Skolan dömde ut Lizas drömmar – nu vill hon bli jurist

Lärarna dömde ut hennes chanser redan i lågstadiet.

De sa att invandrare inte fick de bra jobben. 

Och skolkamrater uppmanade henne att tala svenska med brytning.

Nu tar Liza Britzelli, 18, revansch – och är redo för juristutbildningen. 

Men statistik från utsatta områden som Brandbergen, där Liza växte upp, visar att det saknas förebilder för unga tjejer som vi läsa vidare. 

– Vi skulle inte ha för stora drömmar, säger hon. 

Brandbergen
Liza och hennes klass springer mot sina väntande familjer nere vid vattnet på Riddarholmen i Stockholm.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Liza och hennes klass jublar inför utspringet.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Vad är fel på att drömma stort?

Läkare, astronaut eller statsminister. 

De flesta barn har drömyrken under de första åren i skolan. 

För Liza Britzelli, 18, var det tuffare att fantisera om framtiden i Brandbergen, ett område utanför Stockholm som polisen betecknar som utsatt. 

Enligt polisen karaktäriseras området av en låg socioekonomisk status där de kriminella har en inverkan på lokalsamhället.

– Min lågstadielärare sa att arbetsgivare alltid kommer ge svenskar de bra jobben framför oss invandrare. Klart man ifrågasätter sin egen förmåga och sina möjligheter då, säger Liza. 

Orden i skolan påverkade henne. 

– Jag vet inte om det var bitterhet inblandat i det, men det kanske också var ett sätt att sänka förväntningarna för oss barn, så att vi inte blev besvikna. Vi skulle inte ha för stora drömmar. Men vad är fel på att drömma stort?

Liza gråter och kramar om sin extramamma Marinka Vårstrand. ”Jag är så stolt över dig”, säger Marinka om och om igen.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Liza har fått en stjärna runt halsen med texten ”klassens Gossip girl”.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

För tre år sedan berättade Liza om sitt liv i Expressen. 

Färska siffror från Handelshögskolan i Jönköping visade då att många ungdomar i utanförskapsområden, som vill läsa vidare, saknade förebilder.

I Vivalla i Örebro och Norrby i Borås hade så många som två av tio invånare inte ens en nioårig skolutbildning. Dessutom var endast 56 procent av lärarna på skolorna i landets 23 särskilt utsatta områden behöriga. 

Det var jävla svenne hit och jävla svenne dit

Bilden Liza målade upp var mörk. 

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Stämningen var nämligen lika dyster utanför klassrummet. Skolkamraterna uppmanade henne att tala svenska med brytning och att inte ha för höga ambitioner.

– Jag fick många kommentarer. Det var jävla svenne hit och jävla svenne dit för att jag inte bröt och inte klädde mig på ett visst sätt. Man sa: ”Du kan inte bli något ändå för du är inte svensk”. Det var många fördomar, sa hon. 

Grupptrycket blev till sist för starkt i sjunde klass. 

– Jag skolkade och var uppkäftig mot lärare och trodde jag var cool. Det blir till sist en så himla stor grej att vara som de andra, för att bli accepterad.

Liza och hennes klasskompisar jublar innan utspringet.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Klasskompisarna skriver i varandras studentmössor.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Nu tre år senare jublar hon över studentexamen med de andra klasskamraterna utanför sin gymnasieskola i Stockholms innerstad. 

Nästa steg är juristutbildning, allra helst i Uppsala. 

– Om man ska bli jurist är det Uppsala eller Lund som gäller, säger hon.

– Jag är så lycklig att familj får vara här. Jag grät när jag såg hur det var för eleverna som gick ut förra sommaren under coronapandemin.

Liza och hennes klasskompisar rusar ut en sista gång.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Liza och hennes extrafamilj dansar och sjunger med i Grekazoos låt ”Försent” som spelas
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

För Liza har initiativet Nolla Utanförskapet (NU) betytt mycket. 

Sanna Wolk, professor i immaterialrätt, startade NU när hon såg att dagens invandrare hade svårare att integreras i det svenska samhället än vad hennes föräldrar haft när de kom från Polen. Frustrationen över att politiker inte gjorde tillräckligt åt problemet fick henne att agera. 

