Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skugge: Hur kunde jag tro att jag skulle kunna vara normal?

Münchenbryggeriet är fullsatt, dagens värd är Stora Annonsör­dagen och jag är bokad som nåt slags skäggiga damen man hoppas ska säga nåt crazy.

 En av talarna är finansmannen Sven Hagströmer och istället för att prata med moderatorn Carolina Neurath så vänder han sig till mig och säger att han och hans fru såg mig i en intervju på SVT, "vilken underbar energi! Har du ADHD?". Framför oss sitter marknadscheferna för Sveriges 150 största företag. Så gick det för mina chanser att hämta in jobb där.

Jag förklarar för Hagströmer att jag driver företag och att man måste vara rejält rubbad för att palla det eftersom det är så extremt slitsamt. Hur var det Steve Jobs sa, "without passion, any rational person would give up".

I sommar ska jag skriva en barnbok om en flicka som ska ut och leta efter de där som är som hon (hej Rotbarnet!) och en tantroman. Eftersom jag nu redan skriver så mycket så kan jag lika gärna skriva här också, i min gamla fina tidning, de som plockade upp mig när jag var så liten och ledsen och nu får jag vara med igen för en sommar, det är inte dåligt för en gammal död kärring (hej Astrid Lindgren!).

Hur kunde jag tro att jag skulle klara av att inte skriva? Hur kunde jag tro att jag skulle kunna vara normal?

Den finaste komplimangen jag någonsin fått är av tidningen Bons grundare Michael Elmenbeck som sa till mina barn, "jag kände er mamma när hon var liten, hon var inte helt normal och skulle alltid göra tvärtemot".

Jag skulle gärna kalla min bok Normal gets you nowhere om det inte redan var taget av författaren Kelly Cutrone.

Konstnären Polly Morgan svarar i The Independent på frågan vad hon ångrar mest: "Ever trying to be normal".

Why be happy when you could be normal? utropar Jeanette Wintersons mamma och hur gick det? Dåligt. Jeanette drog när hon var 16 år för att aldrig mer komma hem till sin mamma.

Konstnären Linnéa Sjöberg provade att leva som vanlig businesskvinna i 20 månader. Hur gick det? Dåligt. Hon blev tvungen att hänga in affärskvinnan i garderoben. Och när hon äntligen fick återgå till sitt riktiga jag så hamnade hon i ett tillstånd av eufori som varade i flera månader.

Hur gick det för mig att försöka leva utan att skriva? Dåligt! Tills jag bestämde mig för att tacka ja till att bli producent för en källarteater utan några förhoppningar om pengar över huvud taget och börja skriva igen.

Tomas Bannerhed (författare till makalösa Korparna) berättar för P1 om att känna sig ensam bland andra. Och om att ha skogen som fristad, där "man får vara som man är". Han kände sig inte lika ensam sedan han började skriva.

Kristian Lundberg (som jag älskar) skriver i Och allt skall vara kärlek (som inte alls handlar om kärlek utan är en bok om att tvingas skriva och läsa för att överleva): "Att vi ville tala och leva och inte kunde; därför skrev vi."

Gudomliga Jeanette Winterson skriver i nya boken att böcker är ett hem: "It isn't a hiding place. It is a finding place."

Jag ångrar att jag i så många år försökt att spela vanlig och försökt att vara som alla andra.

Det är väl snarare Aspergers än ADHD jag har. Men jag vet inte riktigt vad jag ska ha diagnosen till. Kan jag inte bara få sitta här ifred med mina böcker så blir allt bra.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!