia, 7, som Karin också berättar om nedan.)
Karin - som egentligen heter något annat - har hotats flera gånger; därför träder hon inte fram med namn och bild.
Det var personalen på Annas skola som reagerade. Anna hamnade ständigt i bråk, hon slogs och de andra barnen undvek henne.
Hon blev ensam, vilsen och hade svårt för att koncentrera sig.
Skolan gjorde en anmälan till socialtjänsten och startade en barnavårdsutredning ledd av Karin, då socialsekreterare.
Annas familj bodde i en villa, hon var sex år och enda barnet. Mamman arbetade i butik och pappan var ekonom.
- Annas mamma var nervös, glömsk, undvikande - medan pappan var social och samarbetsvillig.
- Pappan höll ordning hemma, packade Annas väska på morgonen, gick på föräldramöten. En trevlig, engagerad pappa.
- Vilken tur att den kvinnan har honom! Det var så man tänkte. Så tänkte nog alla.
- Släktingarna pratade om sitt "dåligt samvete" - för att pappan fick vara så stark och kompetent då mamman var så svag och oduglig.

Den fyra månader långa utredningen var nästan slut - och hade mynnat ut i att Annas föräldrar skulle gå en föräldrautbildning för att bättre kunna hjälpa Anna med hennes problem på sexårs.
Det var december. Karin och Anna satt i ett samtalrum på socialkontoret. Anna fick varm choklad och pepparkakor och Karin berättade att nu skulle hennes föräldrar få gå en kurs tillsammans, för att hjälpa henne så att det skulle bli bättre och roligare på sexårs och fritids.
De pratade om julen, och Karin frågade Anna om hon trodde på tomten.
- Nej, sa Anna bestämt. För det slutade jag med när jag var fyra år.
- Jaha? sa Karin, lite förvånad över det precisa svaret.
- För två år sen - det är ganska länge sen. Varför slutade du med det?
Då började Anna berätta, lugnt och sakligt:
"Jag kommer ihåg att det ringde på dörren, och då kände jag mig blyg - och samtidigt var det himla spännande, för hemma hos oss hälsade ingen på - så det var annorlunda bara att det kom nån. Mamma var nervös, mer än vanligt. Hon pratade med den höga, gälla rösten och öppnade dörren. Tomten var stor och bullrig. Han hade trassligt vitt skägg och solglasögon och en svart plastsäck med julklappar i."
"På vissa paket fanns det rim, men tomten hade svårt att läsa. Mamma fick hjälpa till, fast han blev inte glad för det, det var som att han blev irriterad på mamma. Mamma läste i alla fall, med ännu högre och gällare röst. Jag tror att tomten svor."
"Sen när mamma skulle ge honom en öl - för han hade nog blivit torr i halsen - då råkade hon tappa flaskan. Då for tomten upp och slog mamma i ansiktet och han skrek. Han sa fult, och så satte han sig på henne och slog hennes huvud mot soffbordet."
"Då kände jag ju igen allt. Det var inte tomten - det var pappa som hade klätt ut sig."

Karin:
- Anna var samlad när hon berättade - det var ju hennes vardag, och alltså normalt - medan mitt hjärta slog som en hammare.
- Plötsligt insåg jag att Annas pappa fullständigt hade lurat oss alla. Så här i efterhand ser jag tecknen: Familjen levde isolerat, Anna fick aldrig ta hem något annat barn, de hälsade aldrig på hos någon - pappan kontrollerade sin fru och sin dotter totalt, det fanns ingen insyn.
- Annas mamma hade trasiga tänder, sönderslagna. Hon åt lugnande mediciner. Hennes ängslan och oförmåga handlade om att hon ständigt var rädd. Livrädd.
Socialtjänsten gjorde en polisanmälan. Pappan och mamman och Anna förhördes.


