Dramatikern, regissören och koreografen
Ellen Bergman firar jul i sin ljusa våning på Kungsholmen i Stockholm, med vy över Riddarfjärden. - Mina underbara barn kommer och ordnar jul här, berättar hon. - De är införstådda med min önskan att dö. De vet hur jag har det. Ellen har arbetat intensivt hela livet. I våras gav hon ut en bok, "Tre frågor" (Leopards förlag), där hon ställer frågor om åldrandet och döden till 48 personer. Ellen skriver: "När livet fullständigt mist sin sötma och sälta borde vi ha rättighet att ända det. Med en spruta eller tablett. Om nu inte läkare eller vårdpersonal vill hålla i sprutan kan vi väl hålla i den själva." Hon har nyligen skrivit en monolog, "Bo Fors", som angriper Sveriges tillverkning och export av vapen. - Den ligger på Riksteatern. - Men nu är mina krafter slut. Jag lever ett skuggliv. Det enda någon kan göra för mig är att hjälpa mig att somna in. Hon knackar distinkt i bordet, och ler: - Detta är inget tragiskt som jag ber om! Ellen Bergman har plågats av svår och ständig värk sedan 1999. Innan dess gick-sprang hon varje morgon längs Riddarfjärden.
Värken började i nacken,
och Ellen opererades. Men smärtorna spred sig och en dag blev Ellen helförlamad. Efter vård på Sophiahemmet blev hon bättre. - Jag kom hem och skrev en pjäs om nornorna, om kvinnlig visdom som förnekats genom tiderna. Men smärtorna tilltog, förlamningen kom tillbaka, jag kunde inte ens lyfta armarna. - Jag bestämde mig för att sluta äta och dricka, här hemma. - Efter tre dygn bröt sig två poliser in, med min bror och en granne, eftersom jag inte svarat i telefon. Det blev så löjligt alltihop! Polisen rotade runt för att se efter om jag hade några piller hemma. Det var förnedrande. Ellen ringde efter en ambulans och åkte till Sophiahemmet. - Jag sa: Ge mig en säng och gör vad ni vill med mig i en vecka. Sen vill jag sluta. Läkaren Peter Hansson gav Ellen medicin, han kom med ett fint rödvin och satt hos henne en timme varje dag och pratade. - Han fick mig på benen, upp i rullator. De var så omtänksamma allihop. Så jag hade inte hjärta att dö där.
På Ellens 85-årsdag tog
hon emot 90 gäster - men sen dess har krafterna sinat. Ellen vårdades på Vidarkliniken i augusti och sen på geriatriken på S:t Görans sjukhus där hon fick nya smärtmediciner. - Men jag började må illa av dem. I dag tål jag inte smärtstillande. - Jag får välja mellan värken eller mindre värk med kräkningar och diarréer.
Ellen har velat somna
in sen 2003 då hon skrev till Dignitas, kliniken i Schweiz som hjälper svårt sjuka att dö. Patienten får ett starkt sömnmedel att inta själv. - Men de kräver så många olika intyg, jag har inte orkat med det. - Då, 2003, delade jag upp boet. Flyttlassen gick till London, till Göteborg. Jag har skrivit hur jag vill ha begravningen, allt är klart. Allt om hennes verksamhet har gått till Göteborgs stadsmuseum. Sitt stora teaterbibliotek har hon också gett bort. I Ellens vackra våning sitter namnlappar på möbler och tavlor som barn och barnbarn inte hämtat än. - Vi sa egentligen adjö då, för tre år sen. - Men - de talar tvåspråkigt. De förstår mig, men vill samtidigt ha mig kvar. Som nu, de kommer hit och firar jul. - Mitt intellekt är klart, min vilja stark. Men jag orkar inte längre göra en enda sak jag skulle vilja göra. Som att arbeta, se barnens föreställningar, åka till barnbarnsbarnen i London, plocka svamp.
Ellen vill få terminal
sedering. Det betyder att en läkare söver patienten, som slutat äta och dricka, tills personen avlider. Detta är tillåtet i Sverige, när ingen annan lindring finns. - Jag har ringt runt till läkare men de bara skickar mig vidare. Det är som att ingen vågar ta i min fråga. Min husläkare har förklarat att jag inte är sjuk nog. Man ska vara i slutfasen av en synlig sjukdom. Ellen har varit med i föreningen Rätten till vår död sen 70-talet. - Det borde vara läkarnas skyldighet att ge lindring i form av dödshjälp till människor som år efter år plågas av svåra smärtor, även om han eller hon inte lider av en synlig sjukdom. - Varför ska vi plågas ihjäl? - Även om jag inte kan få denna hjälp hoppas jag kunna bidra till att andra får det i framtiden, säger Ellen Bergman.
