Skräcken inifrån spökstaden – lik längs gatorna

Alena och Sergey vill gärna visa oss deras gemensamma hem på den tredje våningen. Men Alena skyndar först på lite i trappuppgången: 

– Jag måste bara städa undan lite. Ni får ursäkta röran, säger hon. Nästan som en reflex från en svunnen värld av ordning. 

Deras hund skäller från köket. Veckor av disk ligger i travar i en stor röra. 

– Vi har varken vatten, el eller gas, förklarar Alena. Sen öppnar hon dörren till det lilla kombinerade vardags- och sovrummet. Det knastrar av glassplitter under våra fötter. 

Rummet är utblåst och allt ligger huller om buller. 

Paret berättar i mun på varandra hur en god vän i kvarteret hade bjudit hem dem till honom för att fira Alenas födelsedag tillsammans, i vännens badrum, eftersom kriget redan hade börjat. 

– Det är hundra procent säkert att vi hade dött om vi hade varit här den kvällen, säger Alenas man Sergey. Lägenheten under var ännu mer förstörd. 

”Jag orkar inte fly igen” 

Alena och Sergey bor nu nere i husets mörka och kalla källare, tillsammans med ett tiotal andra hyresgäster. Alenas mamma hade de mirakulöst fått ut från ett annat område som också var hotat av kriget. 

Där nere finns ingen elektricitet. I det skumma skenet av en lampa ser vi ett äldre par. Kvinnan har lyckats få ned sin rullator för trapporna. Allra längst in lagrar de lite medicin och förnödenheter. 

– Men vi stannar. Jag orkar inte fly igen. Jag är trött på det. Det är en mardröm det här, säger Sergey. 

Han och hans fru flydde redan en första gång 2014 från Debaltseve i Donetsk när invasionskriget inleddes i de så kallade utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. 

I huset där Alena och Sergey bor stöttar alla som är kvar i kriget varandra. 

När vi kommer fram står hela gruppen av ett drygt tiotal hyresgäster och lagar mat utanför entrén. 

”Klart jag är rädd” 

Kommunen Irpin – en kranskommun till Kiev på 50 000 invånare - levererar mat och råvaror till den lilla gruppen som får tillaga maten själva. Den här dagen blir det dumplings och piroger. Grannen Svetlana trugar på att de långväga gästerna ska smaka på hennes oljiga piroger. 

Hyresgästerna försöker skratta och skämta med varandra för att hålla humöret uppe. Alena och Sergey kramar varandra ömt, när krigsstressen verkar ta överhanden. 

Ingen av dem vi pratar med säger sig vilja fly det lilla kollektiv som invånarna har bildat på Fredsgatan 10. 

Namnet kan tyckas ironiskt, men det speglar också ett land med en historia där olika krig redan tar stor plats. 

Sedan ett par veckor, då kriget kom, så kräver även den mest vardagliga handlingen i Irpin mod att utföra. 

– Klart att jag är rädd, säger pensionären Anatolyi, 65 år. 

Han promenerar genom stadsdelens park, där man förr kunde rasta sina hundar eller ställa barnvagnarna i den särskilda delen avsedd för det i skuggan av träden. 

Nu gapar husen runt parken tomma, ofta med söndersprängda fönster. 

Det finns inga barnvagnar kvar i parken, men däremot de förvridna kvarlevorna av en äldre dam. Några meter ifrån den döda kroppen gapar en halv meter djup krater. Av det ihoprullade byltet intill kroppen kan man föreställa sig att den avlidna kvinnan var på flykt. 

– Jag tänker ändå stanna här. Än så länge. Det här är ju mitt hem, säger Anatolyi och flackar lite med blicken så som de som anar faror från alla väderstreck gör. 

Det är inte första gången Anatolyi går förbi den döda kvinnan. Hennes kropp har legat där i snart fem dagar. Men området är för farligt och osäkert för att någon ska kunna ägna sig åt hanteringen av Irpins döda i just det här området. 

Det är svårt nog att hålla de levande vid liv. 

Flyktingar strömmar ut

De som vill ta sig ut ur Irpin och som inte har ett eget fordon måste ta sig i motsatt riktning till den uppsamlingspunkt dit vi beger oss från det söndersprängda brofästet över floden. 

Vi färdas liggandes i skåpbilen för att minska risken av eld från krypskyttar eller granater. Ett par skotthål i den gula lacken vittnar om vad som kan vänta de som försöker lämna Irpin.

Ändå strömmar flyktingarna ut i oavbrutna klungor.

Utmed ett av huvudstråken i samhället är husen om möjligt ännu mer söndersprängda av kriget. För flyktingarna gäller det att hålla sig på vägbanan, med risk för att bli skjutna.

– Där och där är det minerat, förklarar en soldat och pekar. 

Motståndarens krypskyttar är sällan långt borta, fruktar han och raketer kan slå ner när som helst.

Vid ett fordon står en låda med Molotovcocktails – en sorts sista utväg ifall resten av soldaternas ammunition skulle tryta.  

De civila ukrainare som lyckats ta sig fram till uppsamlingspunkten närmar sig soldaterna med händerna väl synliga, likt fångar som ger sig, men mer för att visa att de inte har vapen. 

Kroppar på marken

En man leder sin cykel med den packning han lyckats få med sig. Cykeln rundar en kropp som slocknat i eldgivningen på gatan. Han skyndar på stegen.

En kvinna håller hårt i en inramad Jesusbild. Processionen av en klunga med flyktingar som hon visar vägen får nästan något religiöst över sig, om inte verkligheten här vore så krass, smutsig och blodig.

En man kommer med cykel och ytterligare en pappa leder sin son i orange täckjacka och en varm mössa på huvudet. 

Far och son heter båda Micha. Likt många andra på flykt bär de båda en vit tygbit runt halsen i hopp om att inte bli beskjutna. Tyget ser tunt ut i ljudet av den tunga artillerield som ljuder över Irpin. 

I höjd med pansarfordonet kastar den lilla pojken Micha en ängslig blick åt höger. Där ligger en förkolnad människokropp, i ett tillstånd som pojken aldrig ens skulle se i den vidrigaste av skräckfilmer. Kanske såg han redan den söndertrasade kroppen längre ned på allén när han tog sig upp med pappan?

Alla överlevde inte färden mot säkerhet.

Och varken Micha eller hans pappa är ännu i säkerhet. Tjugo meter högre upp på allén kommer pojken ha svårt att undvika synen av ytterligare två döda kroppar. 

– Putin har blivit galen, suckar en soldat. 

Han är märkbart trött.