Pappan grät och uppträdde förvånad och kränkt över dotterns "fantasier". Och mamman höll med: Anna hittade på.
Men Anna fortsatte att berätta.
Hon sa bland annat:
"Pappa måste låsa in mamma ibland, så att hon kan lugna sig. Då kanske jag och pappa går på McDonald¿s eller nåt."
Och när Anna uppmuntrades att leka med dockor i ett dockskåp hade pappadockan ständigt huvudrollen:
Han bestämde, och pratade argt till mammadockan som bara låg. Anna stoppade Annadockan under en soffa, ibland fick den gömma sig på toaletten. Hon välte möbler.
Den julen bodde Anna och hennes mamma på en institution, ett skyddat boende. Annas mamma gick med på att flytta, tillfälligt, när hon insåg vad Anna sett och hört.
- Det var hennes drivkraft - när hon förstod hur skadad Anna var av våldet, berättar Karin.
Och när mamman kom till en ny, omhändertagande miljö kom också hennes historia.
- Våldet i den familjen var - mycket svårt, säger Karin. Det sexuella våldet var fruktansvärt.
- Och mamman fungerade inte som förälder. När Anna undrade om något eller blev ledsen gick hon inte till sin mamma.
- Men det vände när mamman fick stöd. Mor och dotter närmade sig varann, ganska snabbt.

Annas pappa dömdes så småningom till fängelse - och i dag lever Anna och hennes mamma med skyddade personuppgifter för att pappan inte ska hitta dem.
Till jul dricker vi mer alkohol - laddade relationer exploderar i bråk.
Nyårsdagen är en av de dagar på året då flest brott anmäls, enligt Brå (Brottsförebyggande rådet).
- Samtidigt kan helgerna ge ett skydd för vissa barn, påpekar Karin.
- Om insynen finns där. Man kanske får några dagar hos mormor - eller med kusinerna.

En man, som ville vara anonym, ringde nyligen till Karin.
- Han har förstått att han håller på att förlora sin familj. Han ville ha hjälp, han sa att han saknar impulskontroll och inte kan kontrollera sin ilska.
Han beskrev det som att allt svartnade - och när han vaknade upp hade han slagit sin fru.
Karin bad honom beskriva den senaste gången.
Mannen berättade att de var i ett köpcentrum - de skulle bland annat handla julklappar - och hans fru hade glömt listan.
"Hon irrade runt som en yr höna, jag blev så jäkla förbannad."
Men han slog henne inte då, ute i julhandeln. De åkte hem, han for till jobbet, kom hem, de åt middag, hon la barnen och han diskade.
Sen drog han in henne på toaletten och misshandlade henne.
- Varför just där? frågade Karin.
- För att barnen inte skulle höra, så klart, sa mannen.

Karin:
- Våldet var alltså ingen impulshandling. Han kunde kontrollera sina impulser hela dagen. Och sen, när ingen såg eller hörde, slog han. Vilket är det vanliga.

Karin gav honom
numret till en person som leder en samtalsgrupp för män som använder sig av våld.
- Män som slår gör det för att de känner vanmakt. Men de kan få hjälp att hantera sin vanmakt på andra sätt. Det finns hopp, om man söker hjälp, betonar Karin.
Karin har träffat barn som aldrig fått några julklappar, eller besök av någon tomte.
En av dem är Mia. Hon var sju år när tomten kom till henne för första gången. Då bodde hon på en kvinnojour dit mamman flytt med Mia och hennes lillebror inför julhelgen.
Sjuåriga Mia berättade för Karin:
"Vi hade aldrig nåt besök hemma hos oss. Inte ens tomten kom på julafton. När jag och min lillebror frågade pappa varför tomten inte kom till oss, sa han att tomten bara kommer till dom snälla barnen. Jag tyckte det var konstigt, för Hjalmar i min klass är ju värsta ligisten, men tomten kom hem till dom. Fast jag vet inte så noga, Hjalmar ljuger så mycket."

Oftast har barnen inga ord för våldet de ser och upplever - eftersom ingen annan pratar om det, berättar Karin.
Syskon brukar inte heller prata med varann om misshandeln. Det är vanligt att de gömmer sig på olika ställen i hemmet - som isolerade öar - när föräldrarna bråkar.
- De här barnen behöver hjälp att bearbeta det de varit med om. Annars är det sannolikt att de själva börjar bruka våld.
Karin fick nyligen ett julkort av Anna som i dag är tio år.
Karin ler försiktigt.
- Hon lever med sin mamma och de mår riktigt bra nu.

I morgon nästa del av serien: Ingen saknade den döda kvinnan

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


centerpartiet

Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag