Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Själen värker – allt för många tittar bort

Alexandra Algerydh. Foto: Johan Jeppsson

Klockan var strax efter två på morgonen förra tisdagen när han började gå emot mig.

Jag sippade på det som skulle bli kvällens sista päroncider genom ett svart sugör som jag tuggat lite på.

Musiken dunkade ur högtalarna och den kalla januarivinden virvlade upp snön på trottoaren utanför.

Plötsligt så var han bara där med sin hand på en plats där den inte ska vara. Har du tight fitta då? frågade han med sin hand mellan mina ben. Jag kunde känna hans kalla fingrar genom mina tunna strumpbyxor. Kylan spred sig i min kropp och jag stod som förstenad i en sekund, men det kändes som en evighet, innan jag vred mig ur hans grepp. När jag lade mig i sängen den kvällen kom jag på mig själv med att tänka Tur att det inte var värre!

En vecka senare sitter jag på ett kafé med en vän och pratar vad som hänt. Jag tillåter mig att minnas andra saker jag råkat ut för och bestämmer mig för att berätta.

Jag börjar med den där varma junikvällen när jag bara var 13 år och en man ställde sig och runkade framför mig på stranden. Sedan berättar jag om den gången jag var på en konsert och en man gned sitt allt hårdare kön mot min höft i publikhavet. Jag förklarar hur han låtsades som ingenting men log hånfullt mot mig när han upptäckte att jag försökte ta mig därifrån.

 

LÄS MER: 27 kvinnor berättar om bristande respekt och vardagens sextrakasserier

 

Min vän ställer ner sin tomma kaffekopp och drar efter andan för att säga något, men jag är inte klar. Det finns mer.

Som den kvällen när jag jobbade som servitris och en gäst drog ner mig i sitt knä, höll fast mig och slickade mig på halsen. Eller någon av de sjuttioelva gångerna genom åren då en man har ansett sig ha rätten att smiska till mig på rumpan när jag gått förbi.

Jag försöker sätta ord på hur det känns att vara rädd hela tiden. Men jag ser att min vän inte förstår hur det känns att borra nyckelknippan lite djupare in i handen på vägen hem och låtsas att det gör en tryggare. Jag vill förmedla hur det värker i själen för att sexuella övergrepp inte bara sker i skydd av mörkret, utan även mitt på dagen på platser där många kan se, men allt för många väljer att titta bort.

Min vän skakar sakta på huvudet och frågar Vad sa polisen? Jag blir arg på mig själv när "äsch då" är det svar som dyker upp i mitt huvud.

Sanningen är att jag aldrig har polisanmält. Trots övergreppen jag blivit utsatt för har jag ändå känt att jag haft turen på min sida. Det kunde ju ha varit så mycket värre. Men jag lovar mig själv där och då att aldrig mer känna mig lyckligt lottad och att alltid anmäla. Om inte för min egen skull, så för den kvinna som kan bli offer.

Jag har verkligen haft tur, säger min vän då. Jag har aldrig råkat ut för något sådant.

Du behöver inte tur, svarar jag. Du är ju man.

 

Stötta #rörmiginte med din profilbild på Facebook. Läs mer här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!