Nu ordnar professorn i juridik så att elever från Stockholms utanförskapsområden får läxhjälp på flera av huvudstadens advokatbyråer. Andra elever, med inriktning på IT och teknik, kan få studiehjälp på den typen av företag. För Liza, som drömmer om att bli affärsjurist, har besöken till advokatbyråer varit en viktig ögonöppnare om att juristyrken är öppna även för henne.

– Jag minns att det betydde mycket att en HR-chef på en av advokatbyråerna vi besökte hade gått på samma skola som jag, säger hon. 

Sanna Wolk, som startat NU och läxhjälpen, med Liza Britzelli hösten 2018.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Sanna Wolk har startat läxhjälp för ungdomar i utanförskapsområden.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Hon har utöver Wolk fått en nära vän och mentor i advokaten Ebba Perman

Senare på kvällen kommer båda till hennes studentmottagning.  

– Det betyder mycket att jag kan prata med dem om mina problem och få råd, säger Liza.

– Egentligen har inte läxhjälpen varit det viktigaste utan bara att få ett kontaktnät, säger hon. 

Men siffrorna har inte blivit mycket bättre i Sveriges utanförskapsområden.

Det behövs fortfarande förebilder.

48 procent av kvinnor i Stockholm har eftergymnasial utbildning.

I Haninge där Brandbergen ligger, är det bara en av fyra kvinnor som läser vidare, enligt SCB:s senaste siffror släppta i maj. 

 – Det behövs fler organisationer som NU som berättar att du och din framtid inte definieras av var du bor eller växer upp, säger Liza. 

Nyligen släpptes en rapport från Örebro universitet. Forskare tittade på hur det gått för högstadieelever från stadsdelen Vivalla i Örebro som flyttats till andra skolor i kommunen.

Enligt forskarna fann man inget belägg för att en flytt av elever från en skola till en annan per automatik leder till vare sig ökad måluppfyllelse eller integration. 

Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Liza kramar om en av sina lärare, Julia Karlsson.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Liza tog ett medvetet beslut i åttonde klass att välja en skola i en annan kommun. Hon ville bort från Brandbergen och hamna i en klass med elever från olika bakgrund. 

– Det hjälpte mig att jag kom bort från det här, att jag skaffade nya umgängen, människor som vill göra något i skolan och inte bara skolka av tiden, säger hon. 

– Hade jag blivit kvar i Haninge hade jag fastnat i ”Kom igen Liza, ska vi inte göra något annat än plugga matte”. Det är viktigt vem man umgås med för man blir som de man umgås med. Jag kan se skillnaden nu i den här skolan när alla är motiverade och vill ha bra betyg. Det smittar av sig. 

Liza och hennes klasskompisar Josefin Niklasson och Frida Hellsing pratar om åren som varit.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Liza bredvid en av sina bästa vänner, Aisha Rezgui.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Lizas extramamma Marinka kramar om Liza.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

I Brandbergen är tidigare skolkompisar nu levande exempel på att hennes liv ”kunde fått ett helt annat utfall”. 

– En skolkamrat har mördats. En annan kompis har det väldigt svårt, säger hon.

– Min motivation har varit att ta mig ur misären. Min motivation har varit att jag inte vill vara på samma plats om tio år och att mina barn ska ha bättre förutsättningar än vad jag hade.

Och nu vil Liza bli den förebilden som saknas. 

– Mitt mål är att inspirera mina yngre syskon som är två år och fem år att läsa vidare. Jag ska se till att de inte behöver bo kvar i Brandbergen, säger hon.

Liza hade bett om att få hålla tal framför sin och en annan klass, vilket hon gör. Eleverna jublar till hennes ord.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Liza med en av sina lärare, Marine Tjernström Ennis.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
I framtiden vill Liza hålla en Tedtalk.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Hon tvekar inte längre att drömma stort. 

– Jag vill utföra stora saker. Och jag vill jag hålla en Tedtalk. Då kommer jag känna mig färdig, säger hon och ler. 

 Hon läser upp inledningen på ett tal hon skrivit till sina klasskamrater. 

– Jag börjar med att säga: ”Du vet den dagen, den dagen då vaknar upp helt svullen i ansiktet för att du grät kvällen innan”. Sedan berättar jag hur allt det dåliga försvann när jag kom till skolan, säger hon och ler. 

Liza springer ut, med siktet inställt på stora saker.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON