Okänd man på bilden. Mikael Öun ville använda kameran för att blixten skulle fungera som nödsignal. Efteråt visade det sig att en okänd an fastnat på två av bilderna som sedan publicerades över hela världen.
Okänd man på bilden. Mikael Öun ville använda kameran för att blixten skulle fungera som nödsignal. Efteråt visade det sig att en okänd an fastnat på två av bilderna som sedan publicerades över hela världen.

Sista bilden från det sjunkande fartyget

Publicerad
Uppdaterad
Mikael Öun, 44, håller upp bilden som publicerades över hela världen.
Den var en av de två sista som han tog ombord på den sjunkande Estonia.
Jag höll upp kameran framför mig och tryckte av för att blixten skulle fungera som nödsignal, berättar han. Jag såg aldrig mannen som satt där.
Mikael Öun tog bilden.
Mikael Öun minns ögonblicket när fartyget lade sig på sidan. Han klev ut på skrovet och satte sig grensle över en fena. Han behöll hela tiden sitt lugn. Han beskriver själv att han var "skrämmande kalkylerande". Han såg två fartyg i närheten och beslöt att försöka sända nödsignaler. I fickan hade han en enkel automatkamera av märket Olympus. – Jag knäppte tre knäpp, berättar han. Mellan dem väntade jag på att blixten skulle ladda upp sig.

Båda överlevde

Första signalen var rakt upp, om någon helikopter skulle vara sig där. – Så tryckte jag två gånger till, mot vart och ett av fartygen. Vad han inte visste var att en man med flytväst satt framför honom i mörkret. Det fick han veta först sedan polisen framkallat hans film. Delar av den var förstörda av vatten. På båda knäppen med kameran riktad mot fartygen syntes den okända mannen. Det var den unge estniske datateknikern Jannu Aser. De överlevde båda och träffades senast julhelgen 1994 då Mikael var hemma hos Jannu i Tallinn. Mikael har fått 50 000–60 000 kronor för bilderna, pengar som gått till estniska hjälporganisationer. Han jobbar fortfarande som utvecklingsingenjör på Scania i Södertälje. Familjen består av hustrun Marita, 46, samt barnen Maria, 16, Martin, 15, och Madeleine, 13. Hur har du påverkats av det du gått igenom? – Jag har intalat mig själv att jag drabbades rätt lindrigt. Ingen nära anhörig eller arbetskamrat omkom.

Bäste vännen dog

Livet har gått en annan väg för Jannu Aser, i dag 31 år. Jag ringer honom i Tallinn. Han suckar och säger att han inte vill svara på frågor. – Jag har ingenting att säga. Många estniska journalister har försökt intervjua mig. Jag har vägrat tala om detta ämne. – Vad ska jag säga? Tio år är en lång tid. Livet går vidare. Var och en måste leva sitt eget liv. Det är inget intressant med det. I september 1995 berättade han för Dagens Nyheter hur psykiskt svårt han hade det. Han hade överlevt katastrofen, men förlorat sin bäste vän, och ville bara försöka glömma det som hänt.

"Försöker någon dölja något?"

Mikael Öun säger för sin del att han blivit ödmjukare inför livet. Men han känner en misstro mot myndigheter. – Jag tänker på att man fortfarande efter tio år inte kommit till fullständig klarhet över vad som hände. Det finns en massa osäkerhet. Försöker någon dölja något? De här tankarna tar över från det känslomässiga. Han är mycket kritisk mot att haverikommissionen inte tog kontakt med de överlevande.Till exempel stämmer inte kommissionens version av tidsförloppet. – För att vi ska kunna gå vidare är det viktigt att vi får veta varför det hände, och hur det gick till. Tror du att hela sanningen någonsin ska komma fram? – Nu börjar man jämföra med DC3-affären. Det är ett tidsperspektiv som känns väldigt långt. Men det känns samtidigt som vi börjar få förståelse för våra krav på att utredningen måste kompletteras.